Putins imperieplaner gäckar omvärlden

I april i år lät Ryssland plötsligt förflytta 100 000 soldater till gränsen mot Ukraina, något som redan då utlyste farhågor i både Kiev och Washington om att Ryssland förberedde en ny ockupation. Ganska snart drogs emellertid trupperna bort från gränsen. Det såg alltså ut som en av Rysslands reguljära övningar. Kvar lämnades dock militär utrustning i de upprättade depåerna.

I september var det dags för nästa stora militärmanöver, den här gången tillsammans med Belarus och längs gränsen till Polen. Enligt uppgift ska minst 150 0000  soldater deltagit i manövern som också inkluderade fallskärmsjägare. Den manövern, som gick under det sedvanliga namnet Zapad (Väst), kunde utan tvivel räknas in under Rysslands återkommande militära övningar längs gränsen till EU och skedde dessutom med Natos minne.

Sedan ett par veckor tillbaka står åter 100 000 ryska soldater längs gränsen till Ukraina. Den här gången tyder inget på att manövern går att förklara som en reguljär övning. Den militära närvaron på Krim, som redan tidigare var betydande, har förstärkts med soldater från Kaukasus. Enligt information från den  amerikanska underrättelsetjänsten, som Washington Post publicerade i slutet av förra veckan, så är dessutom ytterligare 75 000 soldater på väg till gränsen. Det ryska flygvapnet är stridsberett. Amerikanska militära bedömare verkar vara eniga om att en invasion inte kan uteslutas under vintern 2021 till 2022.

Frågan är: Varför spelar Vladimir Putin detta höga spel?

I grunden handlar det om ryskt geopolitiskt tänkande. Den utmålade fienden är Nato. Ukraina har, liksom bland annat Georgien, Finland och Sverige, ett partnerskap med Nato. Till skillnad från Sverige har Ukraina satt upp medlemskap i Nato på sin politiska agenda. Det är ett  mål som stöds av en bred majoritet av Ukrainas väljare.

Om såväl Ukraina som Georgien skulle bli medlemmar i Nato så skulle Ryssland  vara ”omringat” av Nato-länder från i princip alla väderstreck, inklusive Norge i norr, och dessutom med ett Finland och ett Sverige som knutits till Nato genom partnerskap. Detta är Putins skräckscenario då det för alltid skulle lägga ridå över hans imperieplaner.

Att dessa imperieplaner står fast i Putins tänkande framgår klart av en artikel som bär hans signatur och som publicerades i juli i år och handlar om Rysslands och Ukrainas historiska förhållande. Ukraina är, skriver han, inte en egen nation. Den orangea revolutionen 2014 anses vara en av västerlandet regisserad statskupp. Dagens ukrainska ledare ”har lämnat över kontrollen över Ukraina till externa krafter”. I artikeln varnar Putin för att Ryssland aldrig kommer att tillåta att ”ryska historiska landområden”, det vill säga Ukraina, kommer att användas för politik riktad mot Ryssland.

Vare sig medlemskap i Nato eller EU står i dag på  Natos eller EU:s dagordningar men Putin kräver nu skriftliga garantier från USA om att ukrainskt medlemskap i Nato aldrig kommer på fråga, att Nato aldrig ska stationera soldater på ukrainsk mark eller leverera vapen till Ukraina. Den nuvarande militära uppladdningen och hotet om en ny invasion är avsedd att sätta kraft bakom de kraven.

Natos chef Jens Stoltenberg och USA:s utrikesminister Antony Blinken, har utåt svarat att några sådana garantier inte kommer att ges, samt att Ryssland inte har rätt att diktera vilken politisk väg Ukraina vill gå. USA:s President Joe Biden varnade dessutom Vladimir Putin vid deras videomöte för att ryska militära aktioner kommer att stå Ryssland dyrt. Några skriftliga garantier kommer Putin ej heller att erhålla vilket inte utesluter att Joe Biden och USA, inom ramen för en ny säkerhetspolitisk överenskommelse med Ryssland, är villigt till muntliga löften om att Nato ej har för avsikt att expandera ytterligare österut. Samtidigt spelar Putin med flera kort och underblåser hotet om en ny konflikt i Bosnien.

Det får anses som osannolikt att Putin skulle ge sig på ett vågspel som en fullskalig invasion av Ukraina skulle innebära. I sin artikel från i somras öppnar han däremot indirekt för mindre militära ingripanden. Ukraina har, skriver han, efter det att republiken lämnade Sovjetunionen 1991, helt enkelt inte rätt att existera inom landets nuvarande gränser. Dagens Ukraina, hävdar han, består till stor del av områden som landet erhållit av Ryssland under den sovjetiska tiden. Dit hör hela västra Ukraina, som inkorporerades av Sovjet under andra världskriget.

Egentligen, skriver Putin, bör man  går tillbaka till tiden före 1922, det vill säga det år då Sovjetunionen och därvid den ukrainska sovjetrepubliken bildades, för att se vad som är ett självständigt Ukrainas rättmätiga gränser. Det är ett påstående som, beroende på vilken karta från åren efter första världskriget som används, öppnar för  nya ryska annekteringar av dagens Ukraina. Putin skriver vidare att Ukraina inte tycks bry sig om de områdena i Donbas i östra Ukraina där två ryssvänliga utbrytarrepubliker bildades 2014. En majoritet av invånarna där har redan erhållit ryskt medborgarskap. Att formellt  inkorporera de två utbrytarrepublikerna i Donbas med Ryssland och samtidigt roffa åt sig ytterligare en bit ukrainsk mark längs kusten till den azovska sjön ned mot Krim vore en enkel sak för Putin armé.

En sak är säker: Putin vill hålla dörrarna öppna för olika scenarier och därmed världen i osäkerhet. Han är både en gambler och en målmedveten politiker som ej accepterat Ukrainas självständighet.