Rasismens nya röst

»Jag trodde aldrig det skulle ske under min livstid. Att vi skulle få en seriös svart kandidat till Vita huset«, säger den 73-årige svarte pastorn Samuel »Billy« Kyles på mjuk, sjungande sydstatsdialekt i salig förundran över hur långt USA kommit i rasfrågan.

Kyles, vars förfäder var slavar, tillhör en av de äldsta och mest kända människorättsaktivisterna i USA och leder Monumental Baptist Church i Memphis, Tennessee. För 40 år sedan stod han vid Martin Luther Kings sida när King sköts ihjäl i Memphis. Han hade tidigt engagerat sig i kampen mot de segregerande »Jim Crow-lagarna« i södern och hade bjudit in King för att delta i en protestmarsch för stadens strejkande svarta städare.

– Då var allt segregerat. Från vaggan till graven. Jag satte mig längst fram i bussen och fick sitta i fängelse tre månader. När jag senare tog min femåriga dotter till skolan var jag tvungen att göra det med poliseskort, berättar han med darr på rösten.

– I dag har vi nått så långt. Vi har en lag mot rasdiskriminering och det är något som fört gott med sig även för andra grupper i samhället, säger han och fortsätter stolt:

– Ett av mina barnbarn har just antagits till Stanford. Och bussbolaget som förbjöd mig att åka framme i bussen, deras styrelseordförande tillhör min församling.

Men trots symboliska framsteg – som att landets utrikesminister är en svart kvinna, att flera av Hollywoods största filmstjärnor är svarta, och att en nationell helgdag tillägnats en svart man (endast tre personer har hedrats på detta vis: George Washington, Abraham Lincoln och Martin Luther King) – är USA långt ifrån befriat från rasismens bojor, konstaterar Kyles.

– Är du svart och går in i en affär kommer säkerhetsvakten följa dig runt överallt. Är du svart är det mycket svårare att skaffa bostad och jobb. Rasprofilering är vanlig och behandlingen av immigranter är ofta förskräcklig.

I och med Barack Obamas historiska presidentkandidatur har rasfrågan åter­igen hamnat i centrum för amerikansk politik. Men eftersom rasismen i dag tar sig subtilare uttryck har den också blivit mer svåråtkomlig. Att frågan är nästintill tabu har speglats av mediernas valhänta hantering av den och Obamas strategi att undvika den. Det är inte utan anledning den ofta kallas »elefanten i rummet«.

Vissa kommentatorer, såsom kolumnisten Anne Applebaum, har irriterat påpekat att Europa, arabvärlden och Asien inte heller är befriade från rasism, och att frågan om USA är redo att rösta på en svart president knappast kommer vara lika avgörande som ekonomin, de höga mat- och bensinpriserna eller Irak. Andra USA-kännare däremot tror motsatsen. Som Yaleprofessorn John Dovidio, som forskat om amerikansk rasism i mer än 30 år.

– Jag har svårt att se hur demokraterna skulle kunna förlora det här valet, men om det är en fråga som skulle kunna hindra det, så är det den subtila rasismen. Ju närmare vi kommer valet den 4 november, desto viktigare kommer frågan bli, säger han, och tillägger att européer ofta inte förstår hur djupt rotad rasismen är i Amerika.

– Har du haft en droppe svart blod i dig har du setts som svart. Det har avgjort ditt liv. Genast har du tillskrivits en rad personlighetsdrag på grund av ditt svarta arv. Ekonomin går upp och ner, men rasismens 300-åriga historia har haft en konstant inverkan på det amerikanska psyket, förklarar han och säger att forskningen visar på att runt 80 procent av amerikanerna har rasistiska fördomar mot den svarta befolkningen.

Under de två år som gått sedan Obama utlyste sin kandidatur, har hatgrupper som Ku Klux Klan och Arian Nation blivit märkbart mer aktiva, säger Dovidio. Dessa extremistiska grupper utgör omkring en procent av befolkningen medan 8–10 procent har vad Dovidio kallar »gammeldags rasistiska åsikter« det vill säga är emot integration och lika rättigheter. Den tredje och största gruppen utgör 60–70 procent och består av personer som ofta inte tror att de är fördomsfulla, men som är omedvetet präglade av negativa svarta stereotyper.

– De försöker hitta andra, logiska förklaringar till sina reaktioner än rasism.

Studier visar att ger man en svart och en vit person exakt samma personlighetsbeskrivning med både goda och dåliga egenskaper tenderar folk att vara mer accepterande och överseende med den vita personens svaga sidor, den svarta uppfattas  mer negativt, förklarar Dividio.

Ett annat exempel på hur folk tror sig vara mer fördomsfria än de är, är den så kallade Bradleyeffekten vid opinionsundersökningar för svarta politiker. Den är döpt efter Los Angeles svarte borgmästare Tom Bradley som ledde inför guvernörsvalet i Kalifornien 1982, men sedan förlorade.

– Folk säger att de kommer att rösta svart, men när de väl står i båset visar det sig att många inte gör det, säger Dovidio.

Han förutspår att Obamas försprång över McCain inte kommer att bli lika stort som i opinionsundersökningarna. En annan rasrelaterad faktor som kan påverka utgången är att Obama symboliserar förändring, fortsätter Dovidio.

– Stora förändringar sker inte utan oro. De gör oss osäkrare och mer konservativa. Vi blir mer konventionella. I jämförelse uppfattas McCain av många som ett tryggare val. Hans typ är mer bekant och passar lättare in i arketypen för en amerikansk president – vit, äldre man och därtill krigshjälte. Det kommer bli svårt för Obama att vinna över den vita arbetarklassen. De har svårt att identifiera sig med honom, konstaterar Dovidio.

Obama har, med undantag för skandalen kring pastor Jeremiah Wright, låtit bli att diskutera rasfrågan. Men efter att ha vunnit partikandidaturen varnade han för att McCain kommer att framställa honom som främmande. Taktiken är att spela på rädsla, främlingskap, exotism, oerfarenhet och osäkerhet genom associationer. Man tar upp frågor som är relaterade till ras, men inget som är direkt rasistiskt.

Religion är ett annat exempel, säger Dovidio och påminner om ett av Hillary Clintons uttalanden.

– Hon sa: »Jag vet att många av er är oroliga över att Obama är muslim, men det är han inte, inte så vitt jag vet i alla fall.« Plötsligt har du skapat en association mellan Obama och ordet muslim, ett ord som uppfattas som mycket negativt. Man jobbar med stereotypa bilder. De fastnar.

Med tanke på hur central rasfrågan ser ut att bli är det konstigt att amerikanska medier inte behandlat problemet mer ingående, konstaterade mediejournalisten David Folkenflik på den nationella radion NPR:

– Uppfattningen är att vi täcker rasfrågan noggrant när vi i själva verket endast använder ordet rasism – »spelade han rasistkortet?« »blev jag utsatt för rasism?« – det är en sorts metadiskussion om vem som är den mest utsatta. I mitt tycke är det inte speciellt bra.

Kanske kan mediernas bristfälliga täckning delvis förklaras av hur olika svarta och vita uppfattar rasismens omfattning. Det menar Bill Jr Fletcher, chefredaktör för veckomagasinet The Black Commentator i Pennsylvania, och hänvisar till en opinionsundersökning från juli som visade på skarpa skillnader.

– Senator Obamas kandidatur har i amerikanska massmedier behandlats som ett bevis på en ny epok i USA, som om vi gått in i en era där all rasistisk diskriminering försvunnit. Det stämmer inte, säger Fletcher.

Kevin Merida, redaktör på Washington Post, håller med.

– Jag har bevittnat ren rasism under primärvalen, exempelvis i nordöstra Pennsylvania. Folk brände bilder, ropade rasistiska slagord, och en lokal borgmästare skrev respektlöst om Obama. Det här är saker som inte rapporteras.

Medan USA nervöst och inte utan viss klumpighet (som illustreras av exempelvis tidningen The New Yorkers omslag från juli med Obama klädd som muslim) fortsätter brottas med sin rasism anser Dovidio att landet är så redo för en svart president som det kommer att bli de närmaste 20 åren:

– Men det är mycket jämnt och kan gå åt vilket håll som helst.

Kyles är säkrare på sin sak:

– Som vittne till Kings mord kan jag säga att man kan döda drömmaren, men man kan inte döda drömmen. Men aldrig kunde jag tro att drömmen skulle gå i uppfyllelse det här året.