Rent kol, finns det?

Mitt emot bilverkstan stannar den gula skolbussen. Barnen kliver av och kastar sig i lianen på granntomten. Bill Burns ler. Han har levt hela sitt 71-åriga liv här i Muse, en liten gruvort en halvtimme sydväst om Pittsburgh, döpt efter gruvbolagets förste direktör på orten. När Burns var i barnens ålder var kolgruvan i drift. Han saknar det livet. Burns håller sin verkstad öppen på tisdagar och torsdagar, och hoppas fortfarande att gruvan ska öppna igen. Det finns stora reserver kvar. Kol har ju blivit i ropet.

– Enligt nyheterna på tv kan de bränna kol ganska rent nuförtiden, säger Bill Burns, och plirar mot bergskammen i horisonten.

På andra sidan, några kilometer bort, ligger huvudkontoret för Consol Energy, ett av USA:s större gruvbolag. Första kvartalet i år slog företaget vinstrekord: 195 miljoner dollar.

Bill Burns talar om »clean coal«. Begreppet har fått starkt fäste hos allmänheten sedan den mäktiga kolindustrin bildade lobbyorganisationen ACCCE, American Coalition for Clean Coal Electricity, mitt i fjolårets valrörelse. Bara i vår har begreppet »clean coal« figurerat i fyra lagförslag i kongressen. Två har blivit lag.

Problemet är att kol aldrig har varit rent, och inte är det nu heller. Enligt experter skulle kol möjligen kunna bli »rent« om tio-femton år. Tidigast då, om ens någonsin. Alltså: rent i betydelsen låga utsläpp av koldioxid. Kolkraft står globalt för en tredjedel av koldioxidutsläppen. Och andelen ökar.

I december startade den amerikanska miljörörelsen en motkampanj, anförd av fredspristagaren Al Gore. »Clean coal« är ett pr-trick i klass med »hälsosamma cigaretter«, menar han. Det existerar inte. Gore-lägrets så kallade Reality-kampanj har fått mest uppmärksamhet för ett par ironiska reklamfilmer gjorda av bröderna Cohen (som bland annat gjort spelfilmen »No Country for Old Men«).

Båda sidor spenderar just nu tiotals miljoner dollar i ett intensivt propagandakrig om kolkraftens vara eller inte.

Anledningen är att kongressen arbetar för högtryck med att för första gången i USA sätta ett pris på koldioxidutsläpp. Det är en central kugge i Barack Obamas stora energireform.

På hemmafronten propagerar Barack Obama starkt för att USA ska förvandlas från världens mest energislösande nation till en ledare inom grön energi. Han talar ofta och länge om sol och vind, jordvärme och elhushållning, om behovet att bli kvitt framför allt utländsk olja. Om hur gröna jobb kan rädda ekonomin. Stimulanspaketet i februari visade att han menar allvar: cirka 80 miljarder dollar gick till energiåtgärder.

Internationellt signalerar han lika tydligt att USA nu ska bli drivande i klimatfrågan. FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i december har högsta prioritet även för USA.

Just i fråga om kol är Obama dock klart mer diffus än Gore, som helt vill fasa ut kol och uppmanar till civil olydnad vid nya kolkraftbyggen. Presidenten är snarare kolindustrins retoriska trumfkort. I ett klipp från valrörelsen i höstas säger en lös och ledig Barack Obama: »Clean coal-teknologi kan göra Amerika energioberoende.«

Politiskt är hanteringen av kolindustrin brännhet. Till skillnad från »Big Oil«, de stora oljebolagen, som är koncentrerade till delstater där de konservativa är starka, är kolberoendet i USA störst i Mellanvästern och politiska svängstater. Kolindustrins framtid är helt enkelt föremål för en intern uppgörelse inom demokratiska partiet – mellan kolstaternas ofta mer moderata och kuststaternas mer progressiva demokrater.

I vågskålen ligger mer än partisammanhållningen. Ett sammanbrott kan äventyra höga amerikanska ambitioner på klimatområdet under överskådlig tid – och därmed den globala klimatpolitiken.

Den 31 mars kom utkastet till den nya energilagen, ett fylligt förslag signerat kongressmännen Henry Waxman och Ed Markey. Det omfattar bland annat ett system kring utsläppsrätter av växthusgaser (cap & trade), federala krav för andelen förnybar energi i USA och stimulans för smarta elnät, förnybar energi och »clean coal«. Existerande kolkraft pressades inte särskilt hårt. Temperaturen i det energipolitiska spelet i Washington DC skruvades upp på max.

I ett annat Washington, en småstad i sydvästra Pennsylvania inte långt från Muse, jobbar Clemmy Allen med mer jordnära kolfrågor. Han driver ett utbildningscenter som tillhör amerikanska gruvfacket, UMWA.

– Vi sitter på ett överflöd av kol här längs Pittsburgh-ådran, säger Clemmy Allen, och lutar sig bekvämt tillbaka i sin svarta läderfåtölj.

– USA är kolets Saudiarabien, du vet.

På skrivbordet har han en rejäl klump antracit, den typ av hårdkomprimerat, högvärdigt kol som fick utvinningen i Appalacherna att ta fart för ett par hundra år sen. Ett blankt, vackert stycke.

Antracit bryts inte längre i stora kvantiteter. Men billigare typer av stenkol, med lägre kolhalt, är en större affär än någonsin i USA. Den starka tillväxten inleddes på 70-talet när oljepriset steg och de lättutvunna dagbrotten i Wyoming började konkurrera med Appalacherna. Sedan dess har den amerikanska kolkonsumtionen fördubblats. Lejonparten bränns för att driva elturbiner.

Men kolhanteringen är kantad av miljö- och hälsoproblem. Bara i år har ett moratorium på skövling av bergstoppar införts, liksom ett internationellt lock på kvicksilverutsläpp.

Det allvarligaste hotet mot kolkraften, med potential att kväva den helt, är dock växthuseffekten. Kolkraftverkens skorstenar står för 37 procent av de samlade nettoutsläppen av koldioxid i USA. Det är mer än vägtrafiken ger upphov till. Kolkraften släpper ut mer koldioxid per genererad mängd energi än både olja och naturgas. Ett pris på utsläppen skulle – utan kompensationer – drabba kolkraft hårdast.

Clemmy Allen är öppen för att dagens koleldande kan orsaka klimatförändringar, men han är inte övertygad.

– Det hjälper inte om folk blir hysteriska och påstår att världen kommer gå under i morgon, säger han.

Kol är billigt, inhemskt och finns i överflöd. Innan man stryper fossilanvändningen måste det finnas realistiska alternativ. Och det gör det inte, menar han.

– I Appalacherna vilar hela ekonomin på kol och stål. Du talar om att utsätta en stor del av landet för ekonomiska risker. Kol bidrar till vår nationella ekonomi och säkerhet, till amerikanskt oberoende. Att straffa ut kol är inte ansvarsfullt, säger Clemmy Allen.

Här rör han vid två amerikanska livsnerver: patriotismen och förmågan att försörja sig själv.

Men på sikt kommer inte kol tillåtas äventyra klimatet. Det inser både kolindustrin och gruvfacket, som har gemensamma intressen i kolkraftens framtid. Ett pris på kol är på gång. Precis som oljebolagen sätter kolindustrin sitt hopp till ny teknologi för att avskilja, pumpa ner och lagra koldioxid under jord eller havsbottnen, så kallad CCS-teknologi, efter engelskans carbon capture & sequestration.

– Koldioxidlagring är svaret, i väntan på ett an­svars­fullt grönt alternativ, säger Clemmy Allen.

I dag är inte något amerikanskt kolkraftverk utrustat med en CCS-anläggning i kommersiell skala. Men det kommer.

Politiskt är CCS en gudasänd gåva, och teknologin är en hörnpelare i lagförslaget från Waxman-Markey. Bergränsningen av koldioxidutsläpp lär inte passera kongressen utan att USA satsar avsevärda medel på att realisera CCS i kolstaterna snabbast möjligt. »Clean coal« är alltså redan ett politiskt faktum.

– Nu ligger fokus på pengar, vem som ska betala för CCS, säger Ed Rubin, professor vid Carnegie Mellon University i Pittsburgh.

Samtidigt finns det ingen garanti för att koldioxidlagring kommer att fungera i praktiken. Dagens största konstgjorda kolsänka, Sleipner-plattformen i Nordsjön, sväljer bara en fjärdedel av de cirka fyra miljoner ton koldioxid som ett typiskt kolkraftverk släpper ut årligen. Att fånga all koldioxid från amerikansk kolkraft är en infrastruktursatsning i paritet med jorden samlade oljeindustri.

– Om CCS inte fungerar som tänkt kommer kolindustrin få stora problem, säger Ed Rubin och spekulerar i halverad efterfrågan på kol redan till 2030.

– Men om CCS infriar förhoppningarna så tror jag kol kommer vara i god form år 2050, och till och med växa som andel av genereringen.

Ed Rubin vill se tio amerikanska demofabriker så snart som möjligt. Hela den teknologiska kedjan måste prövas i full kommersiell skala för att kraftbolagen ska våga tro på kolkraft med CCS. Tillstånds- och ansvarsfrågorna är lika enorma som flödesvolymerna. Vem som har ansvar för framtida läckage av CO2 är en olöst fråga i USA.

På spel står egentligen all jordens kolkraft. Kina gick om USA för några år sedan och är nu världens största utsläppsnation av växthusgaser. Kinas el är kolproducerad till 80 procent. Varje vecka invigs ett nytt kokraftverk.

Sverige tar över EU-klubban 1 juli. Det innebär att miljöminister Andreas Carlgren kommer att representera EU vid förhandlingsbordet när FN ska försöka sy ihop ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn i december.

– Knäckfrågan kommer att bli vad USA lovar ta på sig i form av utsläppsreduceringar de kommande tio-femton åren, säger Andreas Carlgren.

Den ambitionen börjar nu klarna.

Påhejade av Obama lyckades Waxman och Markey lotsa sitt lagförslag genom energiutskottet, nålsögat i representanthuset, den 21 maj. Demokraterna enades om att minska utsläppen med 17 procent till år 2020, jämfört med 2005. Även om senaten inte har sagt sitt är grunden därmed lagd för USA:s förhandlingsposition.

Minskningsnivån låter snarlik den EU antagit – ner 20 procent till 2020, eller 30 procent om övriga världen bjuder till. Men skenet bedrar. EU räknar med 1990 som basår. Gentemot 1990 innebär de amerikanska åtagandena bara fyra procents reducering av USA:s koldioxidutsläpp till 2020.

Obligatorisk handel med utsläppsrätter införs i USA om tre år, men kraftindustrin slipper betala för sina utsläpp fram till 2025. Man inför morötter för att utrusta nya kolkraftverk med CCS-teknologi. Morötterna övergår successivt till piska – men egentligen först efter år 2020. Förslaget innebär att lönsamheten i kolsektorn är tryggad i åratal framöver.

Det öppnar för fler skitiga kraftverk på kort sikt och risk för spräckta utsläppsmål både i USA och globalt, menar kritikerna. Skärp i stället utsläppsmålen och låt förorenarna betala fullt ut från första dag, tycker de.

»Omöjligt«, anser Mike Doyle, en erfaren mittenpolitiker under en politisk frågestund hemma i Pittsburgh. Elpriserna skulle skena iväg, särskilt i kol- och rostbältet. Stödet från stålfacket försvinna. Många demokratiska kollegor från svängstater skulle rösta emot lagförslaget.

– Om vi inte tar energiomställningen stegvis kommer vi att förlora, och vi vill inte förlora den här gången. För vi kommer aldrig få en bättre chans, säger Mike Doyle.

Han tillhör de 20 kongressmän som fick mest bidrag från kolindustrin under förra mandatperioden, enligt sajten Follow the coal money. Tre kraftbolag och gruvbolaget Consol Energy bidrog mest.

Omvärlden är lättad över att USA är med på tåget – men inte imponerad av ambitionsnivån. Den 10 juni svarade Japan med att lova sänka sina utsläpp till 2020 med åtta procent under 1990 års nivå, bara två procentenheter mer än vad man åtog sig i Kyoto. Kina har krävt mycket mer från USA, och gör själva gröna investeringar, men lovar ännu ingenting utåt.

Inom EU börjar det gnissla i fogarna kring löftet att höja åtagandet från 20 till 30 procents minskning om det blir ett klimatavtal i Köpenhamn. Att hålla ihop gruppen blir en tuff uppgift för Sverige.

En första fingervisning om hur låst läget är får vi i samband med G8-mötet i Italien i juli. Då möts EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt öga mot öga med Barack Obama och ledarna för världens övriga stora utsläppsnationer.