Ryssland vänder Europa ryggen

Den 31 mars i år presenterades Ryska federationens nya utrikespolitiska doktrin. Jämfört med den föregående (från 2016) uppvisar den stora förändringar, huvudsakligen betingade av det nya världspolitiska läge som uppstått efter Rysslands invasion av Ukraina. Bland nya ord och begrepp som tillkommit är ”Den ryska världen”, ”västlig hegemoni”, ”det kollektiva Väst”, ”traditionella värderingar”, ”multipolär värld”, ”anglosaxare” och ”russofobi”.   

I dokumentet hävdas att ”USA och dess satelliter har tagit de åtgärder som Ryska federationen vidtagit för att försvara livsviktiga intressen vad gäller Ukraina som förevändning för att skärpa sin mångåriga antiryska politik och har utlöst ett hybridkrig av ny typ”. USA utpekas som ”den huvudsakliga inspiratören, organisatören och verkställaren av det kollektiva Västs aggressiva antiryska politik och källan till de främsta riskerna för Ryska federationens säkerhet, för världsfreden och för en balanserad och rättfärdig utveckling för mänskligheten (…)”. Ryssland syftar till ”strategisk paritet” med USA och kommer inte att tolerera landets antiryska politik och styrkedominans.  

Dessa teser har kommenterats flitigt i media (bland annat av Martin Kragh Svenska Dagbladet 18.4.23) men innehåller, i skuggan av Rysslands krig mot Ukraina och de skärpta motsättningarna mellan Ryssland och den demokratiska omvärlden, inget sensationellt. Mindre uppmärksamhet har ägnats följande principiella geopolitiska positionering:   

Den under sekler utvecklade förmågan att på ett gemensamt territorium säkra den harmoniska samexistensen mellan olika folkslag, etniska, religiösa och språkliga grupper definierar Rysslands speciella ställning som en unik statscivilisation, ett enormt euroasiatiskt och euro-stillahavsrike (”Eurasian and Euro-Pacific power”), som förenar det ryska folket och andra folk som tillhör den Ryska världens kulturella och civilisatoriska gemenskap.

Ryssland ses med andra ord inte som en del av Europa utan som ett euroasiatiskt rike. För att förstå det omvälvande i denna tanke måste vi vända oss till historien.   

Efter århundraden av isolering och social, teknologisk, militär efterblivenhet genomförde tsar Peter I (blivande Store) under 1700-talets första årtionden en rad reformer med syfte att modernisera Ryssland. Reformerna omfattade statens och samhällets alla områden. Statsförvaltning och rättsväsende förnyades. Den ortodoxa kyrkan underställdes staten. En örlogsflotta och en stående armé skapades. Gymnasier och akademier inrättades och ryska adelsungdomar skickades utomlands för studier.   

Alla reformer, stora som små, syftade till att närma Ryssland till väst. För att lyckas med det måste man också anpassa sig till europeisk standard på ett flertal områden. Tideräkningen ändrades, alfabetet moderniserades och arabiska siffror infördes.   

Den stora förändringen var grundandet av en ny huvudstad, Sankt Petersburg. Det var ett steg av enorm ekonomisk och militär betydelse, eftersom Ryssland härmed fick en Östersjöhamn. För Peter innebar staden – detta ”fönster mot Europa”, med Alexander Pusjkins ord – också vidgade möjligheter till kulturella och politiska kontakter med väst. Sankt Petersburg blev den lysande symbolen för Rysslands nya geopolitiska inriktning.  

Denna orientering västerut fortsatte under hela 1700-talet och kulminerade under Katarina den storas tid som Rysslands härskare (1762–1796). Kejsarinnan var född som tysk prinsessa och förde med sig de europeiska upplysningsidealen till Ryssland, ett land som saknade konstitution. Detta var något som Katarina ville ändra på, och hon lät en lagstiftningskommission utarbeta ett konstitutionsutkast som byggde på idéer formulerade av upplysningsfilosofier som Montesquieu och Baccara.   

Förslaget förverkligades inte och Ryssland fick ingen konstitution, varken då eller senare under tsartiden. Den främsta orsaken var kejsarinnans rädsla för att den franska revolutionens idéer skulle spridas till Ryssland. Men även om förslaget hade förverkligats så hade Ryssland förblivit ett envälde, på grund av landets storlek: ”Varje annat styre vore för Ryssland icke blott skadligt utan fördärvbringande”, som det står i texten.   

Vid sidan av denna paragraf (som i princip upphävde alla andra!) innehöll konstitutionsutkastet ett principiellt viktigt konstaterande, nämligen att "Ryssland är ett europeiskt rike". Detta konstaterande utgör paragraf ett i utkastets första kapitel.   

Rysslands europeiska identitet var inget som ifrågasattes förrän en bit in på 1800-talet, under Katarinas sonson Nikolaj I. Hans 30-åriga regim (1825–55) präglades inte bara av politisk repression utan också av ansträngningarna att formulera en nationell idé vars syfte var att motstå det skadliga ideologiska inflytandet från väst. Denna ideologi vilade på uppfattningen att i det Ryssland finns särskilda band mellan staten (tsaren), den ortodoxa kyrkan och folket. Tsaren sades vara den ende som kunde uttolka och förverkliga folkets vilja. Denna ”dynastiska nationalism”, formulerad i triaden ”Autokrati, ortodoxi, folk”, hade sin motsvarighet i en ”romantisk nationalism” – slavofilen – som betonade Rysslands historiska egenart.  

Konstaterandet att Ryssland värderingsmässigt skiljer sig från Väst och upplysningsidealen utgjorde landets första explicita försök att hävda sin särartstatus. Samtidigt var det aldrig tal om att Ryssland inte var en del av Europa. Ryssland spelade en central roll i europeisk politik som bevarare av den rådande ordningen efter Napoleonkrigen. Dessutom var den ryska kejsarfamiljen rysk bara till namnet. Alltsedan den halvtyske Peter III äktade den heltyska Katarina hade alla ryska kejsare gift sig med tyska prinsessor, så också Nikolaj I.  

Den europeiska orienteringen fortsatte under 1800-talet, inte minst efter upphävandet av livegenskapen 1861 och den påföljande industrialiseringen av Ryssland. Det stora brottet kom med bolsjevikkuppen 1917 och bildandet av Sovjetunionen fem år senare. Efter de misslyckade försöken att via IIA:s Internationalen sprida revolutionen till andra länder proklamerades 1929 ”socialismen i ett land”. Det innebar att landet bröt med omvärlden såväl ideologiskt som ekonomiskt för att bygga det kommunistiska idealsamhället på egen hand.  

Förvandlingen av Ryssland till Sovjetunionen innebar slutet på den 200-åriga ”europeiska epoken” i rysk historia och var en seger för uppfattningen att Ryssland har en egen historisk väg att gå. Även om bolsjevikerna aldrig skulle erkänna släktskapet var deras ideologi ett förverkligande av de nationalistiska idéer som formulerats under Nikolaj I:s reaktionära regim och något senare av filosofen Nikolaj Danilevskij, som hävdade att Ryssland utgör en egen ”civilisationstyp” som är överlägsen den västerländska och skall efterträda den.  

Den avstängdhet från omvärlden som rådde under 70 års kommunistiskt styre kan jämföras med Rysslands isolering under tiden före Peter den store. När sovjetsamhället började krackelera på 1980-talet och till slut upplöstes var behovet av reformer på alla områden därför lika stort som när denne kom till makten 1696.   

Under de första åren efter kommunismens fall var övertygelsen stark att det bara fanns en väg för Ryssland att gå, nämligen västerut, genom att landet utvecklades till en demokrati av västerländsk typ. Men efter 1990-talets fiaskoartade marknadsreformer kom ropen på en nationellt inriktad politik att höras allt högre och ”Europa”, ”Väst” och ”liberalism” förvandlades efter hand till skällsord.  

Med annekteringen av Krim 2014 var valet av färdriktning bestämt. Den officiella retoriken var redan genomsyrad av tankarna på Ryssland som ett euroasiatiskt rike med blicken vänd bort från Europa. Detta rike är tänkt som en kopia av det gamla ryska/sovjetiska imperiet. Att Putins gäster vid årets 9:e majparad var presidenterna i Belarus, Armenien och de centralasiatiska länderna Kazakstan, Tadzjikistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Kirgizistan är ingen tillfällighet. Den främste exponenten för denna geopolitiska positionsbestämning har under det senaste kvartsseklet varit Alexander Dugin, även om idéerna formulerades redan under 1920-talet. Det största hindret för att skapa ett sådant euroasiatiskt imperium är enligt Durin och andra ideologer Ukraina, vilket som självständig stat hindrar Ryssland från att få tillgång till Svarta havets nordkust, som är av avgörande betydelse för den ryska geopolitiken. Syftet med byggandet av bron över Kertj-sundet några år efter annekteringen av Krim var att kringgå det hindret.   

Det dröjde inte många månader efter annekteringen förrän det första officiella försöket att definiera Ryssland som ett icke-europeiskt rike gjordes. Det skedde i ett diskussionsunderlag för statlig kulturpolitik som lades fram av utbildningsministern Vladimir Medinskij, historierevisionist och rabiat nationalist. I detta sägs att Ryssland måste ta avstånd från den ”västliberala” syn enligt vilken det bara finns en historisk väg att gå, nämligen den västliga. Landet är, hävdas det, en unik och särartad civilisation vars ställning kan formuleras i tesen ”Ryssland är inte Europa”.  

Formuleringen var så uppseendeväckande att den till sist ströks, efter en storm av kritik från vetenskapsmän och andra intellektuella – som bland annat hänvisade till texten i Katarina den storas konstitutionsutkast. Men nu, sju år senare, har tanken alltså fått officiell status i Rysslands utrikespolitiska doktrin. Med hävdandet att Ryska federationen är ”en unik statscivilisation, ett enormt euroasiatiskt och euro-stillahavsrike” är konstaterandet att ”Ryssland är ett europeiskt rike” efter 260 år annullerat.   

Det är tredje gången Ryssland har vänt Europa den ideologiska ryggen: först under Nikolaj I, sedan under sovjetepoken och nu under Putin. Vändningarna har vid samtliga tillfällen skett under perioder av relativ öppenhet för utländska idéer – en öppenhet som makthavarna, med rätt eller orätt, har uppfattat som ett hot mot enväldet. Alla tre vändningar har skett under seklets första decennier, vilket kan vara en tillfällighet men snarare vittnar om en regelbundenhet i pendelrörelserna i rysk historia. 

***

Läs även: Ryssland är ett privatbolag styrt av banditer

Läs även: I huvudet på Putin