Rekord i rekord i franska valet
Han lovade att gå fram med kvasten och rensa upp i vad han anser vara ett träsk av proffspolitiker utan verklighetsförankring. Det vallöftet har Frankrikes nye president Emmanuel Macron redan uppfyllt. Hans nystartade partis exempellösa framgångar har bytt ut tre av fyra ledamöter i parlamentet, att jämföra med de mellan 20 och 47 procent av ledamöterna som brukat bytas ut vid varje val. Hälften av dem som valdes på mandat av La République en Marche, LREM, är vanliga samhällsmedborgare som inte tidigare varit politiker.
Det franska parlamentet har harvat med en långsamt ökande kvinnorepresentation sedan 1970-talet. Båda de traditionella regeringspartierna, Socialistpartiet, PS, och Republikanerna, LR, fick »böta« miljontals euro i minskade bidrag förra mandatperioden för bristande jämställdhet på röstsedlarna. I det nya parlamentet har rekordhöga 38,5 procent av mandaten gått till kvinnor, främst invalda via LREM.
Franska presidenter har långtgående befogenheter och med en majoritet i parlamentet, 308 av 577 ledamöter, har Macron ett drömläge att få igenom allt han föreslår. Samtidigt har både LR och PS decimerats, i synnerhet socialdemokratiska PS som rasat från förra mandatperiodens 280 platser till rekordlåga 30. Myriam El Khomri hör till dem som slogs ut, den förra arbetsmarknadsministern som gett namn åt den nya arbetsrättslag som orsakade upplopp under namnet Nuit debout förra våren. Desto mer ironiskt som förslaget i mycket var ett urvattnat förslag av det Macron gick till val på att genomföra.
Så länge framgångarna fortsätter och presidenten kan bygga vidare på den starka känsla av framtidstro och energi som har lockat liberala väljare, politiker och till och med ministrar från partier till både höger och vänster så har han sitt recept för seger. Men Macron har fyllt ett parti med lättflyktiga och i viss mån illojala opportunister. Den dag problem hopar sig måste han få dessa höger- och vänstermänniskorna att dra åt samma håll, och först då testas lojaliteten. I värsta fall riskerar den polska riksdag som han undvek med sin trygga valseger att i stället uppstå inom hans eget parti.
Lika oroande är den verkliga majoriteten. Den för tillfället så tysta majoriteten. Aldrig förr har så många franska väljare skolkat från sin demokratiska plikt, möjligen desillusionerade och uppgivna inför en elit som flyttar sig obekymrat mellan olika partier som om det vore självklart att politiken alltid är densamma. Departementet Seine-Saint-Denis, symtomatiskt nog det fattigaste departementet i Frankrike och känt för sina slitna höghusområden, utmärkte sig genom ett extremt lågt valdeltagande. I hela landet stannade långt mer än halva valmanskåren, 57 procent, ute i den vackra sommardagen hellre än att köa till valbåsen. Uppgivenheten kan snabbt förvandlas till vrede som Nuit debout-protesterna visade, vars hundratusentals demonstranter under flera månader bidrog starkt till att krossa president Hollandes chanser till omval.
Det invandringskritiska partiet Front Nationals ledare Marine Le Pen är redan arg. Hon fick för första gången ett eget mandat och gör därmed debut i parlamentet, men FN fick totalt inte fler än åtta platser, ett bedrövligt resultat jämfört med prognoserna och troligen ett resultat av röstskolket. Det innebär bland annat att hon tvingas avvara sin högra hand, vice ordförande Florian Philippot, som fick se sig besegrad av en tandläkare från LREM:s lista.
