Putins paranoia

Det var ett klassiskt misstag. Att avfärda spekulationer om en rysk invasion en torsdagskväll och sedan snopet vakna upp till dramatiska världsnyheter fredag morgon.

Det skedde den 8 augusti 2008, då Ryssland överrumplade omvärlden med att gå i krig med Georgien samma dag som OS-invigningen i Beijing.

Historien upprepades förra veckan av tvärsäkra Rysslandskännare – underrättelseanalytiker, militärstrateger och politiska kommentatorer – som mindre än ett dygn innan Krimhalvön övertogs av maskerade soldater bedyrade att Vladimir Putin inte skulle invadera Ukraina. En sådan aktion vore irrationell till och med för att vara den ryska presidenten.

Brott mot internationell rätt skulle bara isolera Ryssland och förvandla grannländer till fiender. Sa man. Det sista en svag rysk ekonomi behöver är ett kostsamt krig. Sa man. Dessutom, påminde experterna, är Ukraina inte Georgien. Varken geografiskt eller militärt. Det är en sak att slåss mot ett pytteland i Kaukasien med 37 000 aktiva soldater, något helt annat att utmana en stor europeisk stat med en militär styrka på 160 000 man och ytterligare en miljon reservister.

Allt det där lät logiskt. Tills i lördags. Då det ryska parlamentet, duman, plötsligt gav Putin sitt godkännande att ingripa militärt i Ukraina. I en annan suverän stat och utan stöd i FN. Det tolkades av politiker i västvärlden som att en kuliss hade fallit och blottat gamla imperiedrömmar. Inom loppet av några dagar hade kalla kriget-retoriken återvänt och upprustningsförslagen dammats av.

Hotet från öst är välbekant och enkelt att förstå. Men hur relevant är det?

Sovjetunionen var en supermakt och en krigsekonomi – försvarsindustrin stod för mellan 20–25 procent av landets BNP – som egentligen aldrig avslutade andra världskriget. Sovjet hade världspolitiska ambitioner men var också en stabil och beräknelig kraft tack vare terrorbalansen med USA.

Dagens Ryssland är endast världens åttonde ekonomi och har en försvarsbudget som är mindre än en tiondel av USA:s. Det är ett land som känner sig hotat och inklämt mellan en framväxande kinesisk supermakt och västmakter som fortsätter utvidga österut.

Gåtan Putin handlar med andra ord mer om paranoia än om expansionistiskt storhetsvansinne. Förklaringen till den ryska utrikespolitiken finns mindre i Sovjetunionen än i Sovjetimperiets fall. Det som president Putin i sitt tal till nationen 2005 kallade för »1900-talets största geopolitiska katastrof«.

När Sovjetunionen upplöstes 1991 förlorade makten i Kreml både sin kommunistiska statsideologi och en fjärdedel av sitt territorium. Frågan om en ny nationell identitet och hur Moskva skulle förhålla sig till sina 14 nybildade grannstater gick att koka ner till detta: Vad är Ryssland? Eller snarare: Vilka är ryssar?

Skulle man räkna de som bodde inom landets nya gränser eller även inkludera de 25 miljoner ryskspråkiga människor som numera levde utanför?

Historien gav inget självklart svar på frågan. Ryssland är i sig en union av slaviska kungadömen som gick samman – i dagens Ukraina! – för runt 1 000 år sedan och vars geografiska gränser har böljat fram och tillbaka genom århundraden. Men makthavarna i Moskva såg det som naturligt att skilja på vad man ansåg var det verkliga utlandet och »blizhneye zarubezhye« – »det nära utlandet«. Begreppet var mer politiskt än geografiskt: det sa att de forna sovjetrepublikerna inte var riktigt självständiga stater och att Ryssland hade speciella rättigheter och skyldigheter gentemot vad man betraktade som etniska ryssarna i dessa länder.

Om någon ligger bakom denna politiska linje så är det en man vid namn Sergej Karaganov. Han brukar finnas med när tidningar som Foreign Policy listar de 100 mest inflytelserika personerna i världen, och är förmodligen den som har påverkat rysk utrikespolitik mest sedan Sovjetunionens uppbrott. Han har varit säkerhetspolitisk rådgivare åt både president Boris Jeltsin och Vladimir Putin, chef för Europainstitutet i Moskva och leder i dag tankesmedjan Council for Foreign and Defense Policy.

Hösten 1992, strax efter delningen av imperiet, skissade han upp tre möjliga ryska förhållningssätt till »det nära utlandet«. Första alternativet var att låta staterna klara sig på egen hand, med risk att de snart skulle braka samman i etniska konflikter och flyktingströmmar. Det andra var att ta kontroll över dem genom öppen imperialism. Vilket vore mer effektivt, konstaterade Karaganov, men problemet var att Ryssland inte var tillräckligt starkt – och att omvärlden inte skulle tillåta det.

Den tredje – och bästa – metoden var att skapa politiskt inflytande i de forna sovjetrepublikerna genom de ryskspråkiga minoriteterna. Allt skulle göras för att få dem att stanna kvar i sina respektive länder, sedan stödja dem ekonomiskt och juridiskt så att de blev mäktiga politiska enklaver. Ryssland skulle därefter skydda de rysktalande – även militärt – »under slogan av att skydda mänskliga och minoriteters rättigheter«.

Det kom att kallas Karaganovdoktrinen. Eller »hönan samlar upp sina kycklingar« som man också sa i Kreml. Sovjettidens stormaktspolitik övergick i en besatthet av »det nära utlandet«. Ryssland skapade samarbetsorganisationen Oberoende staters samvälde (OSS), behöll militär närvaro utanför sina egna gränser (som flottbasen Sevastopol på Krimhalvön varifrån invasionen av Ukraina organiserats) och man använde energipolitiken som ett flitigt påtryckningsmedel genom statliga Gazprom.

I bakgrunden fanns hela tiden hotet om ett militärt ingripande. Redan 1992 gick ryska trupper in i Moldavien och den ryska utrikesministern Andrej Kozyrev motiverade agerandet med orden:

– Ryssland har en speciell rätt att intervenera i före detta sovjetrepubliker för att skydda mänskliga rättigheter, speciellt etniska minoriteters.

Till historien hör att Kozyrev till slut ansågs för västorienterad och petades i en kupp 1996 regisserad av Sergej Karaganov – mannen med doktrinen.

Efter att Vladimir Putin tillträtt som president vid millennieskiftet visade han snart att han skulle fortsätta på den hårda vägen, i enlighet med Machiavellis devis om att det är bättre att vara fruktad än älskad. Till tidningen Izvestia sa han:

– OSS är på toppen av vår lista med utrikespolitiska prioriteringar, just eftersom det finns 25 miljoner människor där som anser Ryssland vara deras andra moderland och ryska deras modersmål.

Enligt Karaganovdoktrinen utgör dessa exilryssar Rysslands viktigaste resurs och är en hävstång för att omvandla »det nära utlandet« till en buffertzon mot en fientlig omvärld.

Det var också skyddet av rysktalande som användes som motiv för att gå i krig med Georgien 2008. Liksom nu senast i veckan då Putin på en presskonferens i Moskva förklarade att Rysslands agerande i Ukraina inte var en invasion utan en »humanitär insats« för att skydda den ryska majoritetsbefolkningen på Krim. Efter Georgienkriget fick också den ryska militären uppgiften att skydda ryska medborgare och intressen även utanför Ryssland.

Både Georgien och Ukraina är länder som velat gå med i Nato men stoppats av Vladimir Putin.

En vänlig tolkning av doktrinen är att den mer är en önskan om stabilitet i närområdet, än en ambition att härska över andra folk. Bilderna av vad som hände på Balkan under 1990-talet har präglat dagens ryska politiska ledarskap djupt. Men samtidigt handlar det om en högst rysk syn på stabilitet, där demokratin är underordnad och inflytandet från Moskva en grundförutsättning. Respekten för nationalstaten är, med denna inställning, låg.

Frågan om politisk stabilitet är relevant även inrikespolitiskt. Vladimir Putin sätter uppenbarligen ett likhetstecken med begreppet och att han själv sitter kvar. Uppror i Rysslands absoluta närhet är farliga förlagor för liknande försök på hemmaplan. När gränsstaterna försöker göra revolt och anamma den västliga demokrati som han och hans ledarskap föraktar undermineras hela hans regim. Interventionen i Ukraina blir där en tydlig signal till oppositionen på hemmaplan.

Vad säger då att Putin inte snart ger sig på nästa land?

Talet om ett mer hotfullt Ryssland döljer mer än det förklarar. Det ryska försvaret har genomgått stora förvandlingar de senaste åren, men syftet har – som Sergej Karaganov konstaterat – varit att överge det gamla sovjetiska invasionsförsvaret som var uppbyggt för ett storskaligt krig mot väst. För att i stället skapa en mindre, mer professionell och ständigt stridsklar armé som kan hantera låg- och medelintensiva konflikter. Av typen som vi nu ser i Ukraina.

Det är det så kallade nära utlandet som har anledning att frukta det nya Ryssland. Inte väst. Och häri ligger ett farligt moment 22: ju mer omvärlden sätter press på Vladimir Putin, desto mer irrationellt lär hans svar bli. Väst ställs då inför kravet att försvara de nya nationalstater som de har uppmuntrat och understött, vilket på sikt kan leda till en militär upptrappning och därmed ett nytt kallt krig.

Det är som nyhetsbyrån Reuters skrev i en analys i höstas:

»Mer än två decennier efter Sovjetunionens kollaps lider Ryssland fortfarande från fantomsmärtorna i sina amputerade lemmar. Det värker varje gång forna sovjetrepubliker tar ett steg mot integrering med väst.«

Vill man förstå gåtan Putin är det en diagnos så god som någon.

Klicka för att förstora grafiken: