Så styr Djingis khan dagens geopolitik

De kastar olycksbådande slagskugga över den euroasiatiska kontinenten; Ryssland och Kina. Världens största land och världens folkrikaste. Rygg mot rygg i taktisk förening. Mellan dessa notoriska tyranner och fridstörare smyger sig emellertid, likt en ballong­­sprängning på de båda jättarnas gemensamma gräns, ett fredligt och obemärkt litet land in, Mongoliet.

Ironiskt nog utgjorde denna jämförelsevis lilla stat – blott tre gånger så stor som Sverige – en gång i tiden hjärtland i det största imperium världen skådat. Härifrån utgick Djingis khans och hans ättlingars erövringståg. Det imperium de skapade sträckte sig från Stilla havet till Östersjön, från Sibirien till Himalaya, från Bajkalsjön till Medelhavet. Och – vilket är en del av poängen med denna berättelse – de enskilt största och viktigaste beståndsdelarna av det mongoliska imperiet var just de områden som i dag är Kina och Ryssland.

Båda dessa stater har djupa geografiska och kulturella röt­ter i det mongoliska imperiet. Stora delar av de landområden som ingår i dagens Kina, som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet, tillkom under de mongoliska erövringstågen.

I ett århundrade, från slutet av 1200-talet till slutet av 1300-talet, styrdes Kina av Djingis khans sonson, stor­khanen Kublai, och hans efterföljare. I kinesisk historieskrivning kallas dessa mongolkejsare för Yuandynastin. Landmassan omfattade det mesta av det nuvarande Kina plus Mongoliet och Korea­halvön och delar av Sibirien. Kublai khan flyttade imperiets huvudstad från Karakorum i det centrala mongoliska stäpplandet till platsen där Peking ligger i dag.

Något Ryssland i modern mening fanns inte då de mongoliska erövrarna nådde Europa. Dagens europeiska Ryssland och Ukraina bestod vid den tiden av ett 15-tal slaviska furstendömen, resterna av det sönderfallna Kievriket. Men snart skulle de åter enas. Under främmande herrar.

Mongolerna upptäckte Europa på 1220-talet. Det ledde till ett stort slag mellan den mongoliska styrkan och en rysk här. Det lättrörliga mongoliska kavalleriet vann en överlägsen seger. Mongolerna brydde sig emellertid inte om att konsolidera sina landvinningar. De drog sig tillbaka till Krim där de vilade och festade en tid för att sedan återvända österut. Först ett drygt årtionde senare dök de åter upp på Östeuropas stäpper.       

År 1238 anfölls staden Rjazan ett 20-tal mil syd om dagens Moskva. Högste befälhavare var Djingis khans sonson Batu. Attacken genomfördes med hela den skoningslösa asiatiska brutalitet som mongolerna gjort sig kända för. Staden plundrades och brändes och styresmännen avrättades saklöst.

Enligt en rysk krönikör fanns, sedan mongolhären dragit förbi, "inget öga kvar som kunde begråta de döda". Den samtide krönikören Matthew Paris, engelsk benediktinermunk, kallade mongolerna för "en ofantlig hord av Satans avskyvärda avföda". Han beskrev hur de "jämnade städer med marken, brände ner skogar, rev slott, ryckte upp vinstockar, förstörde trädgårdar och massakrerade borgare och bönder".

Efter fyra år av krig och härjningar hade mongolerna tagit kontroll över större delen av de ryska feodalstaterna. Återstod Kiev, den slaviska världens politiska och religiösa centrum. I Råttans år, 1240, började de mongoliska styrkorna ringa in staden. Där var "moln av tatarer", skrev de slaviska prästerna.

Kiev intogs den 6 december, plundrades, skövlades och brändes på sedvanligt maner. Mongolerna hade därmed inkluderat det som skulle bli Ryssland och Ukraina i sin världsdelstäckande maktsfär. Batu, som tillskansat sig makten över de västliga delarna av mongolväldet, började tituleras tsar Batu av sina slaviska undersåtar.  

Mongolerna behöll makten över landområdena norr om Svarta och Kaspiska havet i ett kvarts årtusende. Men mot slutet av 1400-talet revolterade storfursten av Moskva, Ivan III (senare den store). Han slutade betala skatt till Gyllene horden som var namnet på mongolväldets nordvästliga del. År 1502 bröt han slutgiltigt mongolernas makt över de ryska furstendömena.

Ivan III härskade nu över såväl sitt eget storfurstendöme som Gyllene horden och Republiken Novgorod. Det moderna Ryssland började ta form. När Ivans efterföljare under århundradena därefter expanderade österut mot Sibirien och de centralasiatiska stäpperna var det fortsatt på bekostnad av gamla mongolkhanat.

Som krigsherre och erövrare hade Ivan gått i mongolernas skola. Han stred lika skoningslöst skövlande och grymt som de. Projicerade rädsla, död och förstörelse. Därmed har vi nått fram till likheten mellan de mongoliska erövrartraditionerna och Vladimir Putins stridstaktik i Ukraina. 

Putin syns inspirerad av mongolernas brutala krigföring. Vapnen är modernare men inte grymheten. Den ryska krigsmaskinen gör som en gång Djingis khan, smular sönder allt i sin väg. Civilt eller militärt spelar ingen roll. Den brutala dödsbringande ödeläggelsen av städer och byar och landsbygd är inte collateral damage, den är själva stridstaktiken, tidigare demonstrerad i Tjetjenien och Syrien. 

Fast, kan man med bister tillfredställelse tillägga, inte med tillnärmelsevis den framgång på slagfältet som Djingis khan och hans ättlingar nådde. Endast i grymhet och brutalitet är de mongolernas likar.

Brutaliteten tycks vara ett evigt ryskt tema. År 1921 gjorde sig en tsarrysk arméofficer och krigshjälte från första världskriget till Mongoliets härskare. Han hette Roman Ungern von Sternberg och kom från en tysk-baltisk adelsfamilj med svenska förgreningar. Han har gått till historien under namnet Den blodige baronen, alternativt Den galne.

Händelseförloppets bakgrund utgjordes av mongolernas självständighetsförklaring efter det kinesiska kejsardömets fall 1911. Innan dess hade Mongoliet varit kinesisk provins i 500 år, alltsedan den hankinesiska Mingdynastin tog makten i Kina från den kollapsande mongoliska Yuandynastin. Självständighetsförklaringen hade inte lämnat kineserna någon ro och inte heller ryssarna som gärna ville fylla tomrummet efter kineserna.

Hösten 1920 invaderades Mongoliet sålunda av den kinesiske krigsherren general Hsu. Mongoliets statschef tillika lamabuddistiske överstepräst, Bogd khan, sattes i husarrest och tvangs återkalla landets självständighetsförklaring. Mongoliet blev åter kinesiskt. Men högst temporärt.

I januari 1921 svepte baron Ungern ner från Sibirien med en brokig befrielsearmé av kosacker, tatarer, mongoler och ­japaner. General Hsus styrkor krossades och flydde med baronens segerrusiga ­soldater i hälarna. De hade order att inte ta några fångar. De kineser som inte sköts eller stacks ner, dog av köld och törst i ­öknen.

Baronen återinsatte Bogd khan på tronen, återupprättade landets autonomi, tillskansade sig oinskränkt makt över riket och etablerade ännu ett skräckvälde i Mongoliet. Baronen och hans män plundrade, förstörde och dödade. Speciellt judar var illa utsatta. I baronens värld var jude och bolsjevik synonymer.

Från sin mongoliska bas planerade han att utplåna bolsjevikerna, återinsätta huset Romanov på tsartronen och likt en sentida Djingis khan återskapa det mongoliska imperiet. Han hade konverterat till buddhismen och sågs av många mongoler, och möjligen sig själv, som nationalhjälten Djingis khans sentida inkarnation.

Baronen var mystiker och nationalist och delvis inspirerad av samma dunkla idéer om västerlandets dekadens och en speciell rysk folksjäl som Putin i dag. Hans planer på att besegra bolsjevikerna gick dock snabbt om intet. Hans styrkor var underlägsna, och besegrades inom ett par månader av Röda armén. Hans soldater gjorde dessutom uppror mot sin ledares skoningslösa regemente och överlämnade honom till bolsjevikerna. 

Han fördes då till Novosibirsk där han ställdes inför rätta. Efter en summarisk rättegång dömdes han på Lenins order som terrorist och arkebuserades. Sitt skrämmande öknamn fick han på grund av den ohyggliga brutalitet och grymhet han gav prov på under sin korta tid som Mongoliets härskare. Bolsjevikerna missade sällan en chans att trumma in det.  

Sedan baronen störtats tog Lenins sovjet­ryska kommissarier makten i Ulan Bator. Mongoliet förvandlades successivt till Sovjetunionens första satellitstat. Processen fullbordades 1925 då Bogd khan dog. Först 70 år senare, 1991, när Sovjet­unionen upplöstes, återvann Mongoliet sin nationella suveränitet. 

Sedan dess har Mongoliet etablerat sig som ett fredligt och demokratiskt land. Men dess geopolitiska läge är prekärt, inklämt som det ligger mellan sina två alltmer expansiva och aggressiva grannar, vars upphov ironiskt nog i hög grad kan tillskrivas den i Mongoliet allestädes hyllade nationalhjälten Djingis khan och hans ättlingar.

Landet är i längden ungefär så fritt och suveränt som Vladimir Putin och Xi Jinping låter det vara. Under Sovjettiden var det inte tillåtet att ens nämna Djingis khans namn på grund av rysk rädsla för att det skulle tända en mongolisk nationalkänsla och uppror mot Moskva. Det förbudet lär knappast återinföras men varken Xi el-ler Putin döljer sina imperiala ambitioner.

I en tid då de flesta av jordens länder slutat fika efter att vidga sina gränser är Ryssland och Kina besatta av tanken att flytta fram sina geografiska och geopolitiska positioner. För att citera Bengt Jangfeldts eminenta genomgång av ryska tanketraditioner i boken Vi och dom: "Ovedersägligt är att Ryssland med Putin trätt in i ett nytt sekel – men inte det tjugoförsta utan tillbaka in i det nittonde … ideologiskt och filosofiskt." 

Till denna återuppvärmda tankepyttipanna hör idéer om att Ryssland bara kan existera som stormakt. Det var den sortens hugskott som besjälade Putin då han kallade Sovjet­unionens sönderfall för 1900-talets största geopolitiska katastrof. Utan imperium är Ryssland intet.

Kanhända inspirerades mongolerna en gång av liknande tankar då de attackerade Kiev år 1240. Inget Mongoliet utan ett imperium. Mongolerna har tänkt om. Om deras stora grannar gjorde detsamma, skulle klotet utan tvivel bli en trevligare plats. Även för ryssar och kineser.

***

Läs även: När Ungern vände kappan österut

Läs även: Lars Ångström: Seger över Ryssland är den enda vägen till fred