Så desarmeras bomben

USA överväger nu att minska sin militära beredskap till att bara kunna föra ett krig i taget. Vore det inte i detta läge paradoxalt om landet, ännu uttröttat och horribelt skuldsatt efter kostsamma och misslyckade krig i Afghanistan och Irak, skulle ge vika för trycket från högljudda hökar och börja bomba kärnenergianläggningar i Iran?

Även om Obama-administrationen talar militärt kroppsspråk genom att sända ett andra hangarfartyg till Persiska viken är det osannolikt att den eller militären i Pentagon skulle vilja gå i krig med Iran. Den vill nog i det längsta hoppas att morötter och piskor ska leda till någon uppgörelse som hindrar att Iran producerar kärnvapen. När man inte kan få FN:s säkerhetsråd att besluta om hårdare sanktioner söker man i stället införa en Washington-beslutad köpblockad mot iransk olja. USA stöder subversion i Iran och samverkade troligen med Israel för att ta fram det datavirus – Stuxnet – som för en tid stoppade centrifuger i iranska anrikningsanläggningar.

Jag vill gärna tro att Obama-administrationens fördömande av mordet på en iransk vetenskapsman var uppriktigt. Den moderna amerikanska strategin att med pilotlösa flygplan (drönare) döda identifierade individer reser frågor om vad som är legitim krigföring, men den har veterligen inte använts mot icke stridande personer. Den israeliska och en del andra säkerhetstjänsters praxis att likvidera civila bryter mot den grundläggande internationella regeln att avsiktligt dödande av civila såväl under fred som krig är mord.

För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukis­metoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop. Att det just nu blivit starkare beror knappast på att den senaste IAEA-rapporten talar om iranska förberedelser för en tillverkning av kärnvapen. Inte heller beror det på någon obstruktion av IAEA:s inspektioner eller av att anrikning sker till cirka 20 procent. Intet av detta är nytt. Det verkar troligare att krigsivrarna vill få till stånd en avgörande konflikt innan Iran sätter i gång en anläggning (Fordow) som visserligen inspekteras av IAEA men som skulle kunna användas för att anrika uran till vapennivå och som knappast kan stoppas genom bombangrepp.

Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen. En amerikansk försvars­expert skriver förtröstansfullt i Foreign Affairs (jan/febr 2012) att en militär aktion skulle kunna begränsas till ett snabbt kirurgiskt ingrepp att stoppa kärn­energianläggningar. Är det inte i stället sannolikt att man sätter Mellanöstern i brand och världens oljeförsörjning i fara?

Den fråga som omedelbart inställer sig är »vad händer efter de första bomberna i Iran?«. Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld? Kanske skulle programmet att anrika uran fördröjas några år, men det skulle säkert återupptas – med en beslutsamhet att som Nord­korea skydda sig med kärnvapen mot yttre angrepp.

En särskild fråga är om de tänkta anfallsmålen bara är anläggningar som kan direkt bidra till ett kärnvapenprogram. I 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna förbjöds angrepp på kärnkraftverk (men inte andra nukleära anläggningar) där det kunde leda till farliga utsläpp. Kärnkraftverket i Busher vid Persiska viken är i drift och innehåller radioaktivt bränsle. Man vill hoppas att de som väljer anfallsmål inser vad implikationerna skulle vara om man bröt mot den antagna regeln.

Det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Säkerhetsrådet har inte och kommer inte att bemyndiga några anfall och Iran har inte angripit någon. Ahmedinejads uttalanden om att Israel borde försvinna från världens karta är vilda och populistiska men inte några konkreta hot om angrepp. Vad som nu förespråkas är helt enkelt ett preventivkrig. Är de europeiska staterna beredda att gå den vägen? Att regeringar i flera arabländer i privata samtal är positiva till bombning av iranska kärnenergianläggningar förvånar inte, men man kan vara ganska säker på att sådana angrepp för en bred arabisk opinion skulle framstå som nya förödmjukande amerikanska övergrepp – inspirerade av Israel.

Vad skulle ske om Iran verkligen en dag deklarerar att kärnvapnen ligger färdiga? Kanske inte så mycket – på kort sikt. Insikten att varje användning av kärn­vapen skulle leda till ohygglig vedergällning skulle säkert avhålla den iranska regimen – liksom den avhållit andra regimer – från att göra bruk av dem. Israel skulle inte hotas men de israeliska kärnvapnen skulle i viss mån bli neutraliserade. Risken skulle vara ganska betydande att Saudiarabien, Egypten och kanske Turkiet på sikt skulle följa Irans exempel och kanske kunde kärnvapen i Iran liksom i Pakistan och på andra håll falla i fanatiska händer. Det finns alltså mycket goda skäl att söka förmå Iran att avstå från kärnvapen och faktiskt också från ett anrikningsprogram som inte kan vara ekonomiskt motiverat.

Vad kan man göra och vad kommer man att göra? Flera stormaktsledare har sagt att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt. Uttalandena är kanske mer flexibla än de låter. Trots att Nordkorea sprängt plutoniumladdningar anses landet inte av omvärlden vara en kärnvapenstat, och Israel, som troligen inte testat något vapen men anses ha bortåt tvåhundra, har länge oemotsagt förklarat att man inte kommer bli den första att införa kärnvapen i Mellanöstern.

Mot denna bakgrund framstår uttalandet som den amerikanske försvarsministern Panetta nyligen gjorde inte direkt överraskande. Han sa att USA var inställt på att hindra Iran att producera ett kärnvapen, men inte att hindra landet att nå förmågan att göra kärnvapen. Det är ju just där Iran står – vilket Panetta påpekade. Iran har deklarerat att landet inte avser producera kärnvapen utan att det tvärtom stöder en eliminering av alla kärnvapen. Kanske nöjer det sig med att ha visat omvärlden att det inte låter sig hunsas och att det på ganska kort tid skulle kunna sätta ihop ett kärnvapen – ungefär som Japan och Brasilien utvecklat kapacitet att anrika uran utan att ta steget till ett vapen? Naivt, skulle hökarna säga. Vi får se.

Panettas uttalande innebär en viss välkommen sänkning av dagens temperatur, särskilt som det också innehöll en mjuk uppmaning till Israel att gå i takt med USA. Uppenbarligen behövs dock mer avkylning och längre stubintrådar i regionen. Tillfällen till samtal kommer inte att saknas. Ett möte mellan Iran, EU och de fem stormakterna i säkerhetsrådet plus Tyskland ska snart äga rum i Turkiet. En del försiktiga men konstruktiva steg borde där kunna tas av alla parter och bereda vägen för senare och vidare förhandlingar. Man borde ömsesidigt kunna försäkra att man vill undvika provocera varandra i Persiska viken och kanske etablera en het linje för samtal. Iran skulle kunna bekräfta att man inte avser att anrika uran till högre nivå än 20 procent och att IAEA-inspektörer även fortsättningsvis kommer att kunna kontrollera både detta och de kvantiteter som anrikas.

Före utgången av 2012 väntas i Helsingfors ett stort möte äga rum om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Tanken på en sådan zon väcktes ursprungligen av Iran och Egypten och siktade på en eliminering av de israeliska kärnvapnen. I dag borde man höja ambitionen och samtala inte bara om eliminering av dessa vapen utan också om att att alla länder i regionen borde avstå från anläggningar som behövs för produktion av kärnvapen, inklusive de som nu finns i Iran. Naivt, säger säkert de flesta. Nåja, det förutsätter säkert en viss avspänning, men en opinionsundersökning i Israel som rapporterades nyligen (IHT 16 jan) visade att en majoritet israeler hellre skulle se att varken Israel eller Iran hade kärnvapen än att båda hade det.

Hans Blix är tidigare ordförande för IAEA.