Rompuys revansch

Klockan var ett på natten när stats- och regeringschefer vällde ut från middagen. Luften som sprang ut från det informella mötet i Europeiska rådet var syrefattig efter tröstlösa diskussioner om tillväxt kontra åtstramning, om euroobligationer och eurons nya bottennoteringar. Alla journalister som fick plats trängde in sig på nykomlingen Hollandes presskonferens, en handfull följde matriarken Merkel.  Resten lunkade bort till ordföranden Van Rompuys spatiösa pressal där en journalist bad honom att karaktärisera diskussionen om euroobligationer.

– Den var inte utan viss hetta, svarade Van Rompuy lågmält.

Så drog han sina talepunkter, slog ihop pärmen och lämnade lokalen.

Herman Van Rompuy är kamreren med de små gesterna, den låga profilen, de odramatiska presskonferenserna. Håller i klubban vid Europeiska rådet, alltså de formaliserade toppmöten där unionens stats- och regeringschefer träffas, och ska enligt Lissabonfördraget »leda Europeiska rådets arbete och driva det framåt« och »verka för att underlätta sammanhållning och konsensus inom Europeiska rådet«.

Han är den som helst samlar tankarna genom att skriva haiku och som förra året gav Europas ledare boken »The World Book of Happiness« i julklapp i hopp om att »göra människors lycka och välmåga vår politiska prioritering 2012«.

Det gick sådär.

Det har inte riktigt blivit tillfälle att tala om subjektivt välbefinnande. Dagordningen har dominerats av krisen och den gemensamma valutans rangliga framtid. Att vara unionens röst i en sådan tid är kanske inte så glädjefullt.

Samtidigt – det är paradoxen – har Van Rompuy stärkts av eurohaveriet.

Han valdes när världsdelens ledare insåg att de inte vågade släppa fram en högt profilerad fullblodspolitiker och potentiell EU-president till den nya posten som Europeiska rådets permanenta ordförande. Därmed besvarades den gamla amerikanska längtan efter ett nummer att ringa för att prata med Europa, fast med kompromissen att telefoninnehavaren fick mer roll av sekreterare än makthavare. Men nu har allt fler vänt blickarna mot honom.

– Van Rompuy har faktiskt fått en tyngre roll än man förutsåg från början. Det handlar dels om att han haft rätt partifärg – det har varit en period av huvudsakligen konservativa regeringar i Europa – dels om att Europeiska rådet fått allt större makt under den här tiden, säger professorn i statsvetenskap Jonas Tallberg vid Stockholms universitet.

Under eurokrisen har i princip alla avgörande frågor fått lyftas till yttersta toppen, vilket inneburit att Europeiska rådet blivit unionens verkliga maktcentrum. Europeiska rådet med ordföranden Herman Van Rompuy är alltså vinnare i maktspelet.

Den institution som förlorat mest på detta är EU:s traditionella integrationsmotor, kommissionen. Europas federalister minns gärna kommissionens storhetstid under Jacques Delors på åttio- och nittiotalen då kommissionen hade en ledande roll i fördjupandet av unionen. Skillnaderna mot idag var att Jacques Delors också hade solitt stöd av medlemsländerna, att det fanns både konkreta projekt om den inre marknadens förverkligande och en långsiktighet i reformerna som passade kommissionen perfekt. Därefter följde den skandaliserade Santerkommissionen som avgick på grund av att korruption smutsade ner kommissionens renommé.

Med kommissionens nedtonade roll och ministerrådets växande betydelse har kommissionsordföranden José Manuel Barroso gjort sitt bästa för att hålla fanan högt. Men även om Barroso gärna önskat synas och höras mer har han fått allt färre tillfällen att göra det. Och när han gjort det har det lätt blivit fel, åtminstone har han inte fungerat som någon enande kraft. Som när han häromveckan kommenterade Greklands framtid i euron.

–  Om en klubbmedlem inte kan hålla sig till reglerna är det bättre att lämna klubben, sa Barroso då.

Uttalandet fick en annan unionsvänlig röst att gå i taket. Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker – en gammal räv i EU-kretsar med stor auktoritet trots att han är premiärminister i unionens minsta land Luxemburg – dundrade att ingen i eurogruppen var för ett grekiskt utträde.

– Jag ser inte för en sekund att Grekland lämnar eurosamarbetet. Det är nonsens, det är propaganda!

Eurogruppen, det tredje maktcentrum som har påverkats av eurokrisen, är egentligen bara en variant på ministerrådet, nämligen euroländernas finansministerråd. Det råder delade meningar om besluten numera verkligen fattas i den eurogruppen eller i det ordinarie finansministerrådet Ecofin. Ecofin har visserligen fortfarande sista ordet, men klart är att många viktiga diskussioner har avhandlas i eurogruppen varefter Ecofin ställs inför fullbordat faktum. Eurogruppens makt har stärkts.

Att Jean-Claude Juncker varit en förträfflig ordförande är de flesta överens om men när han snart avgår är det oklart vem som efterträder honom. Namn som nämnts är tyske finansministern Wolfgang Schäuble och Italiens premiärminister Mario Monti. Vilket inflytande de ger eurogruppen gentemot övriga institutioner i unionen återstår att se. Klart är att det är medlemsländernas organ som har initiativet nu.

Att Van Rompuy och Juncker – och deras respektive institutioner – har vunnit makt innebär ju inte att unionen som helhet eller den federalistiska tanken har gjort det. Tvärtom.

I ministerrådet är det de nationella ledarna som jämkar samman sina intressen. Van Rompuy har utgjort ett dugligt verktyg för medlemsstaternas chefer.

Bakom ministerväldet ligger nämligen den mer långsiktiga trenden att makten i unionen – tvärtemot intentionerna bakom de senaste tjugo årens fördrag – rört sig från Bryssel tillbaka till huvudstäderna. Och framför allt till de stora medlemsländerna som vunnit terräng genom Lissabonfördragets omröstningsregler. Den svängningen har fått ytterligare kraft av eurokrisens realpolitik.

– Det är påfallande hur klimatet i europeisk politik har förändrats på bara ett par år. Allt fler talar i dag om den egna, nationella nyttan, allt färre om att definiera gemensamma intressen, säger forskningschefen Josef Janning vid tankesmedjan European Policy Centre i Bryssel.

Maktförskjutningen handlar alltså om att det finns allt färre och allt svagare federalister. Vem driver egentligen unionstanken i dag?

Den europeiska centralbanken ECB:s Mario Draghi har under eurokrisen fått en tung roll att spela eftersom många viktiga svar och lösningar måst hämtas i Frankfurt, men han har varken mandat eller ambition att leda integrationen av Europa. Parlamentet har visserligen fått mer makt i lagstiftningsprocessen, men saknar någon som ger röst åt hela EU. Utrikesministern Catherine Ashton skulle förstås kunna göra det, men hennes mandat handlar om unionen gentemot övriga världen.

Paradoxen är alltså att han som skulle bli en röst för Europa och därmed unionstanken – Van Rompuy – fått makt, men på federalismens bekostnad. EU:s talan förs allt mindre av en gemensam röst och institutionerna är mer än någonsin beroende av de nationella ledarnas ambitioner och agendor. Ledare som är bakbundna av en utbredd euroskepsis och växande nationalism.

– Eftersom det är politikerna i huvudfåran som drivit både valutasamarbetet och hela det europeiska integrationsexperimentet så är det de som får stå till svars om samarbetet havererar. Se bara på Grekland, säger Philip Whyte vid Centre for European Reform i London med hänvisning till nynazisternas framgångar.

Problemet är att motståndet mot federalismen också är utbrett över kontinenten. Större lyhördhet för folklig opinion är givetvis en demokratisk fråga men det innebär samtidigt att integration och solidaritet får stå tillbaka för nationella intressen samt en ökad risk för kortsiktighet och nationell opportunism.

I en tid där det ser ut som om enklaste – kanske också det enda möjliga – sättet att rädda euron är med långsiktig integrering av ländernas ekonomier, deras skatte- och välfärdssystem, motsätter sig den EU-kritiska befolkningen just det på bred front. Det är det som manifesteras i den grå kamreren Van Rompuys ökade makt.

Philip Whyte är orolig:

– I slutänden står valet mellan att rädda euron på bekostnad av demokratin eller att böja sig för folkets vilja och offra euron.