Republikanerna reser sig

Barack Obamas smekmånad som president varade i ett halvår. I början av sommaren kunde han bocka av en lång rad framgångar, såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Hans popularitetssiffror verkade ligga stadigt över 60 procent – bland de högsta i modern tid för en sittande president.

Med den största demokratiska majoriteten i kongressen sedan 1960-talet kunde utgångsläget knappast vara bättre för att genomföra den sjukvårdsreform som var ett av Obamas viktigaste vallöften.

Men under sommaren stötte demokraternas sjukvårdsplan på stark kritik, både från höger och vänster.

Gradvis började Obamas popularitetssiffror rasa och det är nu tveksamt om det kommer att ske någon sjukvårdsreform överhuvudtaget.

– Obama har haft den snabbaste minskningen i popularitet sedan Dwight Eisenhower. Han har gjort samma misstag som Bill Clinton gjorde när han blev president, i och med att han sträcker sig efter för mycket på en gång.

Oberoende väljare överger honom i rasande takt och han har nästan på egen hand gett upphov till en populistisk revolt i det här landet. Republikanerna har i sin tur tjänat enormt mycket på sjukvårdsdebatten och ser nu ut att växa i popularitet för första gången på länge, säger Peter Wehner på konservativa Ethics and Public Policy Center, som även arbetat för de tre senaste republikanska presidentadministrationerna.

I en uppmärksammad artikel i tidskriften Commentary har Peter Wehner och Michael Gerson, som var talskrivare och rådgivare åt George W Bush, ritat upp riktlinjerna för en republikansk pånyttfödelse. Som en påminnelse om hur snabbt de politiska vindarna kan vända i USA påpekar de att det bara var fem år sedan USA kallades en »enpartistat«, efter att Bush blivit omvald, med stor republikansk majoritet i kongressen.

Sedan dess har republikanerna förlorat Vita huset, såväl som 15 säten i senaten och 54 säten i representanthuset, men nu ser Wehner ett gryende hopp för en republikansk comeback, tack vare demokraternas fumliga hantering av sjukvårdsreformen.

– Problemet för Obama är att de flesta amerikaner, runt 80 procent, faktiskt är nöjda med den sjukförsäkring de har. Det är därför motståndet mot reformen varit så högljutt, säger Wehner.

David Frum på American Enterprise Institute håller med om att Obama gjort strategiska misstag genom att underskatta motviljan till politisk förändring bland äldre amerikaner.

– Obama verkade glömma att de som bryr sig mest om sjukvården är äldre amerikaner som i stort sett är nöja med vad de har och som är starkt emot stora förändringar i allmänhet.

Enligt Peter Wehner kom det första konkreta bakslaget för Obamas reformplan i juni, då en uppmärksammad rapport från Congressional Budget Office visade att kostnaden för reformen skulle bli nästan tusen miljarder dollar.

– Det förändrade spelplanen ordentligt i och med att det krossade det centrala budskapet i Obamas kampanj, att sjukvårdsreformen skulle minska de statliga utgifterna. Obama borde i stället ha fokuserat på att använda marknadsliberala metoder för att driva ner kostnaderna, snarare än ökade statliga utgifter. De flesta amerikaner ryggar tillbaka när någon föreslår att staten ska sköta deras sjukförsäkringar.

Andelen som stöder Obamas förslag, i synnerhet det allmänna sjukförsäkringsalternativet, har minskat stadigt under sommaren.

Protesterna mot »Obamacare«, som republikanerna kallar sjukreformplanen, domineras av äldre konservativa aktivister, ett antal högljudda mediepersonligheter som radiovärden Rush Limbaugh och Fox News-programledaren Glenn Beck, samt lobbyister och sjukvårdsindustrin i Washington, som lägger drygt en miljon dollar om dagen i kampanjen mot demokraternas reform.

Obama är den senaste i en lång rad presidenter som tagit politisk skada i försöket att förändra den amerikanska sjukvården och sjukförsäkringssystemet.

Ronald Brownstein skriver i National Journal att »sjukvården har blivit den klassiska fråga som skadar en president. Den förenar hans motståndare och splittrar hans anhängare – Obama kan nog inte hoppas göra något åt den förstnämnda kategorin, utan bör i stället fokusera på den senare.«

Obama har haft problem att hålla samman sitt parti i en gemensam front för sjukvårdsreformen. I kongressen har den socialkonservativa Blue Dog-koalitionen av demokrater protesterat mot förslaget om en allmän sjukförsäkring. Ett dussintal demokratiska senatorer är också tveksamma eller negativa till förslaget. Det är dessa grupper Obama måste övertyga om reformen ska kunna genomföras.

Han kan förmodligen inte räkna med många – om ens en enda – republikansk röst i kongressen.

Flera republikaner i kongressen säger rakt ut att deras främsta mål inte är att få igenom en bättre sjukvårdsreform, utan att hindra att någon sjukvårdsreform sker överhuvudtaget. Senatorn Charles Grassley, som inledningsvis var en av de republikaner som samarbetade med demokraterna för en gemensam plan, sa i augusti att han vägrar rösta för Obamas plan även om varje förändring som republikanerna bad om infördes.

Målet är i stället att krossa Obama. Det säger även Peter Wehner.

– Republikanernas främsta uppgift är att kategoriskt stå i vägen för en reform. Det är sekundärt att erbjuda en bättre plan.

Många högt uppsatta republikaner har kritiserat Obamas reformplan med en aggressiv retorik och de har stundtals tagit sig friheter med sanningen.

David Frum är en av de konservativa amerikaner som varit mest kritisk mot partiets ledarskap och i synnerhet den stundtals lögnaktiga retorik som präglat sjukvårdsdebatten. Han tycker att partiet måste återgå till att föra en sansad debatt om hur de kan förbättra sina idéer, i stället för att försöka vilseleda väljarna med felaktig information om demokraternas agenda. Under sommarens sjukvårdsdebatt har exempelvis senator Charles Grassley och Sarah Palin insinuerat att Obamas sjukvårdsplan kommer att innebära att staten avgör vem som ska få leva eller dö, medan republikanernas ordförande, Michael Steele, skrev en debattartikel om sjukvården i Washington Post med så många faktafel att en av tidningens krönikörer ägnade en hel krönika åt att rätta dem.

Frum tror inte att det är en hållbar strategi för att återerövra den politiska majoriteten.

– Republikaner klagar ständigt på att Obama höjer skatterna, men sanningen är att han sänkt skatterna för 98 procent av folket, och det är de flesta amerikaner medvetna om. Man kan inte hitta på vad som helst, säger han.

Obamas förlorade popularitet under sommaren har dock ännu inte resulterat i någon motsvarande ökning i republikanernas popularitet. I juli var det 22% av amerikanerna som identifierade sig som republikaner, en av de lägsta siffrorna under 2000-talet (35% sade sig vara demokrater och 34% oberoende).

Nästa år är det kongressval i USA och traditionellt brukar nyligen tillsatta presidenters parti förlora säten i kongressval. Sommarens ras för Obama har gjort republikanerna optimistiska inför chanserna 2010.

Peter Wehner och den respekterade, neutrala analytikern Charlie Cook förutspår en liten, men inte obetydlig, republikansk renässans i kongressvalet nästa år. Nate Silver på analysbloggen 538 tror i nuläget att demokraterna kommer att göra en nettoförlust på en eller två senatorer, vilket skulle innebära att de förlorade den supermajoritet på 60 senatorer de har i dag.

– Allt hänger på hur det går för ekonomin. Om vi börjar se tillväxt utan att det tillkommer nya jobb och om demokraterna misslyckas med sjukvårdsreformen, eller ännu värre, genomför en impopulär plan, då kan det bli en historisk comeback för republikanerna, säger Peter Wehner.

Thomas Frank, som skrev boken »What’s the Matter with Kansas?« om republikanernas framgångar i början av decenniet, tycker att demokraterna lämnat möjligheten öppen för en republikansk pånyttfödelse eftersom de fokuserat sin kritik för mycket på partiets ledare, snarare än på deras idéer.

– Det är inte omöjligt att det sker en republikansk comeback byggd på ett budskap om att minska det statliga
inflytandet och minska budgetunderskottet. Demokraterna har varit dåliga på att visa att republikanerna bar det ideologiska ansvaret för de senaste årens ekonomiska problem, att det inte bara var en slump att de råkade sitta vid makten då, säger Frank.

Peter Wehner tycker att sommaren är en politisk triumf för republikanerna, eftersom debatten nu flyttats över till deras planhalva.

– Den politiska diskussionen handlar numera om statliga utgifter, risken för höjda skatter, ett galopperande budgetunderskott. Det är frågor där republikanerna kan känna sig ganska bekväma. Men det viktigaste som hänt den här sommaren är att republikanerna fått tillbaka sin energi. Man måste följa intensiteten i amerikansk politik och nu har den skiftat till republikanerna. Nu är det vi som har den mest passionerade gräsrotsrörelsen.

David Frum är mer skeptisk. Han anser att republikanerna fortfarande har stora problem med ledarskap och budskap, såväl som landets demografiska utveckling, som ser ut att hjälpa demokraterna.

– Vi kan inte förvänta oss att Obamas sjunkande popularitet ska räcka för att rädda republikanerna.