Revolutionär revansch

Josefina Vázquez Mota, kandidaten för det högerorienterade och regerande Nationella aktionspartiet (PAN) skrädde inte orden. Jämfört med den första av två tv-sända presidentkandidatsdebatter blev den andra, söndagen den 10 juni, betydligt vassare.

Hon tittade in i kamerorna och sa att Enrique Peña Nieto representerade inte bara ett parti som under decennier stått för ett auktoritärt styre och vars politiker missbrukat makten för egen vinning. Hon lyfte även fram PRI:s samröre med organiserad brottslighet och narkotikakartellerna.

Josefina Vázquez Motas tuffa attityd tog henne segrande genom debatten, men hon sa inget som många väljare inte redan visste. Trots PRI:s korrupta och smutsiga historia har den 45-årige, välvårdade advokten och guvernören för delstaten Mexiko, Enrique Peña Nieto, lett med 10–15 procentenheter under hela valrörelsen.

– På landsbygden är det tradition att rösta på PRI och partiet har lång erfarenhet av regeringsarbete. Dessutom är folk hjärtligt trötta på PAN och vill inte ge dem en tredje mandatperiod, säger Rebecka Villanueva Ulfgard, docent i internationellt samarbete och utvecklingsfrågor vid det statliga forskningsinstitutet Mora i Mexico city.

Regerande PAN har under sina tolv år i presidentpalatset i Chapultepec-parken i centrala Mexico city inte uträttat mycket. Det mest imponerande var när en lång, mustaschprydd man i cowboyboots och hatt, Vicente Fox, satte punkt för PRI:s 75-åriga maktmonopol sommaren 2000.

När Vicente Fox lämnade presidentposten till sin efterträdare, Felipe Calderón, var stödet för honom litet. Men när nu Calderón lämnar posten den 1 september är han än mindre omtyckt. Detta sedan ekonomin gått kräftgång och hans krig mot narkotikakartellerna fördubblat våldsstatistiken.

Vänsterkandidaten Andrés Manuel López Obrador, i folkmun kallad Amlo, var fram till 1980-talet en del av PRI-etablissemanget, vilket inte minst Josefina Vázquez Mota försökt påminna väljarna om. PAN:s kandidat menar att han är en del av den gamla korrumperade politikerkåren.

Liksom Josefina Vázquez Mota talar Amlo gärna med väljarna om PRI:s historia. Under den första valdebatten viftade han med ett foto med Enrique Peña Nieto sittandes vid samma middagsbord som den tidigare presidenten Carlos Salinas de Gortari (1988–1994).

Enligt Amlo är Salinas den unge guvernörens politiske gudfar. Något som knappast Enrique Peña Nieto vill kännas vid. Den tidigare presidenten, som valdes efter omfattande valfusk, har anklagats inte bara för nära kontakter med narkotikakartellerna, utan även för omfattande korruption och för att ha legat bakom Mexikos ekonomiska kollaps 1994.

– Enrique Peña Nieto bärs upp av den gamla PRI-nomenklaturan, säger Rebecka Villanueva Ulfgard. Flera av de gamla PRI-pamparna har öppet gett honom sitt stöd, liksom näringslivet. Många starka ekonomiska intressen har blivit illa åtgångna under PAN:s regeringar.

Enrique Peña Nieto bär som tidigare guvernör för Mexikos folkrikaste delstat på ett tungt bagage. Under hans ledning stagnerade delstatens ekonomi. Även hans skydd av delstatsinvånarnas rättigheter har ifrågasatts. Antalet mord på kvinnor i delstaten ökade dramatiskt under hans mandatperiod.

När PRI-kandidaten talade inför 131 studenter på Iberoamerikanska universitetet i Mexico city anmärkte de på hans dåliga vitsord som guvernör. Dagen efter framställdes studenterna i flera större medier som intoleranta och partiska.

Ungdomarnas reaktioner lät inte vänta på sig. I något som av många har kommit att kallas för den mexikanska våren spred sig snabbt proteströrelsen #yosoy132 (jag är 132) på sociala medier. Genom att ansluta till rörelsen påminde ungdomarna Enrique Peña Nieto om att det är fler än de 131 studenterna som anser att han driver en ytlig valrörelse styrd av de stora medierna, som ägs av ett fåtal personer som står nära PRI.

Rörelsen utger sig på nätet för att vara partipolitiskt obunden, pacifistisk och att de åsikter som framförs är individuella, inte kollektiva. Den 23 maj togs protesterna till gatorna i 20 mexikanska städer och den 19 juni arrangerade man en debatt mellan presidentkandidaterna, regisserad av studenterna, inte medierna. Enrique Peña Nieto deltog inte.

Studentrörelsens betydelse ska inte underskattas. En fjärdedel av Mexikos väljare är under 29 år och hälften av dem förstagångsväljare. Men #yosoy132 har inte påverkat stödet för Enrique Peña Nieto. I stället är det Amlo och vänstern som gått framåt. Från att ha varit tvåa i opinions-undersökningarna i början av maj ligger nu PAN:s kandidat trea och Amlo har tagit upp jakten på PRI.

Rörelsen #yosoy132 lär inte avgöra valet. Och det är osannolikt att Amlo äter upp hela avståndet till Enrique Peña Nieto före valdagen, men efter händelserna på Iberoamerikanska universitetet har många inom PRI börjat ifrågasätta sin egen kandidat. Amlos röst om att bekämpa »medieoligarkin, korruptionen och de privilegierades regim« har också fått gehör.

Rebecka Villanueva Ulfgard pekar på att ungdomsrörelsen visar tecken på splittring.

– De senaste dagarna har en ny grupp, #generacionMX, brutit sig ur #yosoy132. De tar avstånd från Amlo. Rörelsen riskerar därför att slitas sönder innan den egentligen hunnit uträtta något.

Ytterligare något som talar emot ett större genomslag för studentrörelsen är sociala mediers knappa inflytande på valresultatet. Enligt opinionsinstitutet Mitofsky röstar bara en tiondel av mexikanerna utifrån vad de sett eller hört på internet. Däremot kommer närmare 40 procent av väljarna utgå från tv- och radioinslag.

Absolut störst genomslag har tv-mediet, som helt domineras av de två företagen Televisa och TV Azteca. Utanför huvudstaden har egentligen bara den första koncernen någon täckning. Kopplingarna mellan Televisa och PRI är historiska.

Under 1990-talet deklarerade Televisachefen öppet att han var »PRI-soldat«. I början av juni i år publicerade också  brittiska The Guardian en artikel där PRI och Televisa anklagades för att ha ingått ett avtal inför valet.

Talande är att Televisa rapporterade om händelserna på Iberoamerikanska universitetet den 11 maj först två veckor efteråt, och då pliktskyldigt i ett kortare inslag.

Även Wikileaks har fått spela en liten roll i valrörelsen sedan det i läckta dokument framkommit att personalen på USA:s ambassad i Mexiko anser att Enrique Peña Nieto är en populist och att hans guvernörsstyre var långt ifrån transparent. Trots detta lär USA föredra honom framför Amlo som nästa president. Enrique Peña Nieto borgar för en fortsatt liberal, frihandelsvänlig ekonomisk politik och hårda tag mot organiserad brottslighet och narkotikakartellerna.

Den globala finanskrisen 2008 slog hårt mot Mexiko, som är kraftigt beroende av handeln med USA. Ekonomin backade med hela sex procentenheter 2009 då 700 000 jobb försvann. Sedan dess har tillväxten ökat, men antalet arbetslösa och fattiga mexikaner är fortfarande fler än före 2008.

Enrique Peña Nieto har lovat tillväxt och arbeten, framför allt genom ytterligare privatiseringar. Bland annat har han satt upp det statliga oljebolaget Pemex för försäljning.

Även Amlo lovar guld och gröna skogar. Han vill se en ekonomisk förändring, »inte av ideologiska skäl, utan för att det behövs«. Under sin första mandatperiod ska ekonomin växa med sex procent och 1,2 miljoner mexikaner få arbeten. Men i motsats till Enrique Peña Nieto lär Amlo inte röra Pemex.

Det som kanske oroar USA mest är att Amlo kan vara positiv till legalisering av lättare droger, något som dock är mycket svårt att genomföra, inte minst på grund av relationerna med grannen i norr. Men Amlo har tydligt distansierat sig från Venezuelas Hugo Chávez och lovat goda relationer med USA. Han vill även se fortsatt hårda tag mot brottsligheten.

Visserligen noterade man färre mord det första kvartalet i år än under samma period förra året, en minskning från år till år som inte skådats sedan 2007. Men det brutala våldet i Mexiko visar långt ifrån några tecken på att vara slut. Våldet sprider sig allt längre utanför kriminella kretsar. Landet är ett av världens farligaste för journalister. Medier tystas med hot om kulor. Lokala politiker som tar sig ton mot kartellerna avrättas och antalet massakrer blir bara fler och mer brutala.

Ingen av presidentkandidaterna lovar något snabbt stopp på våldsspiralen, men faktum är att med PRI vid makten på 1990-talet var det säkerhetspolitiskt lugnare. Till stor del berodde det på överenskommelser mellan politikerna och de kriminella grupperna. Något väljarna också minns.