Republikanerna famlar i mörkret

Det var egentligen bara ett i raden av förnedrande misslyckanden för republikanerna, men den här gången gjorde det extra ont. Genom att i veckan utnämna Jon Huntsman, Utahs populäre republikanske guvernör, till ambassadör i Kina, levererade nämligen president Obama elegant en välriktad dolkstöt i ryggen på det redan krisdrabbade partiet. Huntsman är inte bara miljardär, med ett snyggt hårsvall, en vacker fru och harmonisk familj, han var också en av de få kvarvarande politikerna i sitt parti som fortfarande attraherar mittenväljare, och hans namn har nämnts allt oftare i spekulationerna kring vem som borde bli partiets presidentkandidat 2012. Men nu väljer han alltså politisk exil i Beijing under överskådlig framtid, och republikanerna räknade hem ännu en motgång.

USA:s äldsta politiska parti, den dominerande kraften i amerikansk politik de senaste åtta åren, är i bedrövligt skick. Bara en av fem amerikanska väljare definierar sig i dag som republikan, vilket är den lägsta siffran sedan 70-talet, och en extrem situation där blockpolitiken är stenhård och de två partierna normalt sett väger ganska jämnt. Bakgrunden till raset är George W Bushs monumentala impopularitet under sin andra mandatperiod, och framför allt Obamaeffekten.

– Obamas personliga popularitetssiffror är högre än för någon president sedan Ronald Reagan. Det är oerhört få väljare som ogillar honom som person, och det gäller även för republikaner som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på honom, säger Carroll Doherty på opinionsundersökningsföretaget Pew Research Center.

Och medan demokraterna än så länge verkar göra det mesta rätt, domineras bilden av republikanerna av käbbel, stagnation och brist på politisk fingertoppskänsla. För närvarande pågår ett fullt inbördeskrig, fraktionsstriderna är blodiga, och ingen ny generation politiska ledare har ännu trätt fram. I stället har mer aparta figurer som det snabbkäftade radioankaret Rush Limbaugh och förre vicepresidenten Dick Cheney, en av USA:s mest hatade politiker, klivit fram i rampljuset. Och Cheney drar sig inte för att i direktsändning anklaga en av USA:s mest populära republikaner, Colin Powell, för att vara smygdemokrat, något som knappast bidrar till en positiv bild av partiet. Powell har i sin tur svarat med att anklaga Cheney för att sprida falsk information med innebörden att den nya administrationens politik gör USA mindre säkert.

– Republikanerna håller på att kidnappas av högerflygeln. Jag har tagit strid med Cheney eftersom jag vill att vårt parti ska vara brett och inkluderande, säger Colin Powell till Fokus.

Återväxten i partiet är dålig, och talande för partiets kris är att det är bekanta namn som tidigare presidentkandidaterna Mitt Romney och Mike Huckabee, och förra vicepresidentkandidaten Sarah Palin, som nämns som framtidsnamn.

Bortom personstriderna är de politiska utmaningarna för republikanerna monumentala. Men det är också en kris ur väljarsynpunkt, eftersom en överväldigande majoritet av de yngre generationerna definierar sig själva som demokrater. Den koalition bestående av ekonomiskt konservativa väljare, evangeliskt kristna, som i första hand engagerar sig i moralfrågor, och nyliberaler som utgjorde George W Bushs väljarbas har krympt och krackelerat. Rent demografiska faktorer talar också emot republikanerna. Den snabbast växande väljargruppen i USA är första och andra generationens immigranter från Latinamerika, en grupp som med kraftig övervikt röstade för demokraterna i det senaste valet.

– Vi måste hitta sätt att nå ut till dessa nya väljargrupper. Amerikaner med latinamerikanskt ursprung är en växande grupp, som vi måste nå. Vi borde egentligen också ha en chans att övertyga svarta medelklassväljare att republikanerna är ett parti för dem, säger Lee Edwards på konservativa tankesmedjan Heritage Foundation.

Trots att partistrategerna ser behovet av att nå ut till bredare lager, går partiet i motsatt riktning. Många moderata republikaner i kongressen blev bortröstade i höstens val, och en av de få som fanns kvar, senator Arlen Specter, bytte nyligen parti och blev demokrat, vilket blev ännu en fjäder i hatten för Obama-administrationen. Och hittills finns inga tecken på ideologisk förnyelse, snarare drar partiet åt höger under ledning av politiker ovilliga att kompromissa, som just Rush Limbaugh och Dick Cheney. Och även om det appellerar till vissa i den hårda kärnan av republikanska väljare, skrämmer det just de mittenväljare som partiet behöver.

– Vi måste hitta en ny, fungerande koalition, säger Lee Edwards.

Hur den koalitionen skulle kunna se ut, har ingen ännu svaret på. Partiet famlar efter en fungerande politisk linje, men har hittills misslyckats. Under våren har visserligen ett antal protestmöten mot Obamas stimulanspaket och budget organiserats, men dessa har varit glest besökta.

En del republikaner som är missnöjda med situationen talar om möjligheterna att bilda ett tredje parti, men det är snarast ett uttryck för önsketänkande. Det amerikanska politiska systemet gör att det är nästintill omöjligt att bygga ett nytt parti som har en chans i nationella val, eftersom det måste finnas resurser till att bygga en effektiv valmaskin i var och en av de 50 delstaterna.

En del, som David Frum, menar att republikanerna helt enkelt måste bida sin tid, se till att förstärka partiet så gott det går och lita på att historien upprepar sig – igen.

– Det parti som har makten, och demokraterna har väldigt mycket makt just nu, mer än de haft på decennier, kommer förr eller senare att ta sig vatten över huvudet. I början kommer de i första hand att genomföra förslag som är populära hos majoriteten. Men så småningom kommer de att ge sig på förslag som är mer extrema, och då har republikanerna chansen igen. Det kommer kanske ta tid. Men det kommer att gå.