En odågas ständiga revansch

Publicerad 2019-10-17

De träffades i hans ämbetsrum på tu man hand. I ena stolen Recep Tayyip Erdoğan, i den andra Lale Akgün, en tysk parlamentariker av turkisk härkomst.

Hon hade bett hans sekreterare om ett möte, och denna ordnade genast en ostörd timme för samtal. Mån om ett EU-medlemskap var dåvarande premiärministern redo för att lyssna på även tyska politiker. Lale Akgün berättar om mötet som ägde rum i Ankara en oktoberdag 2006. Hon menar att Erdoğan då hade en helt annan inställning än i dag.

– Jag kunde diskutera och säga emot honom. Han var annorlunda. Jag var också inriktad på att hjälpa Turkiet att bli medlem i EU. Han undrade om jag hade förslag på vad han kunde göra för att stärka kvinnors rättigheter. Nu för tiden hör jag att personer runt honom inte vågar uttrycka sina tankar, säger hon som senare träffat Erdoğan vid andra tillfällen, i anslutning till konferenser.

Lale Akgün konstaterar att omvärldens förväntningar var höga de första åren efter hans tillträde.

– Alla var inriktade på att han skulle driva en demokratisering i Turkiet, eftersom han till skillnad sig från sina föregångare inte tillhörde den kemalistiska eliten eller var nära militären.

De bägge politikerna är i princip jämnåriga, men har olika bakgrund. Något som blev uppenbart under mötet.

– Jag kommer från överklassen, medan han är från de lägre klasserna. Att prata med honom var som att prata med en taxichaufför i Istanbul. Även hur han satt – Turkiet är ett tydligt klassuppdelat samhälle, väldigt likt Indien. Jag har aldrig tidigare mött en politiker med ett sådant beteende. Men jag tyckte det var underbart att se att underklassen har en röst i Erdoğan.

Begreppet vita och svarta turkar etablerades på 80-talet av en sociolog som beskrev det diskriminerande system som har präglat landet sedan det grundades.

Vita turkar tillhör den sekulära, kemalistiska eliten som styr landet och dominerar militär, rättsväsende och medier. Medan de svarta turkarna, är fattiga, religiöst konservativa och outbildade.

– Jag är en vit turk och Erdoğan är en väldigt svart turk, säger Lale Akgün.

Recep Tayyip Erdoğans politiska framgångar har historiskt sett byggt på det faktum att han också beskrivit sig som en svart turk, som är villig att göra upp med den kemalistiska eliten, men utan att distansera sig helt.

Efter den Arabiska våren 2011 sker det även i Turkiet ett skifte, Lale Akgün menar att det först märktes på de fria medierna. Förmögna familjer, närstående Erdoğan, förvärvade mediehus och i ett slag blev politikbevakningen mycket mildare.

Reaktioner mot detta bubblade upp. Motstånd organiserades och Geziprotesterna vid Taksimtorget i centrala Istanbul 2013 fångade upp missnöjet bland turkarna. Även om protesterna upphörde har antipatin mot Erdoğan bara tilltagit.

– Det finns så mycket opposition mot honom. Just nu är hans mål bara att överleva, säger Lale Akgün. Nyckelfrågan är inte vad som kommer att ske framöver, utan hur Erdoğan kommer att lämna. Det kommer antingen att bli en blodig eller en icke-blodig exit.

Men vad vill den turkiske presidenten egentligen? De som känner Erdoğan ännu bättre än Lale Akgün tecknar en bild som skiljer sig från den gängse. Först och främst är han inte den islamist han ofta framställs som, utan snarare en exceptionell taktiker. Det menar den turkisk-tyska journalisten Çiğdem Akyol, som häromåret gav ut en uppmärksammad Erdoğanbiografi. Hon har talat med ett 50-tal personer nära presidenten och drar paralleller till Rysslands president Vladimir Putin – bägge är ensamvargar där det politiska programmet i första hand består av presidenten själv. De olika infallen blir direkta anmaningar till vanligt folk.

Çiğdem Akyol beskriver det som att Erdoğan vill ha ett samhälle bestående av lydiga turkar och att han emellanåt ger detaljerade uppmaningar: att turkarna ska äta mörkt bröd – i stället för ljust; att dricka yoghurtdrycken ayran – i stället för anisspriten raki; och att skaffa fler barn – för att vara goda muslimer.

»De ska köpa, konsumera, finna sig i situationen och inte spjärna emot hans idéer. Framför allt är han ute efter oinskränkt makt. Han saknar fortfarande ett erkännande av sina prestationer – det är en grogrund där kränkningarna kan frodas och outsiderns ärelystnad växa sig stor. Därför underhåller han vänskaper bara så länge som de gagnar honom«, skriver Çiğdem Akyol i sin bok.

I det större perspektivet är Erdoğans främsta ambition att bli den nya Atatürk, menar hans biograf.

Äretiteln – Turkarnas far – gavs Mustafa Kemal som efter osmanska rikets sönderfall formade den moderna staten Turkiet 1923. Landsfaderns framskjutna position märks genom att det är straffbart att förolämpa hans namn. Den ende som gjort det med straffrihet är just Erdoğan, samme man som styrt landet längre tid än någon annan. Många har emellanåt ställt sig frågan hur det egentligen gick till när han tämligen kvickt gick från att vara Istanbuls borgmästare till att plötsligt bli landets premiärminister, och sedermera president. Varifrån kom han?

[caption id="attachment_590593" align="alignnone" width="949"] Landsfadern: Grundaren av republiken Turkiet, Mustafa Kemal, fick äretiteln Atatürk (Turkarnas far). Här på bild 1934 tillsammans med Sveriges dåvarande kronprins Gustaf Adolf under dennes statsbesök i Turkiet.[/caption]

***

»Odågan« från förorten

Recep Tayyip Erdoğan föddes 1954 och växte upp i en tämligen fattig, troende och konservativ familj i Istanbulområdet Kasımpaşa. Han har aldrig gjort en hemlighet av sin simpla bakgrund, utan tvärtom använt den för att knyta an till vanliga turkar.

I Istanbul sägs det att alla Kasımpaşa-invånare har samma kroppsspråk – de står med höger axel fram och vänster bak, lätt böjda knän och benen brett isär. En boxares standardposition, alltid redo för strid; vilket speglar principen om den starkes rätt. När en tidning kallade Erdoğan för »odågan från Kasımpaşa« svarade han: »Om man inte är en odåga klarar man inte av det här jobbet. Att först gå under och sedan resa sig igen, det klarar en odåga av.«

Som tonåring sålde han sesambröd på gatan och spelade amatörfotboll, trots att det senare innebar att bära osedliga kortbyxor.

Under hans ungdomsår skakades samhället av oroligheter: studentprotester, omfattande ekonomiska problem som nästan ledde till statsbankrutt, ständigt växlande regeringar, våld mellan höger- och vänsterfalanger och politiska mord.

Militären har alltid haft en stark ställning i Turkiet och lagt sig i landets politik, som grundats på en ideologi som kallas kemalism efter republikens förste president, Mustafa Kemal. Politiken har handlat om att sekularisera staten, att separera kyrka och stat, och att samla folket under turknationalismens flagga med en stark identitet som turkar.

Demokrati är en icke-fråga. I stället har ett diskriminerande system cementerats. Klyftan består än i dag mellan en sekulär elit – som har haft makten i militären, statsförvaltning och städer – och den underutvecklade landsbygden, som styrts av en mer patriarkal och traditionell kultur.

Turkiet blev redan 1952 medlem i försvarsalliansen Nato, och under kalla kriget var det rädslan för kommunismen som 1960 resulterade i en militärkupp efter att premiärminister Menderes fiskat efter stöd av Moskva.

Den fascistiske Alparslan Türkeş, med bakgrund i antikommunistisk gerilla, ledde kuppen. Val hölls senare, men redan 1971 var Turkiet återigen pressat av ekonomisk recession, studentprotester och våldsamheter både från vänster och höger. Bland annat skapade Türkeş ultrafascistiska milisgrupp Grå vargarna ett veritabelt kaos med terrordåd och politiska mord.

Militären tog återigen makten, men denna gång fortsatte våldsamheterna. Militärjuntan svarade med extrem repression, och förföljelse. Hundratusentals fängslades utan rättegång och utsattes för tortyr och mord. Ledaren för Nationella aktionspartiet (MHP), Türkeş gav till exempel order om att mörda Bülent Ecevit, partiledaren för Republikanska folkpartiet (CHP) som var pådrivande i socialdemokratisk riktning.

Så såg vardagen ut när dagens nuvarande politiska klass växte upp. Men det har inte skett några officiella avståndstaganden; medan Tyskland och Österrike det senaste året har förbjudit Grå Vargarnas symboler har Erdoğan själv gjort deras så kallade rabiahälsning, med alla fingrar utom tummen utspärrade – liksom Sveriges tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan (MP).

1980 genomfördes en tredje militärkupp av general Evren, som införde total diktatur. Kaoset mildrades efter att bortåt en halv miljon oppositionella hade fängslats.

I sin ungdom engagerade sig Erdoğan i den islamistiska Millî Görüş-rörelsen, vilket senare förde honom till Istanbuls lokalpolitik. Den islamistiska bakgrunden bör inte viktas tungt, menar hans biograf Çiğdem Akyol, som i stället talar om hans många olika ansikten. Den politiska taktikern har hela tiden nyttjat somliga sidor, medan andra tryckts tillbaka – helt baserat på vad som tjänar honom bäst för stunden.

1989 kandiderade Erdoğan för första gången till ett högre politiskt ämbete i stadsdelen Beyoğlu i Istanbul. Han förlorade valet, men samtidigt gick det allt bättre för Välfärdspartiet som han är medlem i.

1994 försökte han igen i kommunvalet i Istanbul. Med allt starkare väljarstöd för partiet blev Recep Tayyip Erdoğan borgmästare för miljonstaden. Han gav sig genast i kast med att lösa stora problem som plågade staden: sophantering och luftkvalitet, lät bygga tunnelbana och gjorde upp med korruptionen.

Han drev samtidigt en linje som stadens liberala invånare kritiserade men de religiösa hejade på: Lättklädda kvinnor förbjöds på reklamväggar och i kommunal verksamhet förbjöds alkohol, med argumentet att Erdoğan värnar folkhälsan. Han kallade sig till och med för »Istanbuls imam« och var anhängare av sharia, alltså definitionsmässigt var Recep Tayyip Erdoğan en islamist.

– 99 procent av Turkiets befolkning säger sig vara muslimer, elhamdülillah. I så fall måste man också säga att jag är anhängare av sharia. Sharia är samma sak som islam. Det är samma sak som Allahs lagar, sa Erdoğan 1994 (Elhamdülillah är turkiska för gudskelov och brukas ofta av fromma muslimer.)

De strömningar som präglar Turkiets politik har blivit alltmer religiösa. Efter militärkuppen 1980 släppte man fram den första fullblodiga islamisten; partiledaren från Välfärdspartiet, Necmettin Erbakan, som blev premiärminister 1996. Men redan året därpå genomfördes vad som kallades en postmodern statskupp när militären genom ett uttalande tvingade fram premiärministerns avgång.

Erdoğan blev förargad över att hans politiske mentor Erbakan inte stod pall mot trycket. Kuppen markerade samtidigt slutet för politisk islam, och Välfärdspartiet lades ner. Erbakan drog sig undan offentligheten. Det innebar också att Erdoğans politiska spelfält uppstod.

Men pressen på islamistiska politiker påverkade även Erdoğan, och att han i staden Siirt 1997 hade deklamerat en dikt som uppviglat till religiöst hat ledde till att han dömdess till fängelse 1999. Domen tvingade honom att lämna posten som borgmästare.

Av domen på tio månader avtjänade han bara fyra månader och utsläppt från fängelset bildade han med kompanjoner Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Men den gamla domen hindrar honom från att ställa upp i parlamentariska val. Efter AKP:s seger i parlamentsvalet blev Recep Tayyip Erdoğan premiärminister 2003.

Erdoğan kom till makten genom löften om stabilitet, välstånd och ekonomisk utveckling. Efter decennier av våldsamheter och ekonomiskt moras var turkarna lockade av en ordningsman.

[caption id="attachment_590595" align="alignnone" width="573"] 1994: Recep Tayyip Erdogan blir borgmästare i Istanbul.[/caption]

***

Sjuklingen blev handelspartner

Det ekonomiska läget var pressat. I början av 2000-talet var staten närmast bankrutt, statsskulden var skyhög och landet plågades av hyperinflation. Som premiärminister var Erdoğan pådrivande i att reformera och liberalisera ekonomin. Genast vidtogs stora satsningar på utbildning, sjukvård, infrastruktur och socialförsäkringssystem. Internationella medier lyfte fram reformatorn, och utländska investerare lånade villigt ut pengar för att nå en outnyttjad marknad i Europas ytterkant.

Landet som kallats »Den sjuke mannen vid Bosporen« blev i stället en värdig handelspartner; strax före Geziprotesterna 2013 hade skulderna till Internationella Valutafonden (IMF) betalats av. Inflationen, som 2011 nådde 69 procent, pressades 2014 ner till cirka 9 procent – för att senare stiga, till 18 procent 2018.

En förklaring till de ekonomiska framgångarna står att finna i vad som kallas för de anatoliska tigrarna; en muslimsk företagarklass som består av mindre familjeföretag som bygger sig allt större, och så småningom blir verksamma i närregionen och därefter runt om i världen. Det är därför man på charterresan i Egypten i hotellrummet kan finna minikylskåp av turkiskt märke, såsom Arçelik och Vestel. De anatoliska tigrarna präglas ett slags Gnosjöanda. De backar upp AKP och AKP backar upp dem.

Allt fler turkar har märkt av det ekonomiska lyftet. Välfärden har ökat och numera hör Turkiet till en av världens tjugo främsta ekonomier (G20).

Att omvärlden tidigt omfamnade Erdoğans ledarskap hängde delvis ihop med att man inte ville svartmåla alla muslimer efter terrorattackerna i USA 2001.

– Man ville tro att det fanns trevliga, moderna islamister – och det verkade som att AKP var muslimska demokrater, lite som Kristdemokraterna, säger Halil Karaveli, forskare vid svensk-amerikanska tankesmedjan Silk road studies.

Han menar samtidigt att omvärlden i åratal har haft en felaktig bild av Turkiet.

– Det dominerande narrativet är att sekulära militärer emellanåt har störtat regimen i syfte att försvara sekularismen. Men det är totalt missvisande. Turkisk politik är inte en kraftmätning mellan militär och islamister, säger han.

I sin nyligen utgivna och uppmärksammade bok »Why Turkey is authoritarian« tecknar han landets politiska historia, från Atatürks dagar på 20-talet till i dag. Han slår fast att så

länge landet funnits har högerpolitik gällt.

– Sekulära och islamister har varit olika sidor av samma högermynt. Ibland har det varit funktionellt att genomföra sekulära reformer för att bygga en stat eller ett kapitalistiskt system. Turkiet har alltså styrts av högerauktoritära regimer från 1923 fram till i dag, säger han.

Somliga har tillskrivit ledningen olika egenskaper, men enligt Karaveli är det en historielös bild.

– Erdoğan och AKP är inte unika. Det unika är att Erdoğan suttit längre vid makten än alla andra. Sedan har omgivningen kastats mellan olika bilder som inte varit helt rättvisa. Han beskrevs först som räddaren, och nu har pendeln svängt åt andra hållet – han är sataniserad och utmålas som en orientalisk despot.

Trots att missnöjet med Erdoğans ledarskap tilltagit de senaste åren har oppositionen varit kraftigt kringskuren. Dessutom har den saknat en karismatisk ledare. Eller jo, det finns en person som kan utmana.

– Selahattin Demirtaş har alla rätt, säger Halil Karaveli. Det finns bara två problem: att han sitter i fängelse och lär fortsätta göra det, och att han tillhör en etnisk minoritet.

***

Erdogans stora utmanare

Kemalistpartiet CHP bildades av Atatürk 1923, kort tid efter att han hade försäkrat sig om att samtliga femton ledare i kommunistpartiet avrättats. Det satte tonen för hur Turkiet allt sedan dess förhållit sig till vänsterpolitik.

Samtidigt har CHP varit ett högerparti som över tid rört sig alltmer mot en politisk mitt. Ibland har partiet kallats för socialdemokratiskt, även om nuvarande ledaren Kemal Kıliçdaro˘glu har sagt att han »älskar« ultrahögernationalisterna och att det var en miss av vänstern att fokusera på frågor som inkomstutjämning. Det hindrar inte svenska Socialdemokraterna från att betrakta CHP som sitt systerparti; samma CHP som ställt sig bakom beslutet att på tämligen lösa grunder fängsla folkvalda kurdiska politiker och att utnämna en ultranationalist till borgmästare i Ankara.

En av de kurder som satts i fängelse på politiska grunder är Selahattin Demirtaş, som 2012 var med och bildade Folkens demokratiska parti (HDP). I presidentvalet 2018 kandiderade Demirtaş och kom på tredje plats. Kampanjen drev han från sin fängelsecell.

Redan i valet 2015 skördade HDP stora framgångar, och lyckades ta sig över tioprocentsspärren och kom in parlamentet. Paralleller kunde genast dras till Erdoğans parti AKP, som tiotalet år tidigare också kom från ingenstans och snabbt etablerade sig som ett alternativ som tog makten.

Pressad av HDP:s framgångar lyckades Erdoğan med sina allierade i maj 2016 driva igenom avskaffandet av åtalsimmunitet för landets parlamentariker; ett par månader senare blev Demirtaş gripen, misstänkt främst för terrorbrott, vilket han nekar till. I snart tre år har han hållits i ett fängelse i nordvästra Turkiet, 170 mil från bostadsorten Diyarbakir.

– En gång i veckan får vi träffa honom, säger hustrun Başak Demirtaş, som i september besökte Stockholm med anledning av makens nyligen utgivna bok.

– Jag har räknat ut att vi har åkt tolv varv runt jorden. Att han hålls så långt bort från oss är ett sätt att straffa mig och våra barn, för det finns ju ett fängelse i Diyarbakir. Våra döttrar är 13 och 15 år nu. Det hela är mycket svårt.

När Erdoğan avtjänade sitt fängelsestraff 1999 upprättades ett besökskontor på en bensinstation och han tog emot 400 besökare varje dag. Enligt Demirtaş hustru har maken bara fått träffa sin advokat och familj.

I juli i år fann Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) att Turkiet kränkt Demirtaş mänskliga rättigheter och krävde hans frisläppande. Tidigare har samma domstol konstaterat att fängslandet syftar till »stifling pluralism and limiting freedom of political debate«.

Başak Demirtaş lyfter fram den politiska inblandningen i form av att presidenten löpande kommenterat processen i medierna. Efter ECHR:s domslut sa Erdoğan: »Vi kommer att göra ett motdrag och avsluta jobbet.«

När EU-instansen återigen tog upp fallet i september i år gjorde den turkiska domstolen en juridisk piruett: Demirtaş friades från de ursprungliga anklagelserna men fälldes för ett annat brott, och dömdes till fyra år och åtta månaders fängelse.

Demirtaş framställs som en karismatisk ledare, även om hans kurdiska bakgrund egentligen talar emot att han skulle kunna omfamnas av hela landet. Men Turkiet har överraskat förut så kanske är han en framtida president.

Başak Demirtaş arbetar som grundskolelärare i Diyarbakir, men lämnar slipade svar på hur hon ställer sig till att en dag kanske bli presidentfru.

– Att bli first lady är inte något jag längtar efter. Vår kamp kommer inte att påverkas, vare sig med eller utan en sådan titel, säger hon och betonar att här och nu agerar det turkiska rättssystemet i strid mot sina egna lagar.

[caption id="attachment_590596" align="alignnone" width="991"] Başak Demirtaş, hustru till oppositionspolitikern Selahattin Demirta ̨s (HDP) som suttit fängslad i snart tre år 170 mil från sin familj.[/caption]

***

Kuppen som misslyckades

Natten till den 16 juli 2016 genomfördes ett försök till militärkupp. Delar av försvarsmakten revolterade – undantagstillstånd utropades och utegångsförbud i hela Turkiet infördes. På tv meddelades att armén hade »tagit makten i hela landet« med uppgift att garantera »den författningsenliga ordningen, demokratin, de mänskliga rättigheterna och friheten«.

Genast fylldes sociala medier av spekulationer om att alltihop iscensatts av Erdoğan. Turkarna är luttrade; militärkupper är inget nytt. Samtidigt gav soldaterna som ledde kuppen ett oproffsigt intryck.

På tv-kanalen CNN, via en mobiltelefon, dök Erdoğan plötsligt upp i bild. De som hade tvekat kring kuppens autenticitet var nu tvärsäkra när de såg en mycket pressad Erdoğan. I tv-sändningen vände han sig till folket i ett överraskande vågspel – han uppmanade turkarna att offentligt sätta sig upp mot kuppmakarna. Hans många anhängare löd genast.

Själv satt Erdoğan fast i badorten Marmaris vid Egeiska havet efter en semesterresa. Kuppmakarna hade stoppat alla flyg och försökte storma semesteranläggningen, framkom det senare.

»Om jag hade stannat kvar i tio eller femton minuter till skulle jag ha blivit dödad eller tillfångatagen«, sa Erdoğan i en intervju.

Vågspelet blev hans räddning. Tv visade hur människor övermannade soldaterna på Bosporenbron i Istanbul. De kapitulerade. Militärkuppen hade misslyckats, och landet gick in i den fas som man ännu befinner sig i.

Erdoğan var redan samma natt övertygad om vem som stod bakom kuppförsöket – hans gamle bundsförvant Fethullah Gülen, som befinner sig i exil i USA sedan 1999 och som de senaste åren blivit hans ärkefiende.

Deras samarbete har tidigare varit långtgående och mycket lyckat. Medan Erdoğan byggde sin synliga maktbas inom politikens värld, agerade Gülen i det fördolda efter att fram till 1981 ha arbetat som imam inom den statliga och mäktiga religionsmyndigheten Diyanet. Den ansvarar för fredagspredikningar, religionsundervisning och för att författa fatwor.

När Gülen lämnade Diyanet startade han en egen rörelse och miljoner muslimer anslöt sig till Hizmet (som betyder tjänsten) och de flesta anhängarna finns i Turkiet. (Den turkiska regeringen kallar rörelsen för Fetö, och anser den numera vara en terrororganisation.)

Förutom att driva skolor där man vid sidan av allmän undervisning har koranstudier agerade Gülenrörelsen främst som en slags stat i staten. Gülenisterna utlovade livslång lojalitet och avhoppare har senare beskrivit det hela som en sekt, eftersom man opererar helt i det fördolda, utan postadress, organisationsstruktur och synlig finansiering.

Offentligt talade anhängarna om vikten av interreligiösa dialoger, medan avhoppare i stället beskrev hets mot minoriteter och icke-muslimer, och mycket konservativa och reaktionära predikningar.

Samarbetet med Erdoğan var effektivt eftersom gülenisterna inte störde honom, i varje fall inte under en lång tid. De var i stället enade i kampen mot de »vita turkarna«.

Men redan åren före kuppförsöket noterade Erdoğan motstånd från gülenister inom åklagarämbetet, polis och militär. Hans ministrar och närstående hade i allt större utsträckning åtalats för korruption och andra brott, och när regeringen hade planer på stora omorganiseringar för att frånta gülenister makt påskyndades kuppen. Revolten misslyckades helt och Erdoğan svar var hårt: mer än 140 000 sparkades eller suspenderades från sina jobb och mer än 50 000 greps. Det hela var ett eko av den auktoritär styrning som präglat landet i decennier.

[caption id="attachment_590598" align="alignnone" width="557"] Hans gamle bundsförvant Fethullah Gülen befinner sig i exil i USA sedan 1999.[/caption]

***

Turkiets största fiende

Vad vore Turkiet utan kurdfrågan? Uppskattningsvis finns det 25–30 miljoner kurder i Turkiet, Irak, Iran och Syrien; de anses vara världens största folk utan egen stat. Redan i förhandlingarna vid första världskrigets slut var idén om den kurdiska nationen etablerad.

Folkgruppen har alltså i över 100 år i högsta grad varit föremål för ett politiskt spel; Atatürk hade nära samarbete med kurdiska feodalherrar under decenniet före bildandet av Turkiet. Men det hindrade inte honom från att massakrera kurder i stort antal på 30-talet, vilket Erdoğan, som förste turkiske premiärminister, bad om ursäkt för.

»Om det anses nödvändigt att be om ursäkt å statens väger ... så kommer jag att be om ursäkt. Jag ber om ursäkt«, sa han 2011.

Några veckor tidigare hade jag träffat Erdoğans dåvarande finansminister under en konferens i Istanbul. Jag frågade Mehmet ¸Sim¸sek, som är av kurdisk härkomst, om hur han såg på regeringens förhållningssätt till den kurdiska minoriteten. Han framhöll att »vi alla är turkar« och tillade att regeringens ambition var att reformera landet: »Vi är förpliktigade att reformera Turkiet, att bygga starkare institutioner utifrån europeisk standard.«

2013 inleddes också hemliga politiska förhandlingar mellan regeringen och PKK. Parterna lade ner vapnen och en färdplan för fred lades fram. Men 2015 bröt processen samman i samband med att två terrorattentat riktades mot fredsaktivister. Särskilt drabbade var företrädare för HDP, som till stor del samlar kurdiska politiker.

Även om attentaten kopplades till den islamistiska terrorgruppen IS föll ansvaret på regeringen, som länge hade sett mellan fingrarna med att terrorgruppen använt Turkiet som transitland för att nå slagfälten i Syrien.

Kurderna är en nyckelfråga för Turkiet, men samtidigt har Erdoğan visat sig vara mycket pragmatisk på den punkten när det kommer till irakiska Kurdistan. Den autonoma regionen med Erbil som huvudort utropades 2003 och styrs alltjämt av kurderna. Å ena sidan har Erdoğan varit skeptisk till att ha en kurdisk autonom region granngårds. Å andra sidan har den oljerika regionen inneburit en attraktiv marknad stadd i tillväxt för turkiska företagare, eftersom en stor del av Iraks ekonomiska aktivitet av stabilitetsskäl flyttats dit.

För den turkiska ekonomin och till den förmögna elitens fromma har Erdoğan därför skapat goda affärsförbindelser med regionens president Massoud Barzani.

Komplicerande i sammanhanget är att Turkiets stora fiende PKK håller till i Qandilbergen i gränsregionen mellan irakiska Kurdistan och Iran.

Sin goda vilja har Barzani visat genom att låta turkarna upprätta ett tiotal militärbaser i regionen, från vilka man de senaste månaderna har attackerat PKK. Barzanis välkomnande av turkarna har ställt kurderna i Irak på kollisionskurs med kurderna i Turkiet. Ytterligare försvårande har varit att den turkiska militären, av taktiska skäl, under lång tid använt soldater av kurdisk härkomst till attacker i sydöstra Turkiet. Allt för att så svårreparerad oenighet bland kurder.

***

Erdoğan vill gå om Atatürk

Recep Tayyip Erdoğan anser sig ännu inte ha nått toppen av sin karriär, enligt biografiförfattaren ¸Ciğdem Akyol. Erdoğan siktar på att, som han brukar vid högtidliga tillfällen, hålla ett tal från balkongen på presidentpalatset Ak-Saray på republikens 100-årsdag den 29 oktober 2023.

»Vägen dit går genom löften om att ge mer av allt – nya vägar, flygplatser, bilar, kärnkraftverk, broar, städer och moskéer. Målet är att skriva om historieböckerna. Han vill bli den nya Atatürk, fadern till det nya Turkiet«, menar Akyol.

100-årsdagen är fyra år bort och med tanke på den senaste tidens utveckling växer osäkerheten om presidentens framtid. I våras förlorade AKP makten i landets tre viktigaste städer. I Istanbul blev Republikanska folkpartiets Ekrem Imamoğlu borgmästare.

– CHP:s framgångar var oväntade för många, att det finns en sådan stark opposition, säger Bengi Cengiz, gästforskare vid Institutet för Turkietstudier på Stockholms universitet.

Hon konstaterar att de konstitutionella förändringarna med presidentstyre har förändrat politiken i landet.

– Presidentsystemet gör att det har blivit alltmer av ett tvåpartisystem, säger hon.

Efter att vårens val ogiltigförklarades genomfördes ett omval i juni. Det innebar en genomgripande förändring: dels att CHP fick allt starkare stöd, dels att AKP tappade rejält. Men det betyder inte att väljarna nödvändigtvis står bakom Imamoğlu, utan snarare slår vakt om sin rösträtt, eftersom AKP efter valförlusten drev fram ett omval. Implikationerna är stora för inrikespolitiken.

– Det är en indikation på att det finns en oppositionell potential, säger Bengi Cengiz.

Ekrem Imamoğlu är den förste politiker på nära två decennier som har klarat att utmana AKP. Samma resa mot makten gjorde Erdoğan, som ju också först blev borgmästare i Istanbul.

På gal–tan-skalan har Turkiet bara haft tan med mittenhöger, högerpartier, konservativa och nationalister. Bengi Cengiz menar att den etablerade synen bland statsvetare i landet är att 60 procent av väljarkåren i Turkiet alltid har röstat på högerpartier.

– Vad folk vill rösta på är stabilitet och en hygglig levnadsstandard. Om det stämmer att 60 procent alltid röstar höger så vore det kontraintuitivt att rösta fram en borgmästare från CHP, som positionerat sig mot mitten och ibland mitten-vänster, säger Bengi Cengiz.

***

Turkiet går in i Syrien

Allt som krävdes var ett telefonsamtal i början på oktober. USA:s president Donald Trump förklarade för Erdoğan att de amerikanska marktrupperna i Syrien tas tillbaka och att man därför inte kommer intervenera i Syrien framöver.

Beskedet var glasklart – och den turkiska militären inledde genast en offensiv mot kurdiska styrkor i norra Syrien, som tidigare varit USA:s allierade i kampen mot terrorsekten IS.

Ställda inför ett krig med NATO:s näst största armé har kurderna i Syrien släppt tillbaka diktatorn Bashar al-Assad in i sitt område, vilket innebär en radikal förändring i det åtta år långa inbördeskriget.

För Ryssland, som sedan 2015 gett al-Assad flygunderstöd, innebär det här en geopolitisk vinst. Men att ryssarna riskerar att ställas mot turkiska trupper har också ökat risken för en stormaktskonflikt.

Turkiet har motiverat sin invasion med att man vill skapa sig en säkerhetszon i syfte att hålla terrorgrupper på avstånd – alltså kurdiska grupper. I zonen vill man också placera uppemot hälften av landets 3,6 miljoner syriska flyktingar. Enligt människorättsorganisationen Human rights watch har syrier i stort antal redan deporterats dit mot sin vilja.

Erdoğans plan är ett storskaligt och extremt experiment som kullkastar grannlandets etniska struktur. I stället för att kurder tillåts driva sitt autonoma självstyre kallat Rojava, attackerar han dem för att ge den vunna marken åt syriska flyktingar som inte härstammar därifrån. Med andra ord har den flyktingöverenskommelse som ingicks med EU 2016 inneburit att Turkiet ackumulerat ett politiskt maktkapital, som också passiverat EU.

En annan överhängande risk är att terrorsekten IS gör comeback när de 11 000 IS-krigare, däribland 2 000 utländska, som hålls i kurdiska fångläger sätts på fri fot. Uppemot 750 IS-anhängare sägs redan ha flytt. Enbart i al-Hol-lägret finns runt 100 personer med kopplingar till Sverige.

Turkiets ambitioner i grannlandet speglar också en ny inrikespolitisk miljö. Erdoğans brutna allians med Fethullah Gülen innebar att han fick söka en ny allians i ultranationalistiska MHP, samt att han i utsträckning tvingats in i en ny riktning, menar analytikern Halil Karaveli.

Bakgrunden till detta finns i närtid: under fredssamtal med PKK-ledaren Abdullah Öcalan 2013–2015 stärkte PKK sin position i sydöstra Turkiet. När detta blev uppenbart för de turkiska generalerna avbröts förhandlingarna och militären inledde en våldsam offensiv i Diyarbakir och andra kurddominerade städer. Stora bostadsområden bombades till aska.

Motgången bidrog till att kurderna skiftade sitt fokus till andra sidan gränsen, där kurdiska trupper i Syrien, med stöd från USA, tryckte tillbaka IS och fick självstyre i den autonoma regionen Rojava.

Halil Karaveli menar att kurdernas framgångar där har provocerat den turkiska regeringen.

– För det skapar ju en attraktionskraft på kurderna i Turkiet, säger han.

Karaveli menar att en rejäl distinktion bör göras. Medan omvärlden ser Turkiets invasion av Syrien som en ny början, med ett sannolikt mycket blodigt krig – kanske till och med ett regionalt storkrig – ser Karaveli snarare slutet för Erdoğan.

– Interventionen är sista kapitlet i Erdoğans historia. Syrien visar inte hans styrka utan hans svaghet. Han utför bara den turkiska statens politik. Med staten menar jag alltså den djupa staten – de generaler och andra ansiktslösa makthavare som dikterar politiken. Allt sedan han förlorade Gülen har han tvingats hitta nya allierade, och deras agenda skiljer sig från hans.

Karaveli pekar på att när Erdoğans makt var konsoliderad innebar det en politik som skiljer sig från dagens.

– Erdoğan själv är inte en turkisk nationalist, utan snarare en islamist – och de tenderar att vara internationalister. Mycket i hans tidigare politiska program har också varit att förena turkar och kurder kring islam, vilket märks i att han tidigare gett kurderna långtgående kulturella friheter.

Presidenten har i sina tal upprepade gånger påtalat att 2023 är ett viktigt mål. Men nu uppstår alltfler hinder. Att han har problem med diabetes är välkänt, och enligt uppgifter har han tidigare framgångsrikt behandlats för tarmcancer. Han är 65 år gammal och kuppförsöket har tärt på honom, och på det politiska planet har bakslagen varit stora. Att förlora kontrollen över Ankara, Istanbul och den viktiga hamnstaden Izmir i vårens lokalval har lagt sten på bördan. Dessutom visar aktuella opinionsmätningar att nuvarande regeringsallians (AKP och MHP) inte får ihop en egen majoritet. Skulle det vara val nu skulle Erdoğan vara ute ur matchen.

Andra personer som lyfts fram som potentiella ersättare är Istanbuls borgmästare, tidigare affärsmannen Ekrem Imamoğlu; en CHP-politiker som tilltalar konservativa väljare. Ett annat namn är inrikesministern Süleyman Soylu, som också är vice partiledare för AKP.

Men ännu är det för tidigt att visa ut Erdoğan. Uträknad har han varit förut, men han bor ännu i presidentpalatset Ak-Saray, med sina 1 100 rum.

Kämpen från Kasımpaşa har tagit sig dit genom att vinna sina slag. Underskattad har han överträffat sina motståndare.

Somliga ser slutet på en epok, medan Erdoğan fortsätter att slå sig fram.

***

Turkiets kuppfyllda historia

1923: Mustafa Kemal Atatürk (1881–1938)utropar republiken Turkiet 23 oktober.

1952: Landet blir Nato-medlem, vilket blir en ekonomisk börda senare.

1960: Militärkupp. Översten och fascistledaren Alparslan Türke¸s (1917–1997) är inblandad och tar senare makten.

1971: Militärkupp för att stävja våld och instabilitet, som ändå fortsätter.

1980: Militärkupp och general Kenan Evren (1917–2015) inför en total diktatur.

1984: Kurdiska PKK inleder sin väpnade kamp mot regimen.

1994: Recep Tayyip Erdo˘gan blir borgmästare i Istanbul.

1997: Den »postmoderna militärkuppen« leder till att premiärministern Necmettin Erbakan (1926–2011) och dennes regering avgår.

1999: Fethullah Gülen går i exil och Erdo˘gan fängslas i 4 månader.

2001: Erdo˘gan bildar Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP).

2003: Erdo˘gan blir premiärminister.

2013: Vapenvila och förhandlingar inleds med PKK.

2014: Erdo˘gan blir president med större makt när konstitutionen skrivs om.

2015: Vapenvilan och PKK-förhandlingarna avbryts.

2016: Gülenister inom militären gör ett kuppförsök.

2018: Turkiet tar kontroll över den syriska staden Afrin.

2019: Turkiet går in i norra Syrien.

***

Erdoğans utmanare

Fethullah Gülen

Tidigare imam. Bildade på 1980-talet en sektliknande rörelse. Samarbetade tidigare med Erdo˘gan. Efter kuppförsöket 2016 är Gülen Erdo˘gans främsta fiende.

Selahattin Demirta¸s

Kurdisk politiker och ledare för oppositionspartiet HPD, som snabbt blivit en av Erdo˘gan utmanare. Hålls av politiska skäl fängslad sedan 2016.

Ekrem Imamo˘glu

Affärsman, CHP-politiker och borgmästare i Istanbul sedan juni 2019. Utpekas som politiskt framtidsnamn.

***