Så föder Ukrainas vapen Afrikas krig

Den 25 september 2008 stävade fraktfartyget MV Faina fram genom det azurblå vattnet i Indiska oceanen utanför Somalias kust i sydvästlig riktning. Hon var byggd på Lödöse varv i Lilla Edet vid slutet av 1970-talet och hade därefter bytt ägare och namn flera gånger. Det här året var hon registrerad i Belize under bekvämlighetsflagg och med en rysk kapten. Hon hade avseglat från en ukrainsk hamn vid Svarta havet en månad tidigare. De flesta i besättningen var ukrainare.  

Alltför sent upptäckte männen ombord de små snabba motorbåtarna fulla av somaliska pirater. Änterhakar kastades upp över relingen, kapare klättrade ombord och tumult uppstod. Besättningen stängdes in och piraterna tog över. Fainas kapten drabbades av en hjärtattack och avled.

Det var inte första gången de somaliska sjörövarna kapade ett fartyg. Det var vid den här tiden det mest lukrativa man kunde ägna sig åt i Somalia, som hade plågats av ett inbördeskrig ända sedan 1980-talet. Från millennieskiftet utvecklades och förfinades piratverksamheten, miljoner och åter miljoner dollar i kontanter överlämnades som lösenpengar. Det mesta fraktades i resväskor över landgränsen till Kenya och togs om hand av somaliska entreprenörer i den somalidominerade stadsdelen Eastleigh i Nairobi, från vilken kapningarna också till stor del styrdes. Där tvättades pengarna och investerades i fastigheter och affärsverksamheter i Kenya och internationellt. Det var en sannskyldig guldålder för somaliska pirater.

Vad kunde finnas i Fainas last månntro? Med nyfikenhet och förväntan öppnades luckorna, piraterna stirrade ned i fartygets innandöme och blev stående i stum förundran.

Där stod, tätt packade, 33 stycken sovjettillverkade stridsvagnar av märket T-72. Där fanns artilleripjäser, raketer, Stalinorglar, luftvärnskanoner och mängder av ammunition. Därtill lådor fyllda av lätta vapen, tillsammans taget mer än tillräckligt för att starta och vinna ett krig i Afrika.

Piraternas initiala framgång följdes strax av motgångar. Den amerikanska jagaren USS Howard dök upp, i akt och mening att fånga in dem. De lät sig dock inte nedslås utan försökte styra mot land för att kunna lossa sina nyerövrade dyrgripar. Det misslyckades, fler utländska krigsfartyg anslöt och omringade Faina. Amerikanska helikoptrar säkerställde att inga somaliska förstärkningar nådde fram. Läget var mycket spänt men de enda dödsoffer – förutom Fainas kapten – som kunde rapporteras var tre somalier som dog i en skottväxling pirater emellan.   

Kapardramat blev ett av de mest långdragna i historien. Piraterna krävde pengar för att lämna fartyget. Ett schackrande och prutande vidtog, efter drygt fyra månader erhöll piraterna 3,2 miljoner dollar och frigav då Faina. Pengarna släpptes ned i havet bredvid fartyget från ett flygplan, men var de kom ifrån blev aldrig klarlagt. Fainas påstådda ägare, den ukrainske affärsmannen Vadim Alperin, lämnade inga tydliga besked. Han var en känd vapenhandlare som hade blivit förmögen på att smuggla gods både till och från Ukraina.

Som kuriosa kan nämnas att landets president Zelenskyj i april förra året fråntog Vadim Alperin hans ukrainska medborgarskap som straff för hans mångåriga kriminella verksamhet. Han undgick att bli statslös eftersom han hade även ett israeliskt pass.   

Dramat på Faina slutade den 6 februari 2009 och fartyget satte åter kurs på den kenyanska hamnstaden Mombasa som utgjorde slutdestination. Men den viktigaste frågan återstod. Vem hade beställt alla dessa vapen?    

Piraterna påstod att de hade funnit dokument ombord på Faina av vilka framgick att lasten var ämnad för södra Sudan. Där pågick sedan 1983 ett rebellkrig riktat mot regeringen i huvudstaden Khartoum. Om det stämde så skulle Kenya vara inblandat eftersom vapnen måste fraktas genom det landet från hamnen i Mombasa till den södra delen av grannlandet Sudan. Att förse de stridande parterna där med krigsmateriel var förbjudet av FN och därför nekade Kenya till inblandning i vapentransporten. Det skingrade inga dimmor, tvärtom så tätnade mysteriet.

WikiLeaks publicerade då ett telegram, som berättade att den amerikanska ambassaden i Kiev hade blivit informerad om att vapnen hade lastats av från Faina och flyttats till ett godståg för vidare befordran till södra Sudan. Den informationen var ännu mer förbryllande eftersom det inte finns någon järnvägsförbindelse mellan Kenya och Sudan. Landsvägförbindelsen är av allra uslaste slag och den enda rimliga möjligheten att frakta 33 stridsvagnar plus allt övrigt hela den långa sträckan skulle vara via Uganda, som har en bättre vägförbindelse med sin granne i norr, men som då också skulle bli inblandat i den olagliga vapentransporten. Från Uganda kom bara nekande.

Hur det än gick till så kom i alla fall några T-72-or fram till slutanvändaren. Sannolikt samtliga med tanke på deras värde, men med vilken avsikt? Striderna i södra Sudan hade upphört till största del redan 2005. Flera år före Fainaincidenten alltså. Genom långdragna förhandlingar där USA spelade en avgörande roll hade gerillan Sudan People´s Liberation Army, SPLA, tilldelats segern i inbördeskriget.   

År 2010 befann jag mig i södra Sudan som då gjorde sig redo att separera från den norra delen av landet och bilda en självständig stat, Sydsudan. Jag satt en dag i en bil på väg genom den blivande huvudstaden Juba och fastnade i en trafikstockning. Ingen kom någonstans, folk tutade och på gatan sprang beväpnade soldater omkring. Snart förstod jag vad det handlade om. Trafiken var medvetet stoppad och en jättelik lastbil släpandes på en trailer uppenbarade sig. På trailern stod en stridsvagn modell T-72. Utan tvivel en av de 33 från Faina.

SPLA-soldaterna på gatan var ytterst nervösa. De skrek och gestikulerade och när en bilist misslyckades med att stanna tillräckligt snabbt rusade en soldat fram och krossade vindrutan med sin gevärskolv. Jag såg skräcken i allas ögon, folk visste hur sådant här kunde sluta. Inget skulle kunna hindra soldaterna från att börja skjuta om de fann det nödvändigt.  

Lastbilen som drog trailern hade kenyanska registreringsskyltar, och när jag satt där och bevittnade kalabaliken på gatan fann jag det inte på något sätt anmärkningsvärt. Det var förväntat och det var inte första gången jag såg förbjudna vapentransporter i den delen av Afrika. Rebellgruppen SPLA i södra Sudan hade ända sedan krigets begynnelse varit starkt beroende av sovjetiska vapen från grannlandet Etiopien. Där härskade länge en afrostalinistisk militärjunta i vars intresse det låg att stödja SPLA. Men när den juntan störtades 1991 i samband med att Sovjetimperiet kollapsade, då ströps vapentillförseln till södra Sudan.

Gerillan fick då börja se sig om efter alternativa vägar att ta in vapen i landet. Kenya med sina hamnar och sitt relativt välutvecklade vägnät blev den självklara samarbetspartnern. När det 2005 stod klart att södra Sudan efter några år skulle kunna klippa banden med Khartoum och bli en självständig stat, inleddes den stora upprustningen. Den nya staten Sydsudan skulle få betydande oljeinkomster, men de beräknades inte räcka för de enorma kostnader som väntade. Hela landet skulle byggas upp och moderniseras. Biståndsgivare från västvärlden ställde sig i kö och viftade med sina plånböcker.

När Sydsudan blev självständigt 2011 var jag återigen på plats. Det rådde en euforisk stämning i huvudstaden Juba som hade förvandlats från en miserabel samling fallfärdiga ruckel till det som åtminstone ytligt och bitvis liknade en modern stad. Det var nästan enbart biståndspengar som möjliggjorde uppbyggandet av statliga kontor och myndigheter.

Sverige var snabbt med att ge Sydsudan diplomatiskt erkännande och ingen tycktes reflektera över hur den nya regeringen med ärrade gerillasoldater i ledningen prioriterade sina mål. Över hälften av det nya landets biståndsfinansierade statsbudget gick till försvaret.

Det var ett i Afrika välkänt mönster. Alla humanitära projekt och arbeten med infrastruktur sköttes av utländska så kallade NGO-er, alltså ickestatliga hjälpbyråer som i sin tur huvudsakligen finansierades med statliga biståndsmedel. Skolor, sjukvård, vägar och minröjning, praktiskt taget allt bekostades med bistånd.

Därmed uteblev det nödvändiga samhällskontraktet. För folket blev regeringen i Juba irrelevant eftersom inga medel kom från det hållet. Folket, som inte bidrog med några skattepengar, blev irrelevant för regeringen som kunde fokusera på att bygga upp sitt försvar och strunta i medborgarna vars behov fick tillfredsställas av utländska biståndsorgan. Men vilken fiende hotade? Knappast Khartoumregeringen, den skulle Juba vara tvungen att samarbeta med för att kunna transportera sin olja för export.

Jag träffade dansken Michael Elmqvist som var samordnare för biståndet från Norden, alltså även det svenska.

–Det är uppenbart att den främsta prioriteringen för en regering som just har sluppit ur ett inbördeskrig är säkerhet, och 40 procent (det var mer, drygt 50 procent, min anm.) av budgeten går till säkerhet. Vi kan inte klandra regeringen för att den vill upprätthålla en trovärdig försvarshållning, sa Elmqvist. 

Eftersom det internationella utvecklingsbiståndet utgjorde stommen i den nya statens budget, var det uppenbart att bland andra svenska skattebetalare var med och finansierade den militära upprustningen. Hur såg Elmqvist på det?

– När man tittar på den totala biståndsvolymen och regeringens eget bidrag så är det nog så i de flesta länder, svarade han stillsamt.

Han verifierade därmed min grundtes, att biståndet finansierar militariseringen i Afrika.

Det här var ett utmärkt exempel på biståndets destruktiva inverkan. SPLA-regeringen i Sydsudan köpte vapen från bland andra ukrainska smugglare, som i fallet med fartyget Faina. Dessa vapen skulle bara några år senare komma att användas då dinkafolket, den etniska eliten i Sydsudan, inledde det som av många bedömare har betecknats som en utrotningskampanj riktad mot rivalerna nuer. Ett fruktansvärt blodbad följde.

Michael Elmqvist var inte ensam om sin uppfattning, den delades av i princip hela det västerländska politiska etablissemanget, anförda av biståndsivrare som var angelägna om att få kontrakt på uppbyggnadsprojekt i det utarmade landet.

Biståndsgivarna lever i en illa dold symbios med internationella vapenhandlare, och det är en mycket viktig del av den ständigt pågående afrikanska tragedin. Biståndet frigör statliga medel som kan användas för vapenköp. Där det finns vapen, där blir det krig. Och när det blir krig så rycker biståndsgivarna in. För att lindra den humanitära nöden, som det brukar heta.

Det var Sovjetunionens sönderfall som banade väg för den inkomstbringande vapenexporten från Ukraina. Fredsforskningsinstitutet SIPRI skrev i en rapport 2011 att Ukraina fick ärva uppskattningsvis 18 000 artilleripjäser, 11 000 pansarvagnar, 9 000 stridsvagnar, 4 000 strids- och transportflyg och flera miljoner lätta vapen tillsammans med åtskilliga ton ammunition. Värdet av allt detta uppgick till cirka 100 miljarder dollar.

Den dåvarande regeringen i Ukraina inledde en omfattande försäljning av begagnade vapen, och länder i Afrika söder om Sahara blev de viktigaste köparna. Mellan 2005 och 2009 sålde Ukraina stridsflyg och helikoptrar till Tchad, Demokratiska Republiken Kongo, Ekvatorialguinea och Uganda. Alla dessa länder har varit inblandade i väpnade konflikter, bland annat i det som brukar kallas Det tredje världskriget som rasade i Demokratiska Republiken Kongo och intilliggande stater i ett decennium och skördade omkring 5,4 miljoner dödsoffer.

Den största kunden söder om Sahara mellan 2005 och 2009 var emellertid Kenya, som inte var inblandat i någon militär konflikt. Det var uppenbart att Kenya tjänade som bulvan för SPLA-gerillan i södra Sudan, i totalt trots mot FN-förbud gällande vapenförsäljning.

Förutom den i Ukraina tillåtna statliga exporten av vapen blommade en ljusskygg illegal försäljnings- och exportsektor upp, där aktörer som den tidigare nämnda Vadim Alperin hade ledande roller. Man brukar dela in Ukrainas vapensmuggling i tre perioder; det ”vilda nittiotalet” strax efter självständigheten, perioden före den ryska aggressionen 2014 och perioden därefter. Idag förekommer såvitt känt ingen vapensmuggling av betydelse. Men detta kommer sannolikt att ändras den dag det blir fred i Ukraina.

Södra Sudan – numera Sydsudan – var länge den mest profitabla marknaden i Afrika för internationella vapenhandlare. De tydligaste tecknen på sovjetiskt, därefter ryskt och sedan ukrainskt inflytande i både norra och södra Sudan är alla vapnen. Först och främst trotjänaren Kalasjnikov, en pålitlig kulspruta som licenstillverkas här och var och som finns bokstavligen överallt i Afrika. Det är det i särklass mest använda vapnet bland rebeller över hela kontinenten.

I södra Sudan och i provinsen Darfur i väster såg och filmade jag sovjettillverkade attackhelikoptrar av märket Hind, och den ukrainska flygplanstillverkaren Antonov spred skräck i landet under hela kriget. Modellen An-26 är egentligen ett transportplan, men användes flitigt av Khartoum för att terrorisera civila i södern med så kallade barrel bombs, tunnor fyllda med explosivt material och järnskrot. De fälldes från hög höjd utan precision.

För Ukraina var vapenexporten till Afrika mer än bara affärsverksamhet. SIPRI citerar i sin rapport Serhiy Bondarchuk som var chef för den statliga vapenexporten.

”Alla förstår att vi inte säljer bananer, ananas eller leksaker. Vi säljer vapen. Vi säljer dem helt lagligt enligt alla internationella överenskommelser och lagen i Ukraina. Förutom tillskottet i kassan blir det möjligt för oss att erkännas som en aktör i världen. Ja, vi är också kända som vapenhandlare men det ska vi inte skämmas för.”

Ukraina nöjde sig inte med att sälja gamla sovjetiska vapen utan tillverkade också egna. SIPRI skriver att landet, trots ett framgångsrikt 2009 på vapenexportfronten, kände sig oroligt för framtiden på grund av vikande investeringar i den egna vapenindustrin. Som i de flesta vapenproducerande länder var exporten nödvändig för att få ekonomin att gå ihop. Vapenexportchef Bondarchuk deklarerade att försäljningen utgjorde en del av Ukrainas diplomati, underrättelsetjänst och utrikespolitik.

Utrikespolitik kan bedrivas på olika sätt. Ryssland och tidigare Sovjetunionen har effektivt använt vapen och mat som verktyg för sin diplomati. När Ukraina nu under pågående krig förhindrades att exportera sitt vete på grund av den ryska blockaden i Svarta havet så påverkades även den ryska spannmålsexporten. Priserna på vete sköt i höjden och på den afrikanska kontinenten hotade plötsligt en livsmedelskris. Afrika är starkt beroende av spannmål från både Ukraina och Ryssland.

Den ryske utrikesministern Lavrov gav sig då i väg på en resa till ett antal afrikanska länder för att lugna dem och bedyra att Ryssland skulle se till att de fick köpa vete. De som skulle lugnas var inte i första hand hungrande fattiga, utan de despotiska ledarna i dessa länder.

Vete är en lyxvara i Afrika. Vanligt folk på landsbygden äter mycket sällan vetebröd. De bakar sitt grova bröd av majs och sorghum. Det är stadsbefolkningen som med sin köpkraft efterfrågar vetebröd. Och det är stadsbefolkningen tillsammans med militären som utgör fundamentet för de despotiska regeringarnas maktinnehav. Stadsborna måste hållas på gott humör och det gör man med hjälp av subventionerat bröd. Många afrikanska ledare har fått känna på stadsbornas vrede när brödpriset har stigit. Senast var det förre diktatorn i Sudan, Omar Bashir, som drabbades av det. Det bidrog starkt till hans fall.

Därför behövde Lavrov lugna sina afrikanska bundsförvanter för att dessa skulle fortsätta att stödja Ryssland i FN och motsätta sig sanktioner mot den ryska aggressionen mot Ukraina.

Vapenexporten från Ukraina – såväl den lagliga, statliga som den illegala – har ända sedan självständigheten 1991 varit av utomordentligt stor ekonomisk betydelse. Nu har vi en situation där Ukraina varje dag vädjar till västvärlden om ökat vapenstöd för att kunna slå tillbaka den ryska aggressionen. Än så länge har framför allt USA varit frikostigt, och få rättstänkande människor torde väl ifrågasätta det rättmätiga i att förse Ukraina med vapen.

Men det kommer inte att vara krig i evighet. Det kommer en fred och en normalisering så småningom. Vad ska då hända med alla dessa vapen? Man kan jämföra med situationen i forna Jugoslavien. När striderna upphörde där så inleddes genast exporten av vapen till Västeuropa för kriminella ändamål. Det finns god anledning att ana att något liknande kommer att ske den dag lugnet återställs i Ukraina.

Och det blir inte bara fråga om vapen till kriminella i Västeuropa, huvudsakligen lätta handeldvapen. Rebellgrupper och regeringar i Afrika kommer att få frestande erbjudanden om artilleri, stridsvagnar och raketer. Därför kan vi se fram emot en förmodligen ganska kraftigt förhöjd konfliktnivå i Afrika när den dagen kommer.

På platser i Afrika där det finns vapen, där blir det krig.

Läs även: Vi måste börja tro på ukrainsk seger

Läs även: Så fick Ukraina överhanden mot Ryssland