Recept för kris

Omkring 8 000 turkiska medborgare sökte sig i söndags till Kistamässan utanför Stockholm för att rösta. Utanför entrén dansade man till musik och viftade med partiflaggor. För första gången får medborgare i utlandet rösta i ett turkiskt parlamentsval.

Det är också första gången som det kurdiska Folkets demokratiska parti, HDP, har en möjlighet att samla över tio procent av rösterna och säkra representation i parlamentet. Det skulle ställa till det rejält för president Recep Tayyip Erdogan och hans vänner i regeringspartiet AKP, som kämpar för att behålla en egen majoritet.

Om stödet för AKP försvagas kommer Erdogan få svårt att fullfölja det makt-övertagande som Fokus tidigare berättat om. I korthet handlar det om grundlagsändringar som skulle koncentrera makten hos Erdogan själv i ett presidentstyre av rysk modell. Något direkt hot mot AKP:s regeringsinnehav finns inte – det är fortfarande det enskilt största partiet som pendlar mellan dryga 40 och knappa 50 procent i opinionsmätningarna – och valsystemet gynnar stora partier. Men ska kurderna vara med och dela på mandaten blir det förstås mindre över till AKP.

Det är med andra ord skarpt läge. Presidenten, som enligt författningen ska ha en ceremoniell roll och inte får kampanja för eller vara ansluten till något parti, har tagit vara på varje tillfälle som erbjudits: invigningar av köpcentrum och industrier har blivit kampanjmöten för AKP, liksom helgens firande av 562-årsdagen för turkarnas erövring av det som i dag är Istanbul men som då hette Konstantinopel. Tillsammans med Ahmet Davutoglu, premiärminister och tillika ordförande för AKP, gick Erdogan till attack mot regeringens kritiker.

Samtidigt som presidenten och regeringen monopoliserar det offentliga utrymmet inför valet är oppositionspartier som HDP starkt utsatta. Konkurrensen är oroande hård, säger Emma Sinclair-Webb, Turkietexpert på Human Rights Watch.

– Vi har sett mängder av attacker mot oppositionens kampanjarbete. De värsta exemplen är två bombattentat mot HDP:s kampanjkontor. Valsystemet är dessutom i grunden orättvist. Det finns inget annat land i Europa som har en så hög spärr för inval [10 procent], vilket innebär att stora folkgrupper står helt utan demokratisk representation.

Medier som vågar kritisera regeringen har länge varit utsatta, men nu attackeras också rättssystemet. Human Rights Watch har uppmärksammat gripandet av två domare och fyra åklagare, bara under den senaste månaden, vilka anklagas för att i maskopi med Gülen-rörelsen ha försökt sabotera för regeringen.

– Från att ha varit ökända för att fängsla journalister går nu Turkiet mot att också fängsla domare och åklagare som tar beslut som regeringen inte gillar. Det är en väldigt deprimerande utveckling, särskilt i upptakten till ett val där det verkligen skulle behövas oberoende krafter som kan utkräva ansvar av staten, säger Emma Sinclair-Webb.

Den repressiva bana som Turkiet slagit in på under Erdogan, och som nu intensifierats under valrörelsen, riskerar att leda till en fördjupad demokratisk kris.

Låt säga att kurderna väljs in och AKP försvagas och hindras driva igenom planerna på ett presidentstyre. Erdogan har gång på gång visat sig villig att strunta i vad författningen säger och agerar redan i dag som om han de facto hade befogenheterna han vill skriva in i lagtexterna. För honom är det en fråga om överlevnad. Det finns i dag inte heller några legitima krafter inom staten som kan stoppa Erdogan, säger Yavuz Baydar, kolumnist i turkiska dagstidningen Today’s Zaman.

– Det är samtidigt inte hållbart med ett land där grundlagen är satt ur spel i all evighet. Förr eller senare kommer Erdogans beteende att leda till en turbulens inom det egna partiet, AKP, säger han.

En annan möjlighet för ett försvagat AKP är att söka någon form av koalitionsregering. Enligt Yavuz Baydar vore den mest realistiska samarbetspartnern det nationalistiska MHP. Ett sådant samarbete, en islamistisk och ultra-nationalistisk regering, skulle också vara illavarslande, säger han.

Om kurderna däremot inte når över tio procent sitter AKP något säkrare, men då uppenbarar sig andra problem. Enligt Emma Sinclair-Webb är HDP:s supportrar övertygade om att regeringen är beredd att göra allt, till och med fuska med rösterna, för att hålla dem utanför parlamentet. Frågan är hur kurderna kommer att reagera på ett, som de ser det, orättvist val.

– Med ett så ojämlikt valsystem som exkluderar så många väljare är det bäddat för politisk turbulens. Oppositionen kan svara med protester, civil olydnad eller till och med krav på nyval, säger hon.

Det gror redan ett allmänt missnöje med AKP:s styre, som avspeglas i dess nedåtgående stöd i de senaste valen. Opinionsmätningar från det senaste året visar att allt fler upplever att ekonomin är i förfall. Arbetslösheten, särskilt bland unga, är hög. De flesta delar inte heller Erdogans uppfattning om att ett presidentstyre vore bättre för Turkiet.

– Därtill gror ett starkt missnöje hos oppositionella över statens auktoritära tendenser, angreppen på pressfriheten och försöken att kontrollera rättssystemet. Regeringen borde vara mer bekymrad över vad allt det här kommer att leda fram till. Vad är nästa steg när en stat börjar fängsla domare för att den inte gillar deras beslut? säger Emma Sinclair-Webb.

Om missnöjet utmynnar i protester mot regeringen och presidenten kan det trots allt spela Erdogan i händerna, säger Yavuz Baydar.

– Erdogan är väldigt skicklig. Skulle det bli oroligheter, särskilt om de leder till våld, kan han utnyttja dem som han alltid gjort för att befästa sin position ytterligare, under förevändningen att nationen är under attack. Han har redan visat sig skicklig på ett Machiavellistiskt vis i att som överbefälhavare stärka banden med militären. I många avseenden är det en kris på gång i Turkiet.

FAKTA | Valets fyra frontfigurer

Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP)

Ledare: Ahmet Davutoglu, premiärminister.

Under Erdogans ledning blev islam-konservativa AKP största parti i dess första parlamentsval år 2002. Har sedan förra valet 327 av 550 mandat.

Republikanska folkpartiet (CHP)

Ledare: Kemal Kilicdaroglu.

Turkiets äldsta parti, grundat 1932 av Kemal Atatürk. Förknippas med sekulära, republikanska värderingar och är en del av Socialistinternationalen och associerad medlem i Europeiska socialdemokratiska partiet.

Nationella aktionspartiet (MHP)

Ledare: Devlet Bahceli.

Högerextremt nationalistiskt parti, enligt vissa med nyfascistiska drag. Fientligt inställda till rörelser som PKK och vill värna Turkiet som en enhetsstat och motsätter sig därför all form av federalism.

Demokratiska folkpartiet (HDP)

Ledare: Selahattin Demirtas.

Ideologiskt brukar HDP räknas till vänster. Partiet har ett delat ordförandeskap med en manlig och kvinnlig ordförande. Främsta väljarbas hos kurder. Progressiva när det gäller frågor som exempelvis hbtq-personers rättigheter.