Så vann fotbollen över den europeiska moralhästen
Nu pratar inte världen längre om HBTQI-förtryckande och korrupta Qatar. I stället står fotbollen och en lyckad turnering i centrum.
Bild: AP
Finalen såg länge ut att bli den slutgiltiga kröningen av kung Messi (vilket den ju till slut blev), i spetsen för ett aggressivt, välorganiserat och periodvis briljant Argentina. Redan det var fotbollshistoriskt stort.
Sedan – genom fransk mental islossning och kronpris Mbappés ostoppbarhet i andra halvleks andra halva –förvandlades matchen till VM-historiens kanske allra häftigaste drama. Miljarder TV-tittare gladdes och rös över att världens största fest fick världens bästa slut.
Fotbollen vann.
Andra "VM-vinnare" (imagemässigt) har vi redan talat om här i Fokus: värdlandet Qatar och Fifa. Att kung Lionel och kronprins Kylian – finalens två bästa spelare (i konkurrens med Angel di Maria) – via sin klubb Paris Saint Germain "ägs" av Qatar bara förstärker bilden av framgång. Liksom symboliken i att Den Gamla Världen i slutdrabbningen besegrades av Den Nya.
För det var ju också det som skedde när – allt eftersom turneringen fortskred – den (nordväst) europeiskt drivna kritiken mot arrangemanget tappade kraft.
I turneringens början gjordes några lama mänskliga rättigheter-markeringar från spelare. Före matchen mot Japan valde exempelvis det tyska laget att hålla för munnen när lagfotot skulle tas, som protest mot Fifa-förbudet mot att bära regnbågsfärgad kaptensbindel. Men snart hade alla spelartrupper fjärmat sig helt från politiken. Det var spelet som gällde. (Förutom fina sympatiyttringar till det tappra iranska laget, om vilket det sades att om spelarna inte sjöng nationalsången skulle de och deras anhöriga bli hårt straffade.)
Vidare insåg allt fler i den globala fotbollspubliken, att de siffror som länge cirkulerat om många tusen döda migrantarbetare på arenabyggen varit rent nonsens. Arbetsmiljön har förvisso i många avseenden varit usel – men inte på de bottennivåer propagandister på ledande västmedier hävdat. Situationen har dessutom enligt många bedömare förbättrats. Delvis kanske på grund av den uppmärksamhet VM genererat. En annan omständighet, som borde göra sittandet på den riktigt höga moralhästen lite obekvämt för de hårdaste Qatar-kritikerna: Qatarierna erbjuder faktiskt fattiga nepaleser och srilankeser jobb – till skillnad från oss i väst. Kan vi då med rent samvete säga att vi är så mycket bättre?
Kontenta: Det är inte bristande HBTQI-rättigheter och migrantarbetares villkor världen pratar om nu, när det pratas om Qatar: Pratet handlar om en fantastisk final i en väldigt lyckad turnering. För det är ju som Aftonbladets fotbollsjournalist Erik Niva – själv stark kritiker av att Qatar fick arrangemanget – skriver i en krönika :
"Jag har varit i Doha i prick en månad nu. Utanför den internationella mediebubblan har jag fortfarande inte träffat en enda människa som tycker att kritiken norrifrån varit berättigad och proportionerlig.
Inte en enda.
I någon mån ligger det givetvis i sakens natur – de migrantarbetare som lider vågar inte prata, de turister som tar avstånd från Qatar åker knappast hit – men i ännu högre utsträckning speglar det en realitet.
Gianni Infantino resonerar och agerar som han gör av en anledning. Han gör det utifrån en kalkyl, en världskarta där han helt enkelt kan strunta i 15 västeuropeiska röster i skenet av 150 andra.
Det humanitära priset för VM i Qatar? Det moraliska? Skulle någon lyckas genomföra en global opinionsundersökning är jag fullständigt övertygad om att svaret skulle bli att det har varit värt det."
Lite ödmjukhet skulle inte skada
Vad lär vi oss av detta? Att Mammon ska få regera fritt, att kampen för mänskliga rättigheter och solidaritet med exploaterade gästarbetare är tönteri? Förhoppningsvis inte.
Men lite ödmjukhet från oss i väst kanske inte skulle skada? Vad sägs om ödmjukhet inför att utvecklingen inte går lika fort på alla håll, och att ett visst tålamod därför kan vara av godo?
Det går till exempel att se på kärleksrelationer på andra sätt än vi gör. Det har vi själva gjort – till nyligen! Vill påminna om att Barack Obama gick till val på att vara emot gay marriage; Donald Trump var för.
Och hur gärna vi än ser människor världen över ansluta sig till en progressiv, "upplyst", klimat- och HBTQI-certifierad världsbild/människosyn av modell, säg, Berlin, Stockholm eller Martha's Vineyard anno 2022 – det kommer inte att hända.
Vågar jag därför slänga in ordet pietet i sammanhanget? Vi rättänkande stockholmare må älska våra visuellt slående pride-parader – men vi är korkade om vi inte ens kan föra ett resonemang om risken med att bilder av ett självgott, dekadent, traditionsförnekande väst, kan förstöra för HBTQI-kämpar i andra länder. Jag intervjuade en gång legendariske BBC-krigskorrespondenten John Simpson. Det var väl något år efter 11septemberattackerna, och bland annat talade vi om synen på väst och demokrati hos dem han möte i sin journalistvardag i främmande land. Vi framstår inte sällan som dryga, berättade Simpson. Vi kommer med ett drypande förakt för deras gamla seder och bruk – vilket inte skapar de bästa möjligheterna för dialog och påverkan. Han efterlyste mer lyhörd respekt för andra människors faktiska liv och faktiska idévärldar.
"It's sometimes a matter of tone", konkluderade han.
Tyskland stod för övrigt på öronen mot Japan – och missade avancemang från gruppen. Ungefär samtidigt som tyska regeringen slöt mångmiljardigt gasavtal med Qatar.
Läs även: Här är VM:s alla vinnare (...Eller?)
