S-märkt skymning

Som om inte socialdemokraterna i Österrike hade nog med problem; veckorna före valet har partiet brottats med en skandal om fejkade Facebooksidor som över­skuggat alla valbudskap. SPÖ låg redan tidigare illa till i opinionsmätningarna och allt talar för att partiledaren Christian Kern är en före detta österrikisk förbundskansler efter söndagens val.

Hans rival är den blott 31-årige Sebas­tian Kurz från det konservativa Öster­rikiska folkpartiet (ÖVP).

Det visade sig att två Facebooksidor om Sebastian Kurz – en förment positiv och en negativ – bägge var fejkade och producerade av en specialenhet inom SPÖ ledd av en specialist på »dirty campaigning«. Christan Kern har förnekat all kännedom, det har inte hjälpt.

Lika hopplöst ser läget ut för CSSD, de regerande socialdemokraterna i grannlandet Tjeckien. Det går visserligen bra för Tjeckien, ekonomin är glödhet, arbetslösheten är den lägsta bland de före detta kommunistländerna, ändå tyder opinionsmätningarna på att CSSD hör till förlorarna när tjeckerna går till val i slutet av veckan.

Valen i Österrike och Tjeckien ser därmed ut att fullborda ett svart år för social­demokratin i Europa – efter Nederlän­derna, Frankrike, Norge och Tyskland följer ytterligare två nederlag. Undan­taget är Storbritannien där Labour under Jeremy­ Corbyn gick kraftigt framåt i somras, dock utan att vinna regeringsmakten.

Mest dramatiska var förlusterna i Neder­länderna och Frankrike, i de fallen är det befogat att tala om »pasokifiering«. Begreppet myntades sedan det socialdemokratiska Pasok i Grekland gått från 44 procent i segervalet 2009 till 4,7 procent vid valet 2015.

I Frankrike slogs Socialistpartiets kandi­dat Benoît Hamon ut med 6 procent av rösterna i presidentvalets första omgång och det efterföljande parlamentsvalet blev lika katastrofalt. Partihögkvarteret i Paris är till salu, Hamon har lämnat och partiets framtida existens är osäker.

I Nederländerna gick Arbetets parti, PVDA, från 24,8 procent till 5,7 procent vid vårens val efter att i fem år har regerat tillsammans med liberala VVD. En första kraftig nedgång kom redan för femton år sedan när högerpopulisten Pim Fortuyn gjorde sin entré på den politiska scenen.

Tyska SPD framstår som stabilt i jäm­förelse med partierna i de två grann­länderna; 20,5 procent vid valet i september var dock det sämsta resultatet under efterkrigstiden.

Sheri Berman, professor vid Columbia-universitetet och expert på den europe­iska socialdemokratin, skrev nyligen i New York Times att nedgången bör oroa alla demokrater. De socialdemokratiska partierna har burit upp demokratin i Europa efter det andra världskriget.

Bermans analys är att det uppstått två läger inom socialdemokratin, läger som av olika skäl stött bort väljare.

Det ena lägret personifieras av ex-­ledarna Gerhard Schröder och Tony Blair. De två förde sina partier, SPD och Labour, mot mitten och bejakade marknadsekonomin mer förbehållslöst än vad socialdemokrater gjort tidigare. Det straffade sig, det stora tappet för socialdemokratin i Europa har kommit efter finanskrisen 2008–2009.

Som en motpol uppstod politiker som just Jeremy Corbyn, partier som Syriza i Grekland eller Podemos i Spanien. Sheri Berman är kritisk och menar att det lägret står för ett »mischmasch av attacker på de rika, protektionism, ökade sociala utgifter och höjda skatter«.

»Det må locka de arga och frustrerade, men stöter bort väljare som letar efter en genomförbar politik med en progressiv, snarare än en utopisk, framtidsvision«, skriver Columbia-professorn.

I Sverige hör Göran von Sydow, forskare på Sieps (Svenska institutet för europapolitiska studier) till dem som analyserar socialdemokratins nedgång.

– Frågan är inte om de socialdemokratiska partierna förlorat sin regerings­ställning eller inte, problemet för dem är att de inte lyckats i opposition heller, säger han och pekar på Arbeiderpartiet i Norge och Labour i Storbritannien.

Göran von Sydow säger att socialdemokratins politiska hemmaplan har varit den traditionella höger-vänsterskalan »där man kunnat röra sig åt olika håll i jakten på marginalväljare«.

 
Så enkelt är det inte längre. Den så kallade GAL-TAN-skalan – grön, alternativ och liberal mot traditionell, auktoritär och nationalistisk – används ofta för att beskriva nya skiljelinjer i politiken. Göran von Sydow talar hellre om en »socio-kulturell­ dimen­sion«.

– Det har uppstått nya konfliktytor som skär genom alla partier och som handlar om invandring, nationell identitet och mångkultur, säger han.

I välfärdsstaterna Sverige och Tyskland är framgångarna för partier som Sve­rigedemokraterna och Alternativ för Tyskland (AFD) exempel på den socio-kulturella dimensionens betydelse.
Det tyska valet innebar att AFD tog plats i parlamentet. I östra Tyskland, i det före detta DDR, blev AFD näst största parti. Var femte väljare röstade på det nya partiet, SPD hamnade i marginalen med 13 procent av rösterna och även vänsterpartiet Die Linke tappade väljare till AFD.

Michael Bröning på den SPD-nära Fried­rich Ebert-stiftelsen i Berlin anser att »det katastrofala resultatet« är ett bevis för att partiet slog in på fel spår i valrörelsen. SPD satsade på beprövad fördelningspolitik när merparten av tidigare S-väljare ville ha svar på hur migrations- och invandringsfrågorna skulle hanteras.

– Vi har undersökt tolv aktuella val i Europa, i tio av dem har inte frågan om social rättvisa varit avgörande, utan migrationspolitiken. I dessa frågor drar sig de socialdemokratiska partierna för att över huvud taget ge sig in i diskussionen och överlämnar därmed ett viktigt ämne till en den extrema högern­, konstaterar Michael Bröning.