Så knöts och bröts den tysk-ryska gassymbiosen

”De som handlar med varandra, skjuter inte på varandra”. Med de orden avfärdade Helmut Schmidt kritiken från Jimmy Carter. Socialdemokraten Schmidt var tysk förbundskansler, Carter amerikansk president.

Dåvarande Sovjetunionen hade precis invaderat Afghanistan. Det hade inte hindrat dåvarande Västtyskland från att kort därpå skicka en delegation till Moskva för att förhandla fram ett nytt omfattande gasavtal.

Det var inte första gången, inte heller den sista, som det skar sig mellan USA och Tyskland när det gällde tysk import av rysk naturgas. 

Det tyska intresset hade väckts på 50-talet när det egna stenkolet hade börjat bli väl dyrt att ta upp. Samtidigt hade Sovjetunionen börjat exploatera sina stora olje- och gasfyndigheter. De tyska stålkoncernerna fick uppdraget att tillverka rör som blev till pipelines – ända tills Kuba-krisen kom emellan 1962 och John F. Kennedy införde ett stopp för handeln med Sovjetunionen.

År av lobbyarbete följde för att häva embargot. För industrin var lockelsen enorm och till dess hjälp kom den karismatiske socialdemokraten Willy Brandt, politikern som kallades ”Tysklands Kennedy”. I början av 1960-talet var han borgmästare i Västberlin och hade blivit vittne till hur järnridån bokstavligen gjutits i betong när Berlin-muren byggdes.

Sommaren 1963, två år efter murbygget, skulle både Brandt och hans närmaste medarbetare Egon Bahr framträda vid den Evangeliska akademin i Tutzing, en stad söder om München i Bayern.

Talarordningen kastades om så att Bahr kom före Brandt. Därför är det Bahrs tal som i dag klassas som ett historiskt dokument, talet som innehöll den vid det här laget nästan sönderciterade formeln Wandel durch Annäherung (förändring genom närmande) och som banade väg för en helt ny tysk politik gentemot Sovjetunionen och östblocket – en politik som gjorde Willy Brandt till fredspristagare 1971.

Utgångspunkten för Bahr var diskussionerna om en tysk återförening och mynnade ut i att det var ett närmande, inte konfrontation, mer handel och inte embargon och bojkotter, som kunde lösa upp det låsta läget. Livet måste göras lättare för östtyskarna, motsatsen kunde leda till desperata revolter som bara skulle stärka det sovjetiska greppet. 

– Återföreningen finns inte att hämta i Östberlin, inte mot Sovjetunionen, och inte utan Sovjetunionen, sa Bahr och påminde alla som trodde något annat om att Röda armén hade ett tjugotal välutrustade divisioner i Östtyskland.

Det går en rak linje från Bahrs tal lördagen den 15 juli 1963 till torsdagen den 24 februari 2022 – dagen då Ryssland invaderade Ukraina och formeln Wandel durch Annäherung slogs i spillror. 

In i det sista hade tyskarna trott att den gällde, att en omfattande handel skapade en ömsesidighet som vägde tyngre än vapenmakt. Sedan invasionen har det därför pågått en intensiv debatt om den förda politiken gentemot den stora grannen i öster. Wandel durch Annäherung har vänts till sin motsats – frågorna har gällt hur snabbt Tyskland kan bli kvitt rysk gas och hur Ukraina kan få de vapen som krävs för att försvara sig.

Särskilt smärtsam har debatten varit för SPD, de tyska socialdemokraterna, just för att energihandeln med Ryssland varit så kopplad till namnen Brandt, Schmidt och Schröder och för att den tyska efterkrigspacifismen varit så stark inom SPD.

Willy Brandt blev förbundskansler 1969, den första socialdemokraten på posten efter andra världskriget. Hans nya östpolitik fick ett genombrott 1970 på Hotel Kaiserhof i Ruhr-områdets huvudstad Essen. Sovjetunionen åtog sig att de kommande 20 åren leverera tre miljarder kubikmeter naturgas årligen mot att stålkoncernerna Mannesmann och Thyssen byggde en 200 mil lång pipeline. 

Tre år senare, samma år som den första oljekrisen chockade västvärlden, nådde ledningarna med naturgas fram till Västtyskland. Tre miljarder kubikmeter gas ska jämföras med 56 miljarder kubikmeter femtio år senare. 

Brandts efterträdare Helmut Schmidt hamnade inte bara i konflikt med Jimmy Carter utan också med Ronald Reagan när han såg till att fördubbla importen av gas och medverka till att bygga en ny pipeline, 400 mil lång denna gång.

Gerhard Schröder trädde fram på scenen några decennier senare. Åtta dagar före valet 2005 var han och den ryske presidenten Vladimir Putin närvarande när parterna i ett rysk-tyskt konsortium skrev under ett historiskt avtal. Det innebar att en pipeline för 5,7 miljarder euro skulle föra rysk naturgas under Östersjön, från Viborg i Finska viken till Lubmin nära Greifswald.

Tunga företrädare för det tyska näringslivet hade länge pläderat för en sådan pipeline. Återigen hade en socialdemokrat förverkligat drömmarna, denna gång tillsammans med en rysk president som fortfarande levde på den goodwill han hade skapat med sitt tal i förbundsdagen hösten 2001.

De tyska parlamentarikerna lyssnade andäktigt när den nye ryske presidenten på klanderfri tyska talade om frihet och demokrati, om en gemensam historia genom seklerna, och påpekade att i den kommande ryska budgeten var utgifterna för utbildning större än för försvaret – för första gången i landets historia.

När Putin satte punkt efter drygt 20 minuter reste sig församlingen och applåderade länge och ihärdigt.

Schröder blev visserligen av med regeringsmakten vid valet 2005. I stället blev han Putins viktigaste tysk som välbetalt styrelseproffs i de ryska energikoncernerna och framför allt som rysk lobbyist.

Angela Merkel bytte inte kurs när hon tog över efter Schröder och regerade i 16 år. Beroendet av rysk gas fortsatte att öka, inte minst åren efter den ryska annekteringen av Krim och den ryska inblandningen i östra Ukraina. Till det kom att ett avtal om nya pipelines under Östersjön, Nord Stream 2, skrevs under 2015.

Åter protesterade amerikanska presidenter, först Trump, sedan Biden. Angela Merkel fick till en luddig kompromiss och projektet löpte vidare.

Hur hon resonerade vet vi inte. Merkel skriver på sin biografi och yttrar sig inte, förutom att hon omedelbart fördömde invasionen av Ukraina i februari. Det närmaste man kommit är Christoph Heusgen, som i flera år var Merkels utrikespolitiske rådgivare. I tysk public service-tv en vecka efter invasionen fick Heusgen tittarna att förstå, utan att säga det rent ut, att det var de socialdemokratiska ministrarna i Merkels koalitionsregering som tryckte på och fick sin vilja igenom.

Sigmar Gabriel, då partiordförande, var näringslivsminister. Frank-Walter Steinmeier, i dag president, var utrikesminister. Gemensamt för de två är att de var ”Schröders pojkar”. Gabriel efterträdde Schröder som regeringschef i delstaten Niedersachsen. Steinmeier tjänstgjorde som Schröders närmaste man och grå eminens i tolv års tid.

Deras dörrar stod öppna för lobbyisten Schröder.

Steinmeier har under våren ångrat sitt engagemang för Nord Stream 2. Hans tidigare förehavanden gjorde också att en planerad resa i mars till den ukrainske presidenten Zelenskyj fick ställas in; Steinmeier var inte välkommen.

Den sittande SPD-kanslern Olaf Scholz hade också nära band till Schröder; han var partiets generalsekreterare när Schröder var dess ordförande. Söndagen den 27 februari höll dock Scholz ett redan legendariskt tal i förbundsdagen där det föreföll som att han i ett slag befriade sig från alla tidigare bindningar, såväl till Schröder som till den tyska efterkrigspacifismen.

Scholz ville runda den tyska skuldbromsen och satsa 100 miljarder euro på försvaret, Natos tvåprocent-mål skulle uppfyllas med råge, Ukraina skulle till sist få vapen även från Tyskland och allt skulle göras för att häva energiberoendet.

Sedan blev det tämligen tyst om Scholz, som om han åter blivit infångad av de motsträviga i partiet.

Två miljöpartister, näringslivsministern Robert Habeck och utrikesministern Annalena Baerbock, seglade i stället förbi honom som Tysklands populäraste politiker. Runt dem rådde ingen tvekan om stödet till Ukraina, samtidigt som Scholz svävade på målet när ukrainarna också krävde tunga vapen för att kunna försvara sig.

När Scholz till sist bestämde sig för att säga ja möttes han av ett öppet brev från 28 kända kulturpersonligheter och intellektuella som krävde att Tyskland skulle verka för ett snart vapenstillestånd och en kompromiss som kunde accepteras av bägge sidor.

På det följde ytterligare ett öppet brev: ”Den som bryter mot folkrätten och begår massiva krigsförbrytelser, får inte lämna slagfältet som segrare”. Undertecknarna, däribland Nobelpristagaren Herta Müller, krävde skyndsamma leveranser av även tunga vapen till Ukraina. 

Den tyska opinionen är delad, något som mätningarna också bekräftar.

I söndags, på dagen 77 år efter Nazi-Tysklands kapitulation och 10 veckor sedan kriget bröt ut, höll Olaf Scholz ett tv-tal till nationen för att sätta ner foten.

– En fred dikterad av Ryssland kommer inte ukrainarna att acceptera, inte vi heller.

***

Toppbild: Det ryska rörläggningsfartyget Fortuna, som användes i arbetet med Nordstream 2, i den tyska hamnen Wismar 14 januari 2021.