”Europa har fått en extra chans – på Ukrainas bekostnad”

Det är en situation alla vill undvika. USA:s president Joe Biden har sagt det upprepade gånger. Amerikanska styrkor kommer inte att strida mot ryska i Ukraina. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har beskrivit det som ett plågsamt val, men ett som ändå måste göras. Försvarsalliansen kommer varken skicka marktrupper eller stridsflyg till Ukrainas hjälp. Att göra så skulle kunna leda till ett storkrig i Europa mellan Nato och Ryssland.

Ändå är en väpnad konflikt mellan europeiska styrkor och Ryssland inte otänkbar. Putin har hotat länder som stödjer Ukraina med vapenleveranser att de ”kommer att hållas ansvariga” om vapnen används mot ryska soldater. Ekonomiska sanktioner anser den ryska presidenten är en krigsförklaring. Vad skulle hända om Europa dras in i ett storkrig mot Ryssland? Hur skulle de europeiska stridskrafterna mäta sig mot de ryska?

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, analyserar den västliga militära förmågan i norra Europa sedan flera år. 2017 konstaterade man att den västliga förmågan i Sveriges närområde var mycket begränsad, framförallt på marken, och att Ryssland hade övertaget i strid mot en kvalificerad motståndare. 2020 beskrev FOI Rysslands militära upprustning och aggressiva uppträdande som ett uppvaknande – landet utgör ett allvarligt hot mot Natos östra flank. Två år senare invaderade Putin Ukraina från norr, söder och öster.

Efter Krim pratade ni om ett uppvaknande, hur vaket är Europa i dag?

– Nu väcktes man ur slummern igen, kan man säga, säger Krister Pallin, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut.

Kanske fick den ryska invasionen Europa att vakna med ett ryck. I Tyskland har regeringen tvärvänt i sin syn på försvaret och satsar 100 miljarder euro, drygt 1 000 miljarder kronor, på militären, plus att försvarsbudgeten ökas till två procent av landets BNP. Sveriges statsminister Magdalena Andersson har meddelat att det kommer att ske en ytterligare och tidigarelagd upprustning av försvaret. FOI varnade redan för flera år sedan att västländerna hade ett stort behov av att utveckla sina militära förmågor. Och att reformtakten präglades av ambivalens. Europa har fram till nu inte tagit hotet från Ryssland på tillräckligt stort allvar, menar Krister Pallin. 

– Vår bedömning har varit att Väst och Natos medlemsstater inte har sett risken för krig som en realitet. Det är därför man har varit sen med att rusta upp. Vi var sena i Sverige, men Nato var ännu senare. Man har inte varit förberedd för att ta en större konflikt med Ryssland om man ska vara krass, säger han.

Sajten globalfirepower.com analyserar och rangordnar regelbundet världens militärer. På pappret är Frankrike EU:s starkaste militärmakt, sett till en kombination av bland annat försvarsbudget, och militära styrkor i form av soldater, stridsvagnar och attackflygplan. Storbritannien kommer tvåa, och Sverige rankas som nummer sju i EU. Etta och tvåa globalt är USA respektive Ryssland. Men bara för att ett land har ex antal stridsvagnar på pappret betyder det inte att det har förmågan att möta ett ryskt invasionshot. Stridsvagnarna kan stå i verkstaden eller så kan det saknas utbildad personal för att hantera fordonen. 

Som samlad militärmakt har Europa en stor nackdel – att det inte är en samlad militärmakt. EU:s länder har prioriterat sina resurser till annat som inte primärt handlar om Europas säkerhet, säger Jacob Westberg, docent och universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan.

– Fransmännen har sina territorier runt om i världen, britterna sina kontakter med det gamla samväldet. Det gör att även om det räcker bra om man slår samman den brittiska och franska försvarsbudgeten för att bräcka den ryska har vi inte möjligheten att planera samlat för skapandet och utnyttjandet av militära maktmedel.

– Sen har vi länder som Tyskland som fram till nyligen var livrädda för sin egen skugga. Artikel 42 i EU-fördraget talar om uppbyggnaden av ett europeiskt försvar. Men man har inte tagit några seriösa steg i den riktningen.

I Ryssland står de militära styrkorna under nationell kontroll – i praktiken Vladimir Putins. Natos styrkor har visserligen gemensam ledning med stöd av olika staber, men planeringen är ofullständig och övningarna av stora operationer få. Inom EU är den militära samverkansförmågan långt ifrån god.

– Det är en lång väg att gå från att man tycker att det är en bra idé att man samverkar mot ett yttre hot till att sätta in militära förmågor, om man inte har förberett det på förhand, säger Jacob Westberg.

I krigsspel såg FOI att Ryssland kunde nå framgång om de militära målen var begränsade och om de kunde nås snabbt. Nato har övertaget vad gäller sjö- och luftstridskrafter, men det dröjer innan de utspridda markstridskrafterna i Europa kan mobiliseras och föras fram. Tiden är avgörande för att västsidan ska kunna mota ett snabbt uppdykande ryskt hot. Ryssland, som har övat för att gå ut i krig i ett flertal år, har i dag övertaget.

– Man måste titta på de stridskrafter som är tillgängliga inom någon vecka eller några veckor. Om vi tittar på de förband som kan tänkas flyttas till östra Europa tar det en till två månader att mobilisera dem. Sen tar det minst en månad att flytta dem, säger Krister Pallin vid FOI.

Att behöva återta områden som Ryssland redan erövrat riskerar att utlösa ett ryskt kärnvapenhot. Bättre är att det finns tillräckligt med styrkor i Europa för att avskräcka Putin från att invadera från första början.

– Väst behöver avskräcka motståndaren på alla konfliktnivåer. När de konventionella maktmedlen inte räcker riskerar man att hamna i svåra situationer där man tvingas eskalera och hota med kärnvapen själv, på ett sätt som man vill undvika i det längsta – eller ge upp vad som förlorats.

Den ryska uppbyggnaden vid gränsen till Ukraina pågick under lång tid. Enligt amerikanska försvarskällor har 95 procent av styrkorna som samlades innan invasionen nu gått in i landet. Militära bedömare har förvånats över hur ineffektiv den ryska militären har varit i Ukraina. I skrivande stund är kriget inne på sin 13:e dag.

– Rysslands bästa möjlighet var att inte göra som de gjort nu. Med ett mer intelligent agerande hade man kunnat överraska mycket mer. Ryssarna har kastat bort sin största fördel genom att inte vara snabba med både förberedelser och genomförande av operationen, säger Krister Pallin.

Har den ryska militärens förmåga överskattats?

– Möjligen kan oddsen ha förbättrats. Men inte blir de västliga stridskrafterna bättre för det. Att försörja högintensiva krigsoperationer kräver enorma förberedelser, och de är inte gjorda på västsidan. Ammunition, drivmedel och andra förnödenheter kommer ta slut bara efter några dagar.

Risken för en vidare rysk invasion västerut in i EU bedömer Krister Pallin däremot som osannolik i dagsläget. Resurserna som Ryssland har väster om Ural är upptagna i Ukraina. Europa har köpt sig andrum genom att den ryska militären föröder sin förmåga och trovärdighet i Ukraina. Men det gäller att ”komma i form” snabbt.

– Europa har fått en extra chans att få ordning på försvaret. Men Ukraina betalar priset, säger Krister Pallin.

***

Läs även: Drygt hälften oroliga för privatekonomin till följd av kriget

Läs även: Tyska vapen till Ukraina ”obrukbara”

Läs även: Ukraina bad om vapen – fick 5 000 hjälmar

Läs även: 6 av 10 beredda att försvara Sverige

Läs även: Historisk vändpunkt när Tyskland markerar mot Ryssland

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.