Resan till helvetet: ”Cellen möter mig med en lukt av urin”

När Andrej Dynko, chefredaktör för den belarusiska tidningen Nasha Niva (Vår historia) greps i juli i år placerades han i isolering i häktet Akrestsina i Minsk. Han frigavs 13 dagar senare, men är fortfarande »misstänkt för brott enligt strafflagstiftningen« och får inte lämna Belarus.

Hans kollegor Jahor Marcinovich och Andrej Skurko, sitter bakom galler i Valadarka, ett annat fängelse i Minsk.

Mer än 36 000 personer har fängslats och kvarhållits bakom lås och bom för påstådda politiska brott i efterdyningarna av valet 2020.

***

De leder mig genom en betongkorridor: ett grått golv, längs väggar som nertill är målade med blänkande oljefärg i en motbjudande grönaktig ton. Mer än så ser jag inte: egentligen leder de mig inte, snarare släpar de mig framåt efter att ha vridit tillbaka min vänsterarm och tryckt mitt huvud mot marken. Den högra armen har de också beordrat bakom ryggen, och i min högerhand kramar jag om en plastpåse med ett par saker som hänger och dinglar mot skinkorna – detta är allt jag har kvar av den andra världen, där jag ännu för tolv timmar sedan var en 47-årig trebarnsfar och redaktör för den mest populära tidskriften på belarusiska. 

– Mot väggen! Händerna bakom ryggen! 

En tjugo centimeter lång nyckel gnisslar i låset. 

– In i cellen, din frihetskämpe. 

Cellen möter mig med en ruttnande och kvävande koncentrerad lukt av urin och avföring. Du dyker in i detta som vore det vattnet i ditt nya liv.

***

Ett vitt, skarpt och skärande ljus slår emot mig inte bara uppifrån, utan även från två lampor på sidan. Jag ser mig omkring, förblindad efter halvmörkret i korridoren. Britsar i två våningar, varken madrasser eller kuddar, bara nakna bräden. Mellan britsarna sticker en ynklig, svartmuskig grabb med skäggstubb ut, naken från midjan och uppåt, kanske i 25-årsåldern. 

– Jahor! Jag är en terrorist! 

Han sträcker fram handen och visar upp sina arresteringspapper. Jag säger till mig själv att jag har haft tur: de sätter mig i en cell med politiska fångar. Jag var beredd på speciellt placerade provokatörer, men hela denna grabbs utseende vittnar om att han är politisk fånge, den intelligenta rösten och det öppna ansiktet hos en oförstörd människa, och han påminner om skådespelaren Tom Cruise i filmen Top Gun. 

– Och jag är redaktör för Vår historia, Nasja Niva, känner ni till den tidningen?

– Nasja Niva  … Tänka sig! De arresterar till och med sådana personer! 

Grabben är uppenbart men outtalat glad över den nya grannen. Han erbjuder mig en bit bröd. Hela bitar ligger i en hög på ett smutsigt, brunt bord bland smulor. Tanken på att äta det är motbjudande, jag känner stanken från toaletten i hörnet, min näsa har ännu inte vant sig vid den. Jag plockar fram en bit choklad från påsen – när de i dag förde ut mig från min bostad med grannarnas tårfyllda blickar riktade mot mig, stoppade min hustru ner en chokladkaka och en chokladpralin i min ficka, det blev min middag i den bil som eskorterade mig till häktet. 

– Ta hälften! 

Jahor kan inte behärska sig, han bokstavligen kastar sig över chokladen, men bryter bara av en av de fem kvarvarande chokladbitarna. »Nej-nej, resten är till er!« Jag duade inte honom, och han går också över till att säga ni. Han tuggar i sig biten skyndsamt, och föreslår mig att ta hans sovbrits, eftersom »det faller mindre ljus på den«. Vadå, släcker de inte ljuset på natten? Jo, för kriminella, men aldrig i celler där det finns minst en politisk fånge, säger Jahor. Det har han fått höra av kriminella medfångar. Man släcker inte ljuset och man ger dem inga madrasser eller sängar.

***

– Vad kommer att hända med mig, tror ni, frågar Jahor mig. Kommer jag att släppas ut? Jag har inte gjort någonting, jag hade bara prenumererat på en av protestchattarna på Telegram. Utredaren säger att jag kan få upp till 20 år. 

Jag säger att jag tror att man måste vara realist och beredd på alla varianter, även de värsta, att man aldrig släpps. Sådan är logiken i detta system. Jahor är annorlunda, släpper inte tanken på att snart blir utsläppt. I timmar kan han räkna högt på när, och kommer fram till att det antingen blir på måndag eller tisdag. Han är ännu helt oerfaren, för första gången i livet bakom galler, hopsjunken och förmörkad av oron, verkar yngre än sin riktiga ålder, denne 32-årige elmontör från stormarknaden Euraopt med en universitetsutbildning, som ännu inte hjälpt honom att hitta sig själv i livet. Av utredarens frågor har han dragit slutsatsen att de arresterat honom därför att han studerat på ett universitet i Polen. 

– Det är därför de tagit in mig! De kan ju inte arrestera alla de fem tusen människor som deltog i chatten! 

Han söker efter någon slags logik. Han är ljus och naiv. 

– Det hade just ordnat sig med jobb! En sån bra plats. 1 500 blir det, om man arbetar i ett och ett halvt skift. Tror ni att de kommer att sparka mig?

– Det är inte alls säkert. De kanske överför dig från en avdelning till en annan. 

Överallt kan man nu se tecken på en kolossal solidaritet. Detta är faktiskt sant. Här hittar jag inte på.

***

– Titta vad jag hittade: ett polskt mynt. Om jag vässade det, skulle man kunna skära med det som en kniv.

Han räcker fram myntet, jag drar tillbaka handen och det faller ner på marken. 

– Va, trodde ni att det var en provokation? 

Jag tiger. De kan visst ta in fem tusen. Jag förklarar för honom att egentligen måste de släppa ut honom och alla de andra »terroristerna. Men de vill skrämma upp folk, och samtidigt kan de konfiskera pengar och teknisk utrustning från aktiva människor. 

– Ni kommer också att komma ut, vänta får ni se, försöker Jahor övertyga mig. 

– I mitt fall är det annorlunda, säger jag. Oss, de kvarvarande journalister som ännu inte rest utomlands, har de också tagit för att sätta skräck i, för att vi också ska drabbas av panik och fly. Men jag och mina kollegor är dessutom gisslan, som behövs för att bedriva handel med Väst. Europa inför sanktioner som en reaktion på repression i Belarus. Som svar arresterar regimen nya aktivister, stänger ner media och oberoende organisationer. Så fortsätter det i en spiral.

***

Den statliga hymnen har spelat färdigt, det är läggdags. Vi vrider oss på de nakna brädena och försöker somna. Han lyckas, men jag kan inte. Jag vänder mig åt vänster, åt höger, kanske har det redan gått två timmar. Brädena sticker mot revbenen. Min hjärna bearbetar hektiskt händelserna den senaste dagen, hela det senaste året: människor i masker som springer mot mitt hus, mina fingrar som darrande faller mot tangenterna när jag försöker skriva ett meddelande till kollegorna men som inte hamnar rätt. Människorna i masker står redan i dörren. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad kan jag ha sagt fel? Hur skulle du ha kunnat rädda dig från detta? Varför reste du inte väg, din idiot, varför fortsatte du att hålla på med journalistik i detta land, där journalistik inte längre är möjlig? Hur ska inte hustrun oroa sig nu? Barnen? Mamma? Vad kommer att hända? Gallren slamrar längs korridoren. Steg hörs mot betonggolvet, järndörren gnisslar. In i cellen ramlar två skapelser: den ene i smutsiga, trasiga jeans, en t-shirt som aldrig tvättats och med blåmärken under båda ögonen; den andre tunn som en mask, i en orange ofräsch undertröja och saltfläckade långa shorts, som någon gång för länge sedan varit ljusblå med små gröna prickar. De sträcker fram händerna, jag svarar med knuten hand. Det syns direkt att de inte är politiska fångar. 

– Blja, vad fan är detta ...? Var är madrasserna? Vad är det med er, bröder, sover ni verkligen utan madrasser? Befälet, Blja. 

Han knackar med all kraft på järndörren. 

– Befälet, varför satte du mig i en isoleringscell? 

Detta oljud fortsätter en stund. Vaktposten skriker att madrasserna är på desinficering. Ingen vet när de kommer tillbaka. Jag hör det sista ordet från den unge officeraren uttalas med betoning på varje stavelse: 

– Vila dig!

***

De som nyligen förts in griper efter brödet och börjar äta. Jag tar fram chokladen, räcker fram en bit till dem. Deras ansikten lyser upp. Jag vet inte hur man ska förhålla sig till återfallsförbrytare, jag betraktar dem, vankar från hörn till hörn i cellen som ett djur på zoo. Jahor känner dessa två, de har redan övernattat här. Jahor klarar av att tala med dem som med vanliga människor, enkelt och lugnt. När en av återfallsförbrytarna tappar en smutsig ansiktsmask från översta britsen, tar Jahor upp den och överlämnar den på samma sätt som han skulle ge en kvinna hennes biljett som hon just tappat i en buss. Förbrytaren säger tack, med jämn röst, som en kvinna skulle tacka för sin bussbiljett. Detta är en av de mindre cellerna. På Akrestsina och Valadarka finns celler där det sitter 25 personer. Eller 16 i en cell för fyra. Så placerar man ibland politiska fångar som dömts till administrativ arrest, man försöker »fostra om« dem med kvalmighet. Det visar sig att de kriminella redan vant sig vid att sitta tillsammans med politiska fångar. De har redan stött på sådana här och där. I fängelset är man som på en liten ö, där vilda djur från skogen räddat sig från översvämning, tillsammans sitter en varg, en hare, en räv, en hamster, en björn, alla uthärdar och väntar på att vattnet ska sjunka undan, ingen biter eller äter upp någon annan. Så länge som hungern inte blir kritisk, antar jag. En av de kriminella förvånas över mitt belarusiska språk och vanan att använda tilltalsordet ni. De berättare hur det är att sitta inne på olika ställen, vilka normer och regler som gäller. Att aldrig någon slåss på häktena: 

– I fängelset används inte knytnävar men i fånglägren är slagsmål vanliga.

Bredvid de politiska fångarna börjar de kriminella fundera över ett och annat, om vad det betyder att »kallas för människor«, som den belarusiska klassikern Janka Kupala skrev.

***

De kriminella upplever lika starkt som vi, de politiska fångarna, bedrövelsen i vårt straffsystem, som beskrevs redan av Leo Tolstoj i romanen Söndag, och som här i häktet uppnått sin fulländning och får de frihetsberövade att förlora förståndet. Det är sysslolösheten, omöjligheten att ägna sig åt något meningsfullt. I cellerna med politiska fångar är det förbjudet att ha tidningar, böcker, och de tillåter oss inte ens att ha bläck- eller blyertspennor.

– Chefen, ge oss en tidning – vilken som helst, ber underdånigt en småtjuv genom matluckan varje person som passerar i fängelsekorridoren. Och får till svar ett bryskt och lögnaktigt »inte tillåtet!«. Tjuven drömmer om att bli överförd till Valadarka: »Där finns det böcker i varje cell, och man kan beställa fler från biblioteket.« En enkel strävan efter kultur – lästörsten. »Inte tillåtet!« Medfångarna ställer frågor och jag svarar. Det blir föreläsningar om Belarus och Europas historia. Det ger en mening med tillvaron och får dessutom domningarna som framkallats av sömnlösheten att försvinna. Jag börjar märka att återfallsförbrytarna, dessa olyckliga människor som ofta är beroende av alkohol och narkotika och sedan barndomen levt under förhållanden där det inte ansågs onormalt att stjäla eller lura, börjar uppvisa tecken på motstånd mot avhumaniseringen. Ingenting i detta häkte är gjort eller uttänkt för att få människan att förändra sig, att utveckla det goda och bättre i henne. Här finns bara ett tillvägagångssätt – att skapa så outhärdliga villkor att människan känner fruktan för att hamna här igen. Belarus ligger på första plats i Europa vad gäller antalet frihetsberövade per capita. Det är förmodligen det enda område på vilket Belarus är ledande.

***

Systemet verkar genom småsaker. I toaletten i en av cellerna, det betyder i hålet i golvet med en liten nedsänkning framför, fungerar inte spolningen, och du har bara flaskan med vatten, den du dricker ur och som du sover på. Du ska också skölja bort efter dig. Toalettborstarna är alla utslitna till skaftet, och det är besvärligt att få bort avföringsresterna så pass mycket att vattnet ur flaskan sedan kan skölja ner dem. Sedan finns celler med en slaskhink, i en cell kan femton personer sitta. Jag känner till en student med högsta betyg, som arresterades i femton dagar för några oförsiktiga ord. Hon kunde inte komma över skammen över att sitta på hinken inför alla och lämnade fängelset med förstoppning. Ytterligare en cell. Toaletthålet är här omgärdat av tjocka metallplattor. Av vatten och urinstänk har dessa rostat sönder, och gångjärnen till den tunga metalldörren tjuter som en jakutisk vind när den öppnas eller stängs. I en cell med 16 personer kommer med all säkerhet någon att gå på toaletten på natten. Då kommer alla andra – även i granncellerna – att vakna av det olidliga gnisslet. Du kommer desperat att kämpa för ett sista minimum av din bekvämlighet. Du försöker fastställa i vilken vinkel dörren inte gnisslar, och kommer överens med dina medfångar om att inte öppna eller stänga dörren helt, och endast röra den från en punkt till en annan. Men eftersom det i cellen finns en uteliggare som lever i sitt eget kosmos, och en fånge i ett tillstånd av hopplöshet, som inget hör eller känner bortom sin gränslösa fruktan för att bli kvar här i denna värld, och som inte heller lägger märke till gnisslet, väcks vi ändå varje natt. 

Hela tiden kommer jag att tänka på Primo Levis bok Är detta en människa, som han skrev efter att ha överlevt Auschwitz. De har tagit ifrån dig allt, friheten, talet, tiden. Men medmänskligheten förlorar först bödeln, inte offret.

***

När det är många i cellen är det någon som av hunger redan börjat äta frukost medan någon annan på en meters avstånd ännu tömmer tarmen, för att ge plats åt ännu en portion bovetegröt på vatten och en särskild sorts bröd. Det mörka brödet är kletigt och lerigt till konsistensen. Det ljusa brödet är torrt och smular sönder. Bägge är smaklösa, helt utan kryddor, som all annan mat. Någon gång emellanåt får man en tomatklyfta, än mer sällan en gurkhalva. Vid något tillfälle en sked surkål. Efter några dagar börjar du redan kroppsligen längta efter vitaminer, men det finns inga. Du drömmer om äpplen. Du drömmer om att du besöker mormor och att hon ger dig en skål med röda Streiflingäpplen. 

En gång var det en mänsklig fångvaktare som sträckte fram en skål med kokta ägg till oss genom matluckan, men vi tvekade att äta mer än ett på en gång av rädsla för förstoppning, och förvara dem i fyrtiogradig värme vågade vi inte, så vi gav tillbaka de som fanns kvar. En annan gång stack en kvinna in en burk konserverade ärtor, och i två dagar lade vi dem i soppan och gröten. En tredje gång gav en fanjunkare oss en skål med gröna inlagda tomater från förra året eller året dessförinnan, vilka vi gömde, eftersom vi inte visste om näste man skulle ta dem ifrån oss skrikandes om att »detta är sanitär olägenhet«. 

Efter hand, kanske på den tredje eller femte dagen, börjar också de mest kräsna att skrapa ihop den kvarvarande gelén på kanten av metallskålen, i ett försök att inte förlora en endaste kalori, minsta chans att få i sig ett mikrogram C-vitamin. Överleva! Överlev och förbli en människa, beordrar man sig själv. Brödet ska ligga i skålen, för att inte beröra bordet. Skålen diskar du efter maten med snabba rörelser med pekfingret. Detta är inte svårt: det är aldrig något fett i skålen. Matfett finns bara i biffen, och den ligger på en gröt av gryn. I en annan värld skulle du kunna kräkas av smaken på det här matfettet, men här äter du det – det är trots allt fett, och i det kan ju någon livskraftig aminosyra ha överlevt.

***

I granncellerna sitter under liknande förhållanden kvinnliga politiska fångar. En gång hör vi deras skratt. Vad fick dem att skratta? Detta kvinnliga skratt framkallar en fontän av dopaminer hos oss, det är som en vindfläkt av normalitet från de levandes värld. Senare träffade jag av en händelse en kvinna från den cellen. Hon berättade vad som fick dem att skratta – det hade förts in en kvinna med korvar i cellen. Hon arresterades på väg hem från affären, och fördes direkt till häktet – med korvarna. »Det var den godaste middagen på hela tiden« – suckade hennes medfånge. Tyvärr har kvinnan med korvarna ännu inte släppts ut. Den 44-åriga Tatsiana Astrouskaja, en frivillig från fonden Ett land för livet sitter kvar bakom galler, hon har nu överförts till ett annat fängelse. Enligt den officiella formuleringen så »arresterades hon den 9 juli inom ramen för en KGB-ledd operation i syfte att rensa bort radikalt inställda individer«.

***

I andra celler intill sitter medborgare från andra länder som väntar på deportering. Några har suttit ett halvår, ett år eller två, medan deras hemländer Gambia eller Ukraina inte har bråttom att ta tillbaka dem. Hos dem som ska deporteras finns madrasser, och på nätterna släcker man ljuset. De har dessutom två andra fördelar som är guld värda: varje dag förs de ut på en tvåtimmars promenad på fängelsegården, och på kvällen ges de en extra portion mörkt och ljust bröd. Inte ens de mest hjärtlösa kvinnliga jourhavande fanjunkarna eller läkarna står ut med att titta på dessa människor, som stoppats undan i en annan värld under flera månader eller år. Fanjunkarna tillåter sig att stå kvar en stund vid matluckan – till och med under ett par byxor syns de kvinnliga formerna och av dessa ges en glimt av friskhet och frihet – för att hålla ett mänskligt samtal med dessa stackars människor av olika hudfärg. Och läkarna ger dessa olyckliga människor tabletter: aspirin, dimedrol eller något annat – för att de åtminstone ska kunna sova i den kvalmiga luften. Någonstans flera hundra kilometer bort åker dessa migranter över havet från Libyen, eller vandrar genom skogarna vid den litauiska gränsen för att ta sig till EU – detta är Europas sorg och skräck, de har låtit sig köpas av avskum som gett dem löften om räddning från alla deras bekymmer. Hur lyckliga är ändå inte dessa stackars människor där på havet eller i skogarna i jämförelse med oss här på Akrestsina. Här är till och med de som ska deporteras i den första kategorin av dessa »inte-längre-människor«. Vi, de politiska fångarna, hör till den lägsta sorten.

***

När min medfånge känner sig särskilt orolig – återfallsförbrytarna har förflyttats till fängelser – tar jag fram och smular sönder de sista tio grammen choklad i havregrynsgröten, var och en får fem gram, och gröten blommar upp i ett fyrverkeri av smak. I varje sked finns smaken hemifrån, av det förflutna, av lycka. Och denna festliga frukost höjer stämningen hos oss. Din medfånge denna dag är ännu en av de som ­»misstänkts för terrorism«. Paragraf 289, artikel 2. Sådana finns det en av i varje cell, de placerar dem inte tillsammans. Det verkar som att de utvalts för att de är kultiverade och utbildade. Just den här är föreläsare på det belarusiska nationella tekniska universitetet. Terrorismen består i att de hade prenumererat på en protestchatt – förmodligen den som säkerhetstjänsterna själva hade skapat. I häktningsprotokollet har de identiska anteckningar. »Den 26 juni har medborgare Hlotau i maskopi med okända individer genom att montera sprängutrustning (följt av en lång beskrivning av dess olika delar) genomfört en sprängning av den 11:e antennen på den ryska federationens krigsflottas radarkomplex »Antej« i Minskregionen i Belarus.« Just det, jag glömde att i början – före ordet medborgare – ska det läggas till »i syfte att destabilisera den samhällspolitiska situationen«. 

– Jag har suttit inne i sex och ett halvt år, och det är första gången jag stöter på en terrorist, sa i går med ­respekt en 25-årig undersätsig bandit från Serabranka. 

– Men har de visat upp den sprängda antennen? frågar han. 

Något är skumt. Hade de verkligen sprängt, skulle de ha visat upp det överallt. Banditen är van vid att tvivla på allt. 

»Tro inte, var inte rädd, be inte om något«, var den gamla regeln för överlevnad i de sovjetiska fängelserna.

***

»Terroristerna« – om de verkligen är det, och det finns ingen anledning att inte tro på att dessa naiva personer bara läste den där chatten och inte ens skrev något – blir släppta efter tio dagar och får telefoner och pengar konfiskerade. 

Och vad väntar då mig? En redaktör kan anklagas för vad som helst. Jag såg genom matluckan hur de ledde ut mina kollegor. Jag hörde hur de förde in nya arrestanter, bland dem den världskände människorättsförsvararen Ales Bjaljatski från centret »Vjasna«.

Banditen från Serabranka snarkar på den översta britsen till höger. Under honom, bakom ett upphängt fuktigt linne försöker en ung kille gömma sig från det outsläckliga ljuset, han är anklagad för att ha »förolämpat en företrädare för statsmakten« (i går sa han tyst till oss, att en av poliserna som arresterade honom viskade »håll ut!« till honom när han ledde honom in i häktet). Ovanför mig vrider sig en narkoman. Han gick på ett program för metadonbehandling, men lockades att stjäla en plånbok. Nu känner han suget, äter ingenting och har uppstötningar av slem. Detta är femte gången för honom, han är spenslig och gulaktig som vax och halt, eftersom han redan vid 37 års ålders tvingades byta ut en höftled. Han vrider sig och stönar, jag kurar ihop mig på de nakna britsarna med flaskan som kudde under huvudet, jag täcker ögonen med handen till skydd för det genomträngande ljuset och tänker den tunga och olidliga tanken: vad kommer att hända med mig och mina barn?

***

Om de för bort mig härifrån till Valadarka, kommer det att betyda slutet. De som åtalas släpps inte ut igen. I Belarus blir 100 procent av de åtalade i de politiska processerna dömda (förresten, i Belarus så vinner åklagarna målen även i 99,7 procent av de kriminella åtalen – det är omöjligt att bli förklarad oskyldig). I går kom jag skräckslagen på mig själv att tänka tanken att jag ber till Gud, på samma sätt som de anklagade i processerna 1937 som själva bekände brott de inte begått för att tortyren skulle upphöra, att jag så snart som möjligt överförs till Valadarka – hellre vetskapen om fängelse i x antal år, än denna väntan utan slut med denna flaska under detta vita ljus. På botten av min fängelsepåse ligger ännu hopskrynklad, som vore den nedtryckt av denna värld, min hustrus chokladpralin – en 40-grams Minski griljazj i ett färgstarkt omslagspapper, på vilket en stolt och levnadsglad igelkotte släpar ett gigantiskt äpple.