Pyongyangs gränslösa plan

Svält, tyranni och vansinne. Det är vad vi har vant oss att associera med Nordkorea; en isolationistisk regim som av ren självbevarelsedrift inte tvekar att offra sin egen befolkning för att skaffa kärnvapen. Men mycket tyder på att dessa vapen också ingår i en noga utstuderad plan om att tvinga fram koreansk union.

I Sydkorea är man redan medveten om denna strategi. I november sade chefen för landets återföreningsministerium till Wall Street Journal att de snabba framstegen för Nordkoreas kärnvapenprogram ligger i linje med regimens ambition att återförena Koreahalvön på egna villkor.

Redan vid början av fjolåret varnade Brian Reynolds Myers, professor vid Dongseo University i Sydkorea, för att återförening är en central del av den nordkoreanska ideologin. Myers, som länge studerat nordkoreansk propaganda och skrivit en bok i ämnet, varnar även för att Nordkorea har stor möjlighet att lyckas.

Skeptiker bör titta närmare på vad som skedde förra tisdagen, då fem kostymklädda nordkoreanska diplomater tog sig över gränsen till »fredsbyn« Panmunjom, som delas på mitten av den koreanska demarkationslinjen. Där hölls de första samtalen på hög nivå mellan de båda länderna sedan december 2015; ett resultat av den olivkvist som diktatorn Kim Jong-Un under sitt nyårstal sträckte åt söder.

Medierapporter från detta tal fokuserade främst på den unge diktatorns citat om att avtryckarknappen till hans kärnvapen alltid finns framför honom på skrivbordet. Ett uttalande som förutsägbart nog triggade Donald Trump, som via Twitter svarade att han har en ännu större knapp på sitt eget skrivbord.

Urvattnad retorik som vi hört förr, alltså. Långt viktigare var att Kim under samma tal uttryckte en önskan om att diskutera Nordkoreas deltagande i vinter-OS som nästa månad inleds i Pyeongchang, bara fem mil söder om den hårt militariserade gränsen. Han manade vidare »landsmännen« i söder att tillsammans arbeta för fred.

Sydkorea skred genast till verket för att tillmötesgå önskemålen. En linje för direktkommunikation som varit stängd i två år öppnades. Nordkorea bjöds in till de samtal som alltså hölls i Panmunjom förra tisdagen, och som ledde till långt mer än vad någon på förhand vågat hoppas.

Silberstein: Tillväxt hand i hand med kärnvapen 

Där avgjordes nämligen att Nordkorea ska skicka en delegation till OS, samt att militära samtal ska hållas för att »minska den nuvarande militära spänningen mellan de båda länderna«, samt fostra nationell försoning och solidaritet. Sydkoreas nyhetsbyrå Yonhap uppgav även att en direktlinje för militära samtal kommer att öppnas på nytt.

Viceministern för Sydkoreas återföreningsministerium talade djärvt om nödvändigheten av att genast återuppta en dialog för fred och nedrustning av alla kärnvapen på Koreahalvön. Men här är de båda sidorna inte överens. För Nordkorea vägrar överge sitt kärnvapenprogram, eller ens tona ner retoriken mot USA.

Tvärtom så visade Ri Son Gwon, Nordkoreas chefsförhandlare, stor irritation när frågan kom på tal. Han underströk att kärnvapnen är riktade mot USA och inte mot »vårt eget folk«. Likaledes menade Kim Jong-Un i sitt nyårstal att nordsidans kärnvapen tjänar till att stoppa USA från att starta ett nytt krig på Koreahalvön.

Enligt professor Myers är en av målsättningarna med kärnvapenarsenalen att tvinga bort de 28 500 amerikanska soldater som befinner sig i Sydkorea. Nästa naturliga steg vore en koreansk federation, varpå samtal om en union kan påbörjas. Med kärnvapen och förmodad uppbackning av Kina vore Nordkoreas förhandlingsposition då betydligt starkare än grannens.

Händelseutvecklingen må låta otrolig, men har samtidigt diskuterats på absolut högsta nivå även i USA. Innan Steve Bannon, tidigare chefsstrateg för Trumps administration, lämnade Vita huset sade han i en intervju med The American Prospect att det inte finns någon militär lösning på det hot som Nordkoreas kärnvapen utgör. I stället förespråkade Bannon tillbakadragandet av amerikanska trupper från Sydkorea i utbyte mot att Nordkorea stoppar sitt kärnvapenprogram och tillåter inspektioner.

Läs mer: Kim riktar kärnvapen mot Kina 

Doktrinen »America First« har redan skapat stora påfrestningar för USA:s allianser i Östasien. Under sin valkampanj sade Trump att länder som Sydkorea och Japan måste betala för det militära skydd de åtnjuter från USA. I kombination med att Trump sänker sin retorik till Kims nivå, innebär detta en gyllene läge för Nordkorea att slå split mellan Washington och Seoul.

Sydkoreas officiella hållning är att in i det längsta undvika att ta till vapen. Därför är det främst det psykologiska motståndet till en återförening som Kim behöver övervinna om de amerikanska trupperna försvinner. Något som enligt Myers kan göras med emotionella argument; historisk och etnisk sentimentalitet för en återförening springer på båda sidor djupare än vad många utanför Korea kan tänka sig.

Ytterligare en viktig faktor är Syd­koreas totala avsaknad av en konstant politisk hållning gentemot norr. Oenigheten är stor mellan liberaler och konservativa inte bara över partigränserna, utan även inom partierna och på civilsamhällets alla nivåer.

Presidenten Kim Dae-Jung (1998–2008) fick se sin försonliga »solskenspolitik« ersättas med en uttalat hårdare linje mot Nordkorea under efterföljaren Lee Myung-Bak (2008–2013). Park Geun-Hye (2013–2017), dotter till en general som tidigare styrt Sydkorea i femton år, fortsatte på den inslagna vägen men ersattes i fjol av den till dialog mer vänligt inställda Moon Jae-In.

Givetvis kan samtalen vara en strategisk undanmanöver för att vinna den tid som Nordkorea behöver för att vidareutveckla sina vapensystem, eller en metod att minska trycket efter utökade FN-sanktioner. För hur skulle det se ut om Trump anföll nu när Kim är villig till dialog?

Men om syftet är att vända Sydkorea mot USA, så finns det för Kim inget bättre tillfälle än att spela det etno-nationalistiska kortet just inför vinter-OS i Pyeongchang. Idrott har nämligen förenat de båda länderna tidigare. Och president Moon – som öppet förkastat Trumps flört om militära åtgärder – sade redan i somras att han vill uppleva den stolthet och ära det skulle innebära om Korea i Pyeongchang marscherade in som en nation.

Fakta | Idrott och politik i Korea

• Vid öppningen av olympiaderna 2000 och 2004 marscherade Nord- och Sydkorea in tillsammans under en vitblå flagga, som representerade ett återförenat Korea. Detta skedde en sista gång vid asiatiska vinterspelen i Changchun 2007 (bilden).

• Vid asiatiska spelen i Sydkorea 2014 överraskades omvärlden av att tre nordkoreanska tjänstemän närvarade vid avslutningsceremonin. Besöket ledde till de högsta politiska samtalen på fem år.