Republikanernas stora skräck

Hur kan han tycka såhär?

Det sväljs lite extra bland publiken i Century Link Center. På scenen sitter Warren Buffett, världens tredje rikaste man och anledningen till att 35 000 människor samlats i Omaha.

Buffett och hans vapendragare Charlie Munger har i timmar svarat på frågor om allt från naturgaspriser till skogsföretag, gjort en bejublad sågning av ekonomi-utbildningarna och förklarat att de aldrig skulle sätta pengar i Apple och Google.

Men nu börjar det bli jobbigt. Inte för Warren Buffett, men för de tusentals apostlarna nedanför.

För nu börjar han prata om skatter igen.

– Jag tycker bara att människor som jag, som är otroligt förmögna, inte ska betala så lite. Vi måste ta en ordentlig titt på det här.

Vad han pratar om är ett förslag som han lagt fram: alla som tjänar över två miljoner dollar om året ska tvingas betala minst 30 procent i skatt på sina sammanlagda inkomster från arbete och kapital.

– Det handlar bara om att de riktigt rika ska betala så mycket skatt som alla tror att de gör.

Han predikar inte för kören direkt. Några spridda applåder blir det. Och i kaffekön utanför arenan vill aktieägarna gärna berätta att de håller med Buffett om allt – utom hans politiska åsikter

– Alltså, jag är ju republikan …

John Fox är i Omaha för femtonde gången. Han har rest från New York för att, som han uttrycker sig, »höra mästaren tala«. Den socialistiska propagandan betackar han sig dock för.

– … men du vet, folk har alla möjliga åsikter.

Det här är en årsstämma som ingen annan. Till staden på gränsen mellan Iowa och Nebraska, där två stora järnvägar möter Missourifloden, vallfärdar varje år tusentals aktieägare för ingenting annat än att höra en 81-årig man prata.

Han har gjort många av dem rika. Väldigt rika. Ända sedan tonåringen Warren Buffett på 40-talet köpte ett flipperspel och placerade det i en frisersalong har han visat upp en svårslagen förmåga att hitta lönsamma investeringar. Från de pengar han tjänade på flipperspelet, en tidningsrunda och en mindre golfbollsförsäljning har han byggt upp imperiet Berkshire Hathaway: ett investmentbolag med nästan 300 000 anställda och ett marknadsvärde på 1 400 miljarder kronor.

Den amerikanska kapitalismen har många ansikten: från östkustens finansföretag till San Franciscos entreprenörer. Men Berkshires inriktning är som sprungen ur Mellanvästerns enkelhet. Företaget köper och förvaltar järnvägsföretag, möbeltillverkare, elnät, godis – allt som genererar stabila inkomster över längre tid.

Många av besökarna vill tillskriva Buffett nästan överjordiska egenskaper. De använder gärna smeknamnet »Oraklet från Omaha«. Men enligt författaren Alice Schroeder, som skrivit biografin »The Snowball«, är förklaringen betydligt mer jordnära: han läser och läser och läser. I en snabbare och alltmer spekulativ ekonomi har det grundliga och långsamma arbetet inte blivit en nackdel. Tvärtom. Buffett investerade aldrig i de komplicerade instrument som låg bakom finanskrisen 2008. Han »förstod inte« hur de fungerade.

Men det finns en tredje förklaring till Warren Buffetts förmögenhet. Det är en förklaring han själv gärna för fram och utan den kan man inte förstå hans politiska filosofi.

Han har haft tur.

Inte tur på det sätt vi ofta använder ordet – att små tillfälligheter går ens väg. Utan i en större, nästan kosmisk betydelse. För några år sedan myntade Buffett begreppet »livmoderslotteriet«:

– Oddsen att födas i USA år 1930 var trettio mot en. Och att jag var vit och man tog bort flera andra barriärer, som då hindrade en majoritet av amerikaner, skrev han efter att 2006 ha lovat bort 99 procent av sin förmögenhet till välgörenhet.

Att Warren Buffett lutar åt vänster på den amerikanska politiska skalan är alltså ingen hemlighet. Men med ett presidentval i november har han plötsligt slungats in i den politiska debatten. Hans skatteförslag har plockats upp av demokraterna och fått namnet »Buffett Rule«. Irriterade republikaner i kongressen har snäst av miljardären med uppmaningen att han kan »skicka en check« om han så gärna vill betala mer i skatt.

Barack Obama tror att han har hittat en valvinnare. Vid presidentens State of the Union-tal fick Buffetts sekreterare en hedersplats efter att hennes chef uppmärksammat att hon betalade en större andel av sin inkomst i skatt än vad han gör.

– Jag betalar till och med mindre än vad städerskan på vårt kontor gör, utbrister Buffett inför sina åskådare.

Orättvisa. Det är dagens ämne. Fyra delstater österut, i Ohio, sparkar Barack Obama officiellt i gång sin valkampanj genom att påminna publiken om hur mycket pengar hans motståndare Mitt Romney har.

– Han tror på allvar att om höga chefer och rika investerare som han själv tjänar pengar, så kommer vi andra automatiskt att tjäna på det.

Det är en kall beräkning som ligger bakom retoriken. Amerikaner må inte vara nöjda med den ekonomiska återhämtningen, men opinionsundersökningar visar att de håller med demokraterna om att de rikaste måste betala mer i skatt.

Det var länge sedan en president gick till val på ett så tydligt budskap om ekonomisk omfördelning. När Obama för fyra år sedan sa till en rörmokare att »när man sprider välståndet gynnas alla« blev det hans största snedsteg i valrörelsen. Rörmokaren, som hette Joe, blev känd som Joe the Plumber och användes flitigt av motståndarsidan.

Men fyra år av ekonomisk kris har förändrat amerikanerna. För medan ekonomin växte lade man inte märke till att inkomstklyftorna också gjorde det. Nu går det knappt en dag utan att vidlyftiga bankbonusar, Occupy Wall Street-demonstrationer eller indragna välfärdstjänster avhandlas i medierna.

Då spelar det mindre roll att intäkterna från en miljonärsskatt är näst intill försumbara. Så länge valfrågan nummer ett – ekonomin – handlar om rättvisa och inte tillväxt eller arbetslöshet är presidenten på fast mark.

Så varför Barack Obama pratar om höjda skatter på miljonärer är uppenbart. Men varför gör Warren Buffett det?

Det undrar även aktieägarna i Omaha. I slutet av frågestunden berättar en man i publiken om en äldre släkting som vägrar investera i Berkshire på grund av Buffetts politiska åsikter. Skulle han kanske kunna höja värdet på aktierna om han slutade snacka om dem?

– Det är okej om folk inte håller med, svarar Buffett. Men om den här mannen gör investeringsbeslut grundade i politik hör han hemma på Fox News.

Det är en besynnerlig scen att bevittna. I en tid när politiska åsikter oftast torgförs i regisserade sammanhang sitter här en gammal gubbe och läxar upp sina aktie-ägare.

– Hälften är bra, hälften mindre bra, konstaterar David McKellin.

Han har kört från Minneapolis i Minnesota, där han jobbar för en av storbankernas filialer. Om han fick bestämma skulle han krympa den offentliga sektorn. Så han är inte helt nöjd över budskapet. Men underhållande är det.

– Som att lyssna på en filosof. Han har en förmåga att uttrycka sig som är otrolig. Han är liksom hälften kapitalist, hälften socialist.

Konservativa amerikaner använder gärna det där s-ordet, inte sällan felaktigt. Men när man bläddrar igenom de senaste decenniernas citat från Warren Buffett framstår han som rödare än många svenska socialdemokrater. Han vill förbjuda privatskolor. Han vill behålla arvsskatten. Han vill höja företagsskatten. Han vill hålla bankchefer ekonomiskt ansvariga långt i efterhand.

Men för Warren Buffett är målet annorlunda. När han talar om att förbjuda friskolor är det för att han vill tvinga landets rika familjer att investera i det allmänna skolsystemet. Och argumentet för att behålla arvsskatten har inte med statens budget att göra. Att ta bort arvsskatten, har Buffett sagt, »vore som att välja ut OS-truppen 2020 genom att välja de äldsta sönerna till de som vann guldmedaljer år 2000«.

Det avslöjar en bild av kapitalismen som en meritokrati. Ett system som finns till för att belöna arbete – inte främst för att skapa miljonärer som han själv. Många amerikaner delar den bilden, men det är en bild som stämmer allt sämre överens med verkligheten. I takt med de ökade inkomstskillnaderna har också den sociala rörligheten minskat. Av dem som föds i den fattigaste femtedelen stannar nu över 40 procent kvar där. Det är dubbelt så många som i exempelvis Danmark.

Och det här är ett större problem för USA:s självbild. Det var inte bara Abraham Lincoln som föddes i ett skjul; även entreprenörer som Henry Ford och Benjamin Franklin kom från enkla förhållanden. Möjligheten att färdas uppåt i klasserna är en omistlig del av den amerikanska kulturen och ekonomin.

Det är här Warren Buffett ser det stora hotet mot USA:s framtid.

Så han gör det han kan i egenskap av världens mest respekterade kapitalist: han öppnar munnen.

– Jag har ingen chef. Det är svårt att skada mig. Om du ser något som du tycker är fel, borde du prata ut, säger han till ekonomikanalen CNBC.

I det ögonblicket får han tveklöst fler republikaner runtom i landet att svälja nervöst. För det finns ingen bättre valarbetare för Barack Obama just nu.

Warren Buffett har gjort en resa sedan han på University of Pennsylvania var ordförande för de republikanska studenterna. Men det har även USA:s ekonomi gjort. Det system som i decennier har levererat om inte rättvisa så social rörlighet och ett växande välstånd för de allra flesta har tappat styrfart. Opinionsundersökningar visar att allt färre amerikaner ställer sig bakom marknadsekonomins principer. Tilltron till marknaden är fortfarande högre än i de flesta europeiska länder, men att »the business of America is business«, som Calvin Coolidge sa på 1920-talet inte längre är lika självklart. I såväl Tyskland som Brasilien och Kina är invånarna nu mer positivt inställda till marknadsekonomi.

Kanske kan en miljardär från Omaha vända trenden i USA. För Warren Buffett vill inte införa socialism; han vill göra något större.

Han vill rädda kapitalismen.