Raka luftvägen mot OS-medalj?

Astmamediciner gör idrottare starkare och mer explosiva, meddelade en dansk forskargrupp vid Rigshospitalet i Köpenhamn i förra veckan.

– Medicinerna ger positiva effekter oberoende av om du har astma eller inte, sa forskargruppens chef, professor Vibeke Backer.

Allt fler elitidrottare använder astmamedicin. Tidningen Idrottsforskning konstaterar att idrottare med astma har dominerat i flera uthållighetsidrotter. Bland annat har 69 procent av alla norska OS-medaljer från 1992 och framåt tagits av astmatiker.

Normala doser av astmamedicin har hittills inte ansetts vara prestationshöjande. Den allmänna uppfattningen har varit att luftrörsvidgande astmamedicin inom idrotten därför inte bör ifrågasättas.

Men den danska studien har undersökt hur högre doser än normaldosen påverkar idrottarna, och funnit att astmatiker får en bättre kraftutveckling.

Läs mer: Myglarnas marknad

Vibeke Backer nämnde norske längdåkaren Martin Johnsrud Sundby – en av de stora OS-favoriterna i PyeongChang som åkt fast med höga doser astmamediciner i kroppen – och konstaterade att etiken hos lagläkarna och längdåkarna inte alltid är den bästa. Hon pekade på att World Anti-Doping Agencys (Wada) gränsvärden för astmamediciner är höga, och att detta beror på att det är dyrt att dra dopningsmisstänkta inför rätta. Med lägre gränsvärden skulle domstolsfallen bli många och räkningarna skyhöga.

Är ett sådant strukturellt dilemma ett tecken på doparna fortfarande ligger ett steg före?

– Nej, tvärtom, det är mycket tuffare för doparna i dag, säger Arne Ljungqvist, professor i medicin och ordförande i stiftelsen Arne Ljungqvist anti doping foundation.

Den olympiska rörelsens första uppvaknande när det gällde dopning inträffade under OS i Rom 1960, då en dansk cyklist kollapsade under ett lopp och dog med centralstimulerande preparat i kroppen.

– Det var de första tv-sända spelen och sådana scener ville IOK inte att OS skulle förknippas med, säger Ljungqvist.

Länge sköttes antidopingarbetet i samarbete mellan den olympiska kommittén och de nationella specialidrottsförbunden. Intressekonflikter kunde uppstå. Som vid OS i Sydney år 2000. USA hade dopade friidrottare i sin trupp. Skandalen bidrog till att USA:s regering beslöt att inrätta en fristående antidopningsorganisation. Genom tillkomsten av Wada i samma veva gjorde idrotten och regeringarna gemensam sak. Doparna har sedan dess haft svårare att utnyttja luckor i systemet. Vid vinter-OS i Salt Lake City 2002 befanns tre skidåkare dopade med den senaste generationen av bloddopningsmedel, som varit på marknaden i bara några månader.

Efter OS i Sotji 2014 fick 13 ryska medaljer lämnas tillbaka på grund av dopning. 43 ryska olympier har stängts av från OS. Även Ryssland som land är avstängt från OS-deltagande på grund av systematisk dopning och 169 ryska idrottare deltar i PyeongChang under neutral flagg.

Ljungqvist tycker att man kan gå hårdare åt Ryssland.

– De förstörde sitt eget OS och vi behöver uppfostra dem.

Fynden av de prestationshöjande effekterna av höga doser astmamedicin ser Ljungqvist som ännu en pusselbit, men påpekar apropå Johnsrud Sundsby:

– Det är fortfarande svårare för en astmatiker än en icke-astmatiker att vinna i OS.