Risken ökar för totalt handelskrig

Är det rödvin, tango och argentinsk biffstek som ska lösa handelskriget mellan världens två största ekonomier? Det får vi se den 1 december, när Donald Trump och Xi Jinping ska ha både möte och middag efter att G20-mötet i Buenos Aires nått sitt slut.

Detta bestämdes när de båda presidenterna talades vid på telefon förra veckan, ett samtal som Trump karakteristiskt tillkännagav på Twitter. Det ska ha varit »långt och bra« med fokus på handelsfrågor. Men mycket har förändrats sedan deras senaste träff i november i fjol, då Trump under hjärtliga omständigheter bjöds på middag och Pekingopera i Förbjudna staden.

När jag i mars skrev för Fokus om ett stundande handelskrig mellan USA och Kina, avfärdades detta fortfarande från de flesta håll blott som retorik. Även den kinesiska ledningen förnekade in i det längsta att Trumps administration skulle göra verklighet av hoten om strafftullar på kinesiska importvaror.

Fortsatt förnekelse blev omöjlig när USA i somras införde 10 procents importskatt på kinesiska varor värda 250 miljarder dollar. En höjning till 25 procent kommer att ske vid årskiftet, om Kina inte ger efter för krav som enligt USA ska göra det ekonomiska samarbetet mer rättvist.

Förra veckan rapporterade Bloomberg dessutom att USA planerar att hota med extra skatter på resterande drygt 250 miljarder dollar kinesiska importer, om mötet i Buenos Aires blir resultatlöst. Dessa tullar ska då, enligt uppgift, annonseras i början av december och implementeras två månader senare, mitt under det kinesiska nyårsfirandet.

Risken för totalt handelskrig skapar garanterat oro i Peking, som har ett handelsöverskott på 375 miljarder dollar gentemot Washington och därmed inte kan ge igen med samma mynt. Förra veckan medgav Kinas politbyrå att ekonomin är under »ökad nedåtgående press« på grund av externa faktorer. Det var första gången som högsta ledningen öppet visade oro sedan handelskriget bröt ut.

Oron kom sedan Kina just rapporterat en tillväxt på 6,5 procent för årets tredje kvartal; den lägsta på nästan ett årtionde. I slutet av oktober varnade till och med statliga forskare för att handelskriget med USA riskerar att hyvla av 1,5 procentenheter från Kinas ekonomiska tillväxt.

Donald Trump gick till val på att minska handelsunderskottet med Kina. Men handelskriget handlar om mycket mer än så. Länge har amerikanska myndigheter och företag framfört klagomål gällande teknikstöld, bristande marknadstillträde och diskriminering mot utländska företag.

När Kina på nåder blev medlem i Världshandelsorganisationen 2001, var hoppet att landet gradvis skulle anpassa sig till regelverket som tack för ökat globalt marknadstillträde. I stället förblir Kina en av världens mest stängda ekonomier: OECD rankar landet på plats 59 av 62 länder vad gäller öppenhet för utländska investeringar.

Kina har länge kommit undan med sin merkantilistiska handelspolitik. När Peking nu för första gången på allvar utmanas och ställs till svars för uteblivna löften av Trumps administration, märks en dragkamp om omvärldens sympatier. Vid det världsekonomiska forumet i Davos i fjol – i efterdyningarna av Trumps valseger – höll Xi Jinping fram Kina som en slags garant för globalisering och frihandel.

Samma budskap gällde när den första upplagan av en årlig mässa, med det talande namnet China international import expo, hölls i Shanghai denna vecka. Där närvarade över 3 600 företag från 172 länder, samt myndighetsdelegationer som innehöll ett drygt dussin presidenter eller premiärministrar. Amerikanska myndigheter bojkottade dock mässan helt.

Under invigningstalet lovade Xi åter­igen dyrt och heligt att Kina ska öppna sina marknader, förbättra regelverket och köpa mer importvaror från omvärlden. I en illa maskerad känga mot Trumps politik, framhöll presidenten att alla länder »bör motsätta sig protektionism« och utlovade en ny runda ekonomiska reformer från kinesiskt håll.

Det har dock blivit allt svårare för Xi att fortsätta övertyga med mycket snack och lite verkstad. »Denna konstanta upprepning, utan tillräckliga konkreta åtgärder eller tidsplaner, får den europeiska affärsvärlden att bli alltmer likgiltig inför dessa löften«, kommenterade Europeiska handelskammaren, och påpekade att talets innehåll var identiskt med vad Xi i april i år lovade vid Boao Forum, Asiens svar på Davos.

Mats Harborn, ordförande för Europeiska handelskammaren, påminde nyligen om att kammaren »har varnat i åratal« för en handelskonflikt till följd av att Kina inte gjort tillräckligt för att reformera och öppna upp sin ekonomi.

Samtidigt har Donald Trumps burdusa framtoning fått många potentiella allierade att hålla sig på armlängds avstånd. Dels har Trumps många liknande krav och utfall mot andra länder och handelsavtal skapat missnöje. Dels finns en utbredd oro för att plötsliga strafftullar är en alltför drastisk och riskabel åtgärd.

Det var därför talande när EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström uttryckte medhåll för USA:s kritik mot Kinas handelspolitik, men samtidigt underströk att man inte samtycker vad gäller metoderna.

Men tålamodet börjar tryta. Europeiska handelskammaren uppger att många medlemmar under de senaste månaderna har börjat förespråka en tuffare, amerikansk hållning gentemot Kina, inklusive restriktioner på kinesisk export till Europa om marknadstillträdet inte förbättras.

Företagen får även medhåll av myndigheterna. Inför China international import expo skrev Tysklands och Frankrikes ambassadörer en gemensam debattartikel i det ledande finansmagasinet Caixin, med krav på bland annat en öppnare kinesisk marknad och stärkt immaterialrätt.

Ambassadörerna påminde om hur såväl Angela Merkel som Emmanuel Macron hyser dessa förväntningar, vilka i mångt och mycket är identiska med de amerikanska kraven. Pekings utan tvivel värsta mardröm är att Europa ska göra gemensam sak med USA i denna fråga.

Meningsskiljaktigheterna mellan USA och Kina är dock långtifrån begränsade till ekonomin. Tvärtom så har begreppet »ett nytt kallt krig« kommit att användas allt oftare för att beskriva de växande spänningarna mellan världens två mäktigaste länder.

Konfliktpunkterna lades fram på ett oförblommerat vis av vicepresident Mike Pence i början av oktober, i ett tal som Financial Times kallade för årets viktigaste politiska händelse. Förutom att varna amerikanska företag för kinesiska myndigheters ekonomiska politik, talade Pence om en kinesisk aggression där militären agerar på ett vis som tidigare aldrig skådats.

»Kina vill inget annat än att mota ut USA från västra Stilla havet och därmed hinddra oss från att komma till våra allierades hjälp«, sade Pence. »Men de kommer att misslyckas. USA kommer vare sig låta sig skrämmas eller backa, utan fortsätta flyga och segla varhelst internationell lag tillåter«.

Talet hölls en knapp vecka efter att ett amerikanskt krigsfartyg bara var sekunder från att kollidera med ett kinesiskt, i en manöver vilken Pence beskrev som »vårdslöst trakasserande«. Efter talet kom snart uppgifter om att USA:s flotta sedan 2016 haft 18 »osäkra sammanstötningar« med Kina i Sydkinesiska havet.

Pence anklagade också Kinas kommunistparti för att framtvinga underkastelse av allt från företag och filmstudios till universitet och tankesmedjor. Vicepresidenten fördömde även Kinas påtryckningar mot Taiwan, vilket länge varit den allra känsligaste och mest delikata frågan mellan Peking och Washington. Något som inte märktes när Pence rätt och slätt konstaterade att den taiwanesiska demokratin »uppvisar ett bättre alternativ för alla kineser«.

De stora investeringarna i infrastruktur relaterade till de nya sidenvägarna avfärdades som skuldfällor för andra länder vilka främst gynnar Peking.

Pence gick även lös på Kinas inrikespolitik, genom att tala om hur ett »övervakningssamhälle utan motstycke« skapats, mycket tack vare stöld av amerikansk teknologi. Han kritiserade det brutala förtrycket av religiösa minoriteter, med anledning av att minst en miljon etniska muslimer satts i politiska fångläger i regionen Xinjiang.

Inte någon gång sedan Richard Nixon besökte Kina 1972, har en amerikansk administration utmanat Kina på samma vis. Förutom den mer repressiva (inrikes) och aktiva (utrikes) kinesiska politiken under Xi Jinping, beror detta på att en ny generation politiker sitter vid makten i Washington.

Denna nya generation ser inte Kina som en motvikt till Sovjetunionen likt Nixon, eller som en ofarlig handelspartner likt George HW Bush. Dagens politiker har främst lärt känna Kina som ett hot mot amerikanska värderingar och USA:s inflytande i omvärlden.

Oavsett om rödvinet och biffsteken i Buenos Aires skulle innebära ett slut på handelskriget så kvarstår ännu mer svårlösta spänningar. I takt med att dessa växer, kan pressen även komma att öka på Europa att välja sida i många av de frågor som detta nya kalla krig omfattar.