Så formas metoo i Indien
Trehjulade rikshor står uppradade utanför ett lyxigt köpcentrum i södra Delhi. Den 23-åriga Jyoti Singh försöker få någon av chaufförerna att ta henne hem, men ingen nappar. Det är långt till den satellitstad där hon bor med sin familj. När mörkret faller intensifieras blickarna på det fåtal kvinnor som är utomhus, även om de som Jyoti Singh, är med en manlig vän. De får skjuts till en hållplats och stiger på en vit buss med mörka fönster. De sätter sig på de röda sätena, hjulen börjar rulla och dörrarna stängs. Männen på bussen frågar vad hon gör ute så sent på kvällen och tar hennes mobiltelefon. Det är början på en bestialisk våldtäkt där sex män vandaliserar hennes kropp. Hon kastas av i farten, hittas vid vägkanten och förs till ett sjukhus.
Dagen efter läser Lenin Kumar om övergreppet i tidningen. Han är kårordförande vid det vänstersinnade Jawaharlal Nehru University där politiska manifestationer avlöser varandra. Studenterna ordnar en flashmob utanför polisstationen där brottet har anmälts. Protesterna sprider sig på sociala medier och tusentals människor samlas för att demonstrera mot det sexualiserade våldet. De är trötta på att kvinnor får skulden när de antastas eller våldtas. Polisen använder tårgas och myndigheterna stänger tunnelbanestationer för att stävja upproret. Världens blickar riktas mot Indiens kvinnor, som för en kort stund leder den feministiska debatten.
När det här sker har jag bott i Delhi i nästan ett år. Jag åker tunnelbana, tjafsar med rikshaförare för att bli körd dit jag vill och har vant mig vid att inte ha bara axlar i fel område. Jag har tröttnat på uppmaningarna om att vara försiktig, medan mina indiska väninnor kokar av ilska. Vittnesmålen flödar in och alla pratar om tafsningar, trakasserier och övergrepp. Politikerna – där majoriteten är män – tvingas lyssna på kvinnornas krav om rätten till sina kroppar och sin sexualitet.
Det dröjer bara några månader innan britternas 150 år gamla sexualbrottslag uppdateras. Då förbjuds exempelvis ett så kallat tvåfingertest där läkare kontrollerar våldtäktsoffers »oskuld« genom att stoppa två fingrar i hennes underliv. Polisanmälningarna skjuter i höjden och snabbrättegångar vid sexualbrottsfall införs. Aktivister fortsätter protesterna på sociala medier. Digitala upprop sprids på Youtube, Twitter, Whatsapp och Facebook. Studenterna bakom #padsagainstsexism och #happytobleed vill få ett slut på synen att menstruation är orent. #whyloiter handlar om att kvinnor ska kunna vandra runt varsomhelst, närsomhelst på dygnet. Studentrörelsen #pinjratod sätter fokus på förlegade ordningsregler som låser in kvinnliga studenter på kvällen, något som deras manliga vänner aldrig behöver bry sig om. Under åren som följer lär jag mig att det är svårt att ändra urgamla strukturer, men att det går att göra skillnad – om man är tillräckligt många. Det märks nu under #metoo-rörelsen i Sverige och har länge varit uppenbart för den feministiska rörelsen i Indien.
Den 16 december är det fem år sedan Jyoti överfölls på en buss och kampen fortsätter. För några månader sedan blev dj:n Varnika Kundu jagad av två män när hon var på väg hem från en nattklubb. De förföljde henne tills de greps av polisen. Förbannad skrev hon en Facebookstatus som snabbt blev viral. Den ena av männen var son till en välkänd politiker, så hans pappa gick ut och sa att respektabla kvinnor håller sig hemma efter midnatt. Det ledde till en storm på sociala medier där festande kvinnor över hela Indien postade bilder på sig själva under hashtaggen #aintnocinderella – jag är inte Askungen.
Sociala medier är avgörande för att organisera sig och sprida ett budskap, både i Sverige och i världens största demokrati. Tankar och idéer kan stötas och blötas av människor som aldrig möts i det verkliga livet. Den indiska medelklassen kan genom det gemensamma språket engelska gå samman och utmana rådande värderingar trots att det är tusentals mil mellan dem.
Delhi är inte längre samma stad som när jag flyttade dit 2011. Då ifrågasatte ingen de tusentals justeringar som kvinnor tvingades till för att undvika trakasserier och tafsningar i vardagen. Numera är det en självklarhet att dela med sig av de här erfarenheterna, på samma sätt som #metoo gjort sexuella trakasserier till ett självklart samtalsämne kring de svenska middagsborden.
Den indiska skådespelerskan Mallika Taneja sa en gång att vi människor förändras och vår stad med oss. När jag såg henne första gången på en teaterscen var hon helt utan kläder, vilket såklart är radikalt i ett land som Indien. När vi pratade efteråt förundrades jag över hennes träffsäkra beskrivningar av hur kvinnor alltid får höra att de är för avklädda eller påklädda, tjocka eller smala, ljusa eller mörka.
Mallika Taneja skulle aldrig ha stått naken på scen innan det brutala bussövergreppet som ledde till Jyotis död. Varnika Kundu skulle aldrig ha tagit fajten mot politikersonen som förföljde henne.
Men det är ett faktum att patriarkatet fortfarande lever och frodas. Det är ingen slump att många av uppropen blivit till i slutna grupper på sociala medier, men hashtaggarna kan inte ensamma skapa förändring. Det är vi som måste göra jobbet, annars händer inget. Det gäller både i Sverige och i Indien.
Jyoti Singhs öde blev på flera sätt en start på kvinnors digitala vrål över hela världen. <
Julia Wiræus är frilansjournalist och författare till boken »De kallade henne Delhi Braveheart« (Leopard förlag 2017).
