Så typiskt de förenta staterna

En höst i mina rätt mycket yngre dagar tränade jag ett fotbollslag (den europeiska varianten) i en amerikansk college­stad. Några saker fick man hum om. Att sport var viktigt i USA. På lördagarna kände man grilloset nere från fälten på långt håll. Flaggan vajade, nationalsången ljöd, de biffiga fotbollsspelarna (den amerikanska varianten) stångades med varandra. Alla var där, åt hamburgare, drack öl, pratade, och hejade. På söndagseftermiddagarna följde alla proffsligans, NFL:s, matcher på tv. Barnens läxor handlade också om vilka lag som spelade final i basebolligan. Den som inte var sportintresserad var suspekt, och betraktades som något av en avvikare.

I ett samhälle där de politiska konflikterna är djupa, och med aldrig lösta spänningar mellan svarta och vita, kunde sporten utgöra ett andningshål, ett kitt som på många sätt höll ihop samhället, en fredad allmänning. Proffslagens tröjor har, till skillnad från i Europa, alltid varit befriade från alla budskap, inte ens en ynka McDonaldslogga så långt något öga kunde skåda.

När en stjärnquarterback förra året började knäböja när nationalsången spelades, i protest mot polisens brutalitet mot svarta, fick han mångas respekt. Men nästan lika många tyckte att han kunde ha valt en annan plats för att uttrycka sin åsikt. Frågan blev ett samtalsämne, snarare än en kontrovers.

Så vaknade Donald Trump och började twittra att de spelare som knäböjde under nationalsången skulle sparkas. Nu blev det allvar. Mäktiga NFL svarade med att ge sitt fulla stöd åt alla som knäböjde. Vita spelare stödde sina svarta lagkamrater. NFL:s budskap, att rätten att uttrycka sin åsikt är en viktigare amerikansk dygd än att värna konventionerna om hur man står när nationalsången spelas, säger precis som grilloset något om USA.