Sagan om Snowden

Instruktionerna i det krypterade mejlet var tydliga. Flyg till Hongkong. Gå till restaurangen i den lilla gallerian. Vänta utanför. Ni kommer att möta en man med Rubiks kub i sina händer. Fråga honom när restaurangen öppnar. Som svar kommer han att varna för den dåliga maten.

Om Glenn Greenwald – en prydligt friserad 46-årig före detta advokat – och Laura Poitras – en 39-årig dokumentärfilmare med kriget mot terrorismen som specialitet – skulle förstå något av dokumenten som den mystiska mannen skickat dem, så hade de egentligen inget val. De var tvungna att följa uppmaningen. De tog en flight från New York.

Greenwald var vid det här laget redan internetkändis. Uppvuxen i Lauderdale Lakes, Florida, under små omständigheter med frånskilda föräldrar, hade han arbetat sig upp genom flit, charm och en vass tunga. Direkt efter universitetsexamen hade han rekryterats till den beryktade affärsjuristfirman Wachtell Lipton i New York och representerat investmentbankirer och Goldman Sachs-direktörer, innan han som 28-åring hoppat av och startat en egen byrå, inom ramen för vilken han fört en enveten kamp för enskildas rättigheter mot just storföretag och myndigheter. Hans debattstil – brutal med inslag av drastisk humor – rönte framgångar, inte minst på nätet. 2005 startade han en blogg som snabbt växte sig stor och skrev sedan bästsäljande böcker om integritet.

I juni 2013, när han mötte upp Laura Poitras på flygplatsen i New York, hade han varit kolumnist på brittiska The Guardian i ett halvår. Hon, som nästan alltid klädde sig i enkel svart blus och jeans, var född och fostrad i en välbärgad familj utanför Boston. Hon hade studerat konst i San Francisco och filosofi i New York och gjort en första dokumentärfilm – om gentrifiering – innan hon efter terrorattacken i september 2001 börjat intressera sig för den amerikanska militärens svar på attentatet. Hennes dokumentärer om ockupationen av Irak och USA:s fångläger på Guantanamo belönades med priser men retade upp myndigheter i samma höga grad som tweetsen mannen tjugo rader bakom henne på planet skrev.

Efter 16 timmars resa landade de i Hongkong.

De anlände till restaurangen före utsatt tid, och riskerade därmed hela upplägget, till stor irritation för mannen med Rubiks kub. Greenwald och Poitras blev å sin sida misstänksamma; personen framför dem – en man med nätta glasögon, tredagsstubb, jeans och vit t-shirt – var yngre än vad de hade föreställt sig. Betydligt yngre. Kunde det verkligen vara han som hade skickat dem de hemligstämplade dokumenten? Hur kunde någon som såg ut som en tonåring sitta på så mycket information om USA:s globala övervakningsapparat?

Ynglingen visade dem vägen till sitt 330 dollar-per-natt-rum på femstjärniga Mira Hotel, beläget på en livlig shoppinggata i Kowloon-distriktet. Här hade han suttit instängd och levt på room service-mat i nästan två veckor, endast rört sig utomhus i skydd av mörkret. På golvet fanns högar av smutstvätt, lakanen såg inte ut att ha bytts på länge.

Han sa till dem att det låg ett hemligt CIA-kontor lite längre ner på gatan, gick fram till fönstret och drog för gardinerna, täckte därefter dörrspringan med kuddar så att ingen kunde tjuvlyssna.

Sedan bad han dem att ta ut batterierna ur sina mobiler.

Standardrutinen för att förhindra avlyssning.

Det räckte inte.

Han pekade på rummets minibar och sa:

– Lägg telefonerna i kylskåpet.

Den svarta kammaren. Amerikanska spionorganisationen NSA, med huvudkontor i Fort Meade, har växt kraftigt sedan terroristattentatet den 11 september 2011, och har i dag 33 000 anställda.

Edward Joseph Snowden, Eddie kallad, var en spinkig kille som inte gjorde mycket väsen av sig som liten. Han föddes i North Carolina i juni 1983, och växte upp i en fin förort i Maryland, uppbyggd kring huvudkontoret för USA:s största underrättelsetjänst – National Security Agency, NSA, där tiotusentals människor arbetade med signalspaning mot kablar och satelliter världen över. Myndigheten präglade samhällslivet i Crofton; alla kände någon som var säkerhetsklassad. Folk var hemlighetsfulla och höll sig för sig själva. På det sättet passade Edward Snowden in. Han var smart men blyg och tystlåten.

När journalister i efterhand har frågat gamla lärare, klasskamrater och scoutkompisar är det knappt någon som minns honom. De få som kommer ihåg Eddie säger att han mest ägnade sig åt datorer och rollspel.

Halvvägs in på andra året av high school, bara femton år gammal, hoppade Edward Snowden av skolan utan att ta examen. Hans föräldrar, pappa Lonnie som jobbade på kustbevakningen och mamma Elizabeth som var administratör vid federala domstolen, skiljde sig tre år senare.

Edward Snowden skrev in och ut sig på olika datorkurser de närmsta åren. På lokala community college och på Johns Hopkins University. Han slutförde sällan något. Tillbringade fler och fler nätter framför datorn.

I september 2004 påbörjade han ett rekryteringsprogram till U.S. Army Special Forces, mer kända som gröna baskrarna. I ansökningsformuläret kryssade han i buddist på frågan om religion. På datornördforumet Ars Technica klagade han över att alternativet »agnostiker konstigt nog var frånvarande«. Bara fyra månader senare lämnade han militären. Två brutna ben under träningen var orsaken, förklarade han under sitt nätalias TheTrueHOOHA. Att klart fastslå vad den rastlösa 21-åringen egentligen ville med sitt liv är inte alldeles enkelt.

Så småningom fick han i alla fall ett jobb. Som väktare på Centrum för avancerade språkstudier vid Maryland-universitetet. Med arbetspass från sex på morgonen till sex på kvällen. Enligt Snowden var institutet bara en fasad för NSA-verksamhet, något som dock har förnekats av universitetsledningen. Helt otroligt är det inte; runt NSA:s högkvarter i Maryland hade det vid den här tiden vuxit fram ett kluster av både privata företag och offentliga organ som bedrev underrättelsearbete. Sedan terroristattacken den 11 september 2001 hade de dammsugit området på unga killar med datorkunskaper. Snowden må ha varit en man utan examen och formella meriter, men han hade vad branschen sökte.

2006 anställdes han i alla fall av CIA för att arbeta med it-säkerhet. Året efter stationerades han i Genève under diplomatisk täckmantel. På nätet skröt Snowden – eller TheTrueHOOHA – om sitt nya liv: han var 22 år, hade ingen studieskuld, tjänade massor med pengar, reste jorden runt, hade öppen tillgång till hemligstämplat material och arbetsgivarna slogs om honom.

Livet lekte, och Edward Snowden var på väg upp i sin karriär.

Men väl inne i systemet började ett tvivel gro.

NSA-avslöjaren. I ett års tid kopierade Edward Snowden systematiskt alla hemligstämplade dokument om USA:s övervakningssystem han kom över. 

Vid en värvningsoperation söp CIA-agenter en schweizisk bankir full och övertalade honom att ta bilen hem. Sedan såg de till att han fastnade i en kontroll, och erbjöd sig därefter att lösa bankirens polisiära bekymmer i utbyte mot att mannen blev CIA-informatör. Var det ett rimligt sätt att utnyttja en människa?

– Mycket av vad jag såg i Genève gjorde mig verkligen desillusionerad över hur min regering fungerar och vad det har för konsekvenser för världen. Jag insåg att jag var del av något som gjorde betydligt mer skada än nytta, har Snowden sagt efteråt

Steg för steg förfärades han över vad hans statsapparat var kapabel till. Som många andra unga amerikaner hoppades han att valet av Barack Obama 2008 skulle leda till en förändring. Han blev besviken. I valrörelsen 2012 skänkte Snowden i stället pengar – 250 dollar vid två tillfällen – till republikanska libertarianen Ron Paul, som drev krav på minskad statsmakt och ett slut på USA:s krig i Mellanöstern.

Här någonstans hade han bestämt sig. Han skulle avslöja allt.

Frågan var bara hur.

I december 2006 hade en brokig skara nätaktiviter, it-entreprenörer, matematiker, journalister och kinesiska dissidenter startat något de kallade Wikileaks. Det har alltid funnits läckor och människor som läckt. Mest känd är kanske Daniel Ellsberg, militäranalytikern som på 1970-talet avslöjade »the Pentagon Papers« i New York Times, dokument som blottade USA:s krigföring i Vietnamn.

Det nya med Wikileaks var att vem som helst kunde publicera hemligstämplat material, och det var upp till var och en att granska. Wikileaks varken verifierade källorna eller materialet.

Hemsidan drevs av volontärer och finansierades av donationer från allmänheten.

De första åren hade de några mindre scoop: de visade på korruption i Kenya, offentliggjorde scientologernas bibel och publicerade medlemslistor för det brittiska högerextrema partiet BNP liksom interna dokument från isländska krisbanken Kaupthing. 2010 kom det stora genombrottet. Tack vare Bradley Manning. Den amerikanska soldaten läckte hundratusentals sekretessbelagda dokument, både diplomatkorrespondens och krigsloggar. I materialet fanns bland annat en videofilm från en amerikansk helikopter som dödar civila.

Världens stora tidningar – Guardian, New York Times, Der Spiegel – ville nu samarbeta med Wikileaks. Julian Assange, nätverkets ansiktet utåt, prydde snart var och varannan framsida. Men därifrån gick det bara utför. Manning hamnade bakom lås och bom, dömd till 35 år fängelse. Nätverket paralyserades av interna maktkamper. Assanges succéturné jorden runt tog slut när det i Sveriges väcktes misstankar mot honom om sexualbrott och han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London.

När Edward Snowden kommit fram till att han skulle avslöja hemligheter var Wikileaks inget riktigt alternativ. Snowden, som nu hade förflyttats till en amerikansk militärbas i Japan, där han jobbade åt datorjätten Dell på uppdrag av NSA, arbetade systematiskt. Från april 2012 samlade han i största hemlighet på sig alla dokument han kom över.

Åtta månader senare, i december 2012, gjorde Snowden ett första försök att kontakta Glenn Greenwald. Han hade valt ut Greenwald med omsorg. Bradley Manning hade fått brutal kritik i pressen för att han riskerat amerikanska soldater och kollaboratörers liv genom att offentliggöra hemligstämplat material. Om Wikileaks skulle publicera uppgifterna som Snowden samlat på sig hade de lätt drunknat; om en stor redaktion som New York Times fått dem fanns risken att myndigheterna skulle pressa dem att inte publicera. Det hade hänt förut. I Snowdens ögon var Guardiankolumnisten Greenwald en modig sanningssägare.

Problemet, visade det sig, vara bara att han också var en teknisk analfabet.

Advokaten. Glenn Greenwald brukade försvara investmentbanker i rätten, tills han en dag bestämde sig för att ensam ta sig an den amerikanska statsapparaten.

Greenwald tillhörde en annan generation än Snowden. Mest av allt var den väldressade bloggaren en misslyckad politiker. Som barn hade han följt med sin farfar till stadshuset för att lyssna på debatterna och försökte sedan själv förgäves – först som 17-åring, sedan som 25-åring – att ta en plats i den politiska församlingen. Under åren på den egna byrån blev han alltmer en politisk aktivist. Att placera honom i ett parti gick inte, ideologiskt avfärdade han både liberalism och konservatism. För honom var principerna det viktiga. Han försvarade yttrandefrihet för nynazister lika intensivt som homosexuellas rättigheter; de nya terroristlagarna fick honom att söka sig bort från juridiken, för att helt ägna sig åt opinionsbildning. Han bosatte sig i Rio de Janeiro – med pojkvän och tio gathundar – och hade när Snowden tog kontakt gjort sig känd som kritiker av de amerikanska krigen i Afghanistan och Irak.

I ett anonymt mejl till Greenwald berättade Snowden att han hade dokument han ville dela med sig av, och bifogade en steg-för-steg-guide hur man kommunicerar med krypterad e-post. Grennwald ignorerade brevet. Snowden försökte igen, denna gång med en länk till en instruktionsvideo på Youtube. Men Greenwald svarade inte. Han orkade inte sätta sig in i tekniken.

I januari 2013 vände sig Snowden i stället till Laura Poitras. Hon, om någon, begrep vad Snowden höll på med. I nästan två år hade hon jobbat på en film om övervakning. Ett ämne hon kommit att få gott om egna erfarenheter av.

Poitras dokumentärfilm från 2006 – »My Country, My Country« – hade fått en Oscarsnominering men också väckt de amerikanska myndigheternas intresse. Hon misstänktes för samröre med irakiska rebeller och flaggades i en databas som högsta säkerhetsrisk. Varje gång hon flög – det hade hänt över 40 gånger – stoppades hon, kvarhölls och förhördes i timmar på flygplatsen. Hon hade på ett brutalt sätt förstått hur kontrollsamhället fungerade.

Poitras nappade på Snowdens invit. Hon följde instruktionerna för hur man upprättade en säker kommunikationskanal, och uppmaningen att välja ett långt lösenord: »Anta att din motståndare är kapabel till en miljard gissningar i sekunden«, skrev Snowden.

Han radade upp hemliga amerikanska övervakningssystem. Han skrev att han kunde bevisa allihop. Poitras kände igen namnen på vissa av dem, andra hade hon aldrig hört talas om.

Hon skrev ut brevet, raderade meddelandet från datorn och drog ur internetsladden. Hon hade svårt att ta in allt den anonyma mannen bakom mejlet hade skrivit. Var det en fälla? Var det någon från en myndighet – CIA, NSA, Pentagon – som försökte lura henne på information?

Om Wikileaksgrundaren Julian Assange, till exempel, som hon nyligen hade intervjuat.

Filmaren. Laura Poitras kritiska dokumentärer om USA:s krig mot terrorismen gjorde henne listad hos myndigheterna – klassad som högsta möjliga säkerhetsrisk.

Under vintern höll Poitras kontakt med mejlaren. För varje konversation blev hon alltmer säker på att läckan var äkta. Mannen krävde aldrig att få veta något om henne.

I mars bytte Snowden jobb, till en tjänst på teknikkonsultfirman Booz Allen Hamilton på Hawaii. Ett annat privat företag med kontrakt åt NSA. Genom förflyttningen uppgraderas han i säkerhetssystemet och kunde samla på sig ännu fler bevis. Systematiskt arkiverade han sina nya dokument. Och det var han som uppmanade Laura Poitras att söka upp Glenn Greenwald. I april möttes de båda i en hotellobby i New York. Poitras hade med sig utskrivna mejl. Greenwald läste och övertygades. Från och med nu fanns de båda på sändlistan från Edward Snowden.

Som började skicka över hemligstämplade dokument.

Edward Snowden och Lindsay Mills, hans flickvän sedan åtta år tillbaka, hyrde ett 145 kvadratmeter stort hus på Hawaiis tredje största ö Oahu. De »levde i paradiset«, som Mills skrev på sin blogg, där hon annars mest postade halvnakna bilder på sig själv i rosa tyllkjolar och flickaktiga underkläder.

Hon var den exhibitionistiska typen. På många sätt Edward Snowdens motsats.

De hade träffats i Maryland, där hon arbetade som stripteaseinstruktör på ett fitnesscenter, och hade följts åt, hur inkompatibla de än verkade utifrån. På Hawaii såg de inte mycket av varandra. Hon vandrade till vattenfall och hängde i dansstudion. Han jobbade med att leta nya sätt för NSA att övervaka världens telefon- och internettrafik. Resten av tiden gömde han sig helst hemma bakom neddragna persienner bland ouppackade flyttkartonger.

Tills en dag.

Den 20 maj i år packade Edward Snowden lite kläder och en bok i en svart resväska. Till chefen på Booz Allen Hamilton hade han meddelat att han skulle ta ledigt för att behandla sin epilepsi, en diagnos han fått ett år tidigare. Till Lindsay Mills sa han att han snart skulle vara tillbaka, utan att berätta mer. Han steg ombord på ett plan till Hongkong. Med sig hade han fyra bärbara datorer med tiotusentals – kanske hundratusentals – hemligklassade dokument.

»Ibland har livet inte plats för ordentliga farväl«, skulle Lindsay Mills senare skriva på sin blogg, där Snowden gick under namnet »E«.

Hans val av Hongkong som tillflyktsort byggde på följande kalkyl: där skulle han vara relativt svåråtkomlig för både amerikanska och kinesiska myndigheter. Han kunde dessutom staden och hade kontakter där.

Den 1 juni, elva dagar efter Snowden, landade Laura Poitras och Glenn Greenwald i Hongkong. Med sig hade de också Guardian-veteranen Ewen MacAskill, som Greenwald bett följa med för att hjälpa till att avgöra om den mystiska mejlaren gick att lita på.

I en dryg veckas tid gick de igenom samma procedur – om och om igen. Mobilerna i kylen. Kuddar för dörrspringan. Och så Glenn Greenwald som pepprade på med frågor samtidigt som Laura Poitras filmade allt.

Snowden var ivrig att berätta, nervös att dörren när som helst skulle sparkas in. Greenwald använde alla sina gamla advokatknep, de formligen korsförde den i deras ögon för unge mannen, till dess att de började tro hans ord.

Snowden sa:

– Vem som helst kan övervakas när som helst och var som helst.

En skrämmande tanke men också en perfekt story. Han kunde dessutom bevisade det. Det här var stort. Poitras och Greenwald förstod att deras liv skulle förändras.

– Jag tror vi alla visste att i samma stund som jag slår på kameran finns det ingen återvändo, som Poitras senare beskrivit det för New York Times.

Glenn Greenwald skrev den första artikeln medan de fortfarande satt samlade på Snowdens rum. Den byggde på hemliga domstolsdokument som visade hur telekombolaget Verizon tvingats lämna ifrån sig information om samtal från miljontals amerikaner till NSA.

Dokumenten tillhörde de få som Snowden skickat i förväg och som Greenwald hade studerat på planet över till Hongkong.

– Har du sett det här? Säger den här vad jag tror att den säger? hade han upphetsat sagt till Poitras, som sprungit fram och tillbaka från sin stol 20 rader längre bak.

Adrenalinet hade rusat genom Greenwalds kropp. För första gången hade han hårda vapen mot det kontrollsystem han så länge ifrågasatt.

Nyheten publicerades i Guardian den 5 juni och slog ner som en bomb.

Dagen efter avslöjade tidningen övervakningsprogrammet Prism, som enligt NSA-dokument har gett spionmyndigheten »direkt tillgång« till information om användare från internetjättar som Google, Facebook och Apple. Vilket även NSA:s brittiska motsvarighet GCHQ hade tillgång till.

På hotellrummets tv kunde de se hur avslöjandet spred sig i realtid.

– Vi blev alla överraskade av hur mycket uppmärksamhet det här fick, har Poitras sagt till New York Times.

Barack Obama uttalade sig den 7 juni. Dagen till ära höll han överläggningar med Kinas president Xi Jinping på en ranch i Kalifornien; ovetandes om att det satt en avhoppad amerikan i Hongkong, och att fler avslöjanden skulle komma. USA:s president försvarade övervakningen och försäkrade sina medborgare att det rådde rätt balans mellan säkerhet och integritet:

– Du kan inte ha hundra procents säkerhet och samtidigt ha hundra procent integritet och noll besvär, sa han till pressen och tillade:

– Samhället var tvunget att välja.

Snowden, som satt i hotellsängen med armarna i kors framför nyhetssändningen, protesterade. Han började debattera med tv-apparaten. Sa att hemlighetsmakeriet hade förvägrat samhället alla möjligheter till en diskussion om sådana avvägningar. Dessutom var varje kompromiss med den personliga friheten ett brott mot den amerikanska konstitutionen. Framför Laura Poitras kamera citerade Snowden en av grundlagsfäderna, Benjamin Franklin. Långsamt sa han:

– De som överger friheten för säkerheten kommer inte att ha, inte heller förtjäna, någon av dem.

Han skulle senare hänvisa till artikel 12 i deklarationen om mänskliga rättigheter, liksom fjärde och femte tillägget i den amerikanska konstitutionen, som stöd för att massövervakningen är olaglig. Sitt eget agerande legitimerade han med principerna som formulerades i Nürnberg efter andra världskriget: »Individer har internationella skyldigheter som överskrider nationella skyldigheter att lyda. Enskilda medborgare har därför en skyldighet att bryta mot inhemska lagar för att förhindra brott mot freden och mänskligheten från att uppstå.«

– Jag vill inte leva i en värld där allt jag gör och säger avlyssnas. Mitt enda motiv är att informera allmänheten om vad som görs i deras namn och vad som görs mot dem, sa Snowden till Greenwald och Poitras där de satt på rummet.

Han klargjorde tidigt för dem att han ville gå ut offentligt med sitt namn. Det skulle ändå komma fram till slut, och han ville inte att oskyldiga kolleger skulle pekas ut. Den 9 juni släppte Guardian en 12 minuter och 35 sekunder lång video där Edward Snowden förklarade sina handlingar. I den sa han:

– Jag har inga intentioner att dölja vem jag är, för jag vet att jag inte har gjort något fel.

Morgonen efter checkade han ut från Mira Hotel. Bara timmar senare var gömstället röjt. Men då befann sig Snowden redan i en lägenhet i en annan del av Hongkong.

Han var nu en jagad man.

I drakens näste. Edward Snowden jagades av både journalister och underrättelseagenter sedan han avslöjat sin identitet. Han ska ha haft minst två gömställen i Hongkong och endast rört sig ute i skydd av mörkret.

Rädsla är en av människans starkaste drivkrafter. Den hotade har inte svårt att sätta moraliska principer åt sidan.

Torsdagen den 1 juni 1920 flyttade en smal, flintskallig man i trettioårsåldern in i ett fyravåningshus på Manhattan i New York. Herbert O Yardley var krypteringsexpert och det han byggde upp – Black Chamber – skulle komma att bli NSA:s tidigaste föregångare. Hans uppgift var att förse president Woodrow Wilson med underrättelser. Men det fanns ett problem. Black Chamber saknade laglig rätt att övervaka alla telegrammen som skickades in och ut ur landet. Yardley löste det genom att övertala telegrafbolaget Western Unions chef Newcomb Carlton. Ett handslag senare hade spionorganisationen i hemlighet fri tillgång till kommunikationen i vad som var den tidens internet.

I ett halvt sekel fortsatte det på samma spår: NSA och dess föregångare kunde övervaka kommunikationen i skymundan genom illegala samarbeten med de privata telekombolagen. Tills allt uppdagades av senaten 1975. Strax efteråt stiftade politikerna landets första signalspaningslag och inrättade en speciell domstol. Varje gång NSA ville tjuvlyssna behövde de nu juristernas tillstånd. I praktiken var det inget hinder eftersom domstolen aldrig sa nej. Det var kallt krig och USA hade en tydlig fiende. Politikerna behövde en allvetande spionorganisation som kunde mäta sig med kommunisterna i öst.

Efter Berlinmurens fall förändrades allt det där. Med Sovjetunionen borta ur bilden fick NSA allt mindre pengar. Ingen förutsåg den tekniska revolutionen med internet och mobiltelefoner som skulle komma, och spionmyndigheten var »på väg att bli döv, stum och blind«, som NSA-historikern Matthew Aid har uttryckt det. Svårast av allt var att motivera varför man skulle avlyssna, vem var det egentligen som utgjorde en fara? Så flög två plan in i tvillingtornen på Manhattan. USA fick en ny fiende – islamistiska terrorister. Och NSA överöstes med pengar. Högkvarteret i Fort Meade växte; i dag är det nästan tio gånger så stort som Pentagon. Och NSA fick mer eller mindre fria politiska tyglar att i massiv skala spionera på utlänningar och amerikaner, på hemmaplan och utomlands.

Den som är rädd blir också farlig.

Det första Edward Snowden gjorde var att skaffa sig beskydd. Av kineserna. Han gav tidningen South China Morning Post uppgifter om att NSA hade hackat sig in hos telefonbolag i Kina och Hongkong och kommit över miljontals sms. Han sa samtidigt att hans öde nu låg i händerna hos myndigheterna och folket i Hongkong. På så sätt lyckades han provocera fram kinesisk ilska mot USA, och samtidigt ge kineserna en möjlighet att hämnas – genom att hjälpa honom.

Det skulle visa sig vara ett smart drag.

Den 14 juni väckte en amerikansk federal åklagare i tysthet åtal mot Snowden. Han misstänktes för en gedigen lista brott: stöld av statlig egendom, obehörig kommunikation av nationell försvarsinformation och avsiktlig överföring av sekretessbelagd underrättelseinformation till obehörig person. Det två sista åtalspunkterna under 1917 års spionlag. Vart och ett brott som kan ge upp till tio års fängelse.

Dagen efter bad USA myndigheterna i Hongkong att frihetsberöva Edward Snowden i väntan på en formell begäran om utlämning. I vanliga fall skulle det vara en enkel procedur. Hongkong – som är en autonom del av Kina – har till skillnad från moderlandet sedan 1996 utlämningsavtal med USA. Men myndigheterna förhalade processen. Till slut påstod de att »dokumenten från de amerikanska myndigheterna inte tillfullo uppfyller de juridiska kraven enligt Hongkongs lagar«. Orsak: amerikanerna hade uppgett fel mellannamn på Edward Snowden. I stället krävde Kina en förklaring av det amerikanska spioneriet.

Det var uppenbart att Beijing inte ville låta Washington lägga vantarna på Snowden.

Han hade köpt sig lite tid. Men vart skulle han ta vägen?

Han tycks ha jobbat med två planer parallellt med varandra.

Han höll kontakt med Wikileaks. Nätverket av visselblåsare hjälpte honom att söka asyl i Ecuador – landet som härbärgerar Julian Assange på sin ambassad i London – och på Island. De påstod att ett privatjet stod startklart, och sände Assanges närmsta rådgivare, Sarah Harrison från Wikileaks juridiska team, till Hong Kong.

Samtidigt anlitade han tre av Hongkongs mest prominenta medborgarrättsadvokater – Albert Ho, Jonathan Man och Robert Tibbo. De möttes den 18 juni. Snowden anlände i solglasögon och keps, det var första gången han lämnade sitt gömställe. Som vanligt krävde han att mobiltelefonerna skulle läggas i kylskåpet. I två timmar åt de pizza, drack Pepsi och pratade om Snowdens valmöjligheter. Advokaterna förklarade att de inte kunde garantera hans frihet i Hongkong. Han kunde fastna i en legal limbo i åratal. Snowden var nervös och ville lämna landet, men visste inte vart han skulle åka.

Dagen efter ringde USA:s justitieminister Eric Holder personligen till Hongkongs motsvarighet Rimsky Yuen och krävde att Snowden skulle gripas och utlämnas. Ännu ett avslöjande i Guardian – denna gång om hur NSA och brittiska GCHQ avlyssnade politikerna på ett G20-möte 2009 – fick amerikanska statsledningen att öka pressen. Snowden vände sig nu till sina advokater och bad dem undersöka om myndigheterna skulle låta honom lämna Hongkong. De fick inget officiellt svar. Däremot dök en anonym man upp och sa att han hade ett meddelande från högsta ort: Snowden var fri att åka.

Nu gick allt snabbt. Fredagen den 21 juni firade Edward Snowden sin 30-årsdag med pizza och kycklingvingar tillsammans med advokattrion. Han hade just fått reda på att hans hemland hade åtalat honom för spioneri och dessutom dragit in hans pass. Han bestämde sig för att fly. En flygbiljett inhandlades till lördagen men Snowden backade ur i sista stund. På söndagen gjordes ett nytt försök. Snowden eskorterades då av advokaten Albert Ho och Sarah Harrison, Wikileaks legala rådgivare, beredda att agera om Snowden skulle omhändertas på flygplatsen.

Han gick fram till Aeroflot-disken och visade upp sin biljett och sitt nu ogiltiga pass. Incheckningen gick utan problem och han gled genom säkerhetskontrollen.

Timmar senare satt han på ett flygplan på väg mot Moskva.

Ett dussintal journalister och ett antal förmodade underrättelseagenter väntade på Edward Snowden när planet landade på Sheremetyevo International Airport i Moskva. De väntade förgäves. Snowden lämnade aldrig transitzonen.

Ryktet sa att han hade talat med Ecuadors ambassadör. Sedan försvunnit. Ingen av medpassagerarna sa sig ha sett honom ombord. Han hade heller inte fångats på bild av flygplatsens övervakningskameror.

Dagen efter var budet ett annat: Edward Snowden skulle med flight SU 150 till Havanna. Om han nu var på väg till Ecuador så fanns det nämligen bara fyra vägar dit från Moskva – via Madrid, Miami, Amsterdam eller Havanna. De tre första var uteslutna för en spionanklagad amerikan med annullerat pass. Kuba var hans enda chans, om än en osäker sådan. Den måndagen samlades en stor klunga framför gate 28, där Aeroflotplanet mot Havanna skulle boarda. Ett tjugotal journalister hade bokat biljetter till flygningen. Men när planet lyfte var stol 17A fortfarande tom. Snowden var inte ombord.

Vart hade han tagit vägen?

Journalisterna finkammade transithallen på Sheremetyevo-flygplatsen i flera dagar. De sökte genom barerna och snabbmatsrestaurangerna, de letade i bänkraderna och i kapselhotellet V-Express, där han enligt uppgift skulle ha checkat in. Inte ett spår efter visselblåsaren.

Efter att ha spanat i 17 timmar kunde en reporter på New York Times bara konstatera en sak – flygplatsen hade väldigt många låsta dörrar.

Det var nu teorierna tog fart. Rysslands president Vladimir Putin – som senare skulle kalla Edward Snowden för en »oönskad julklapp« – sa den 25 juni att amerikanen befann sig på flygplatsen och att han var en »fri man«. Spekulationen som dominerade i medierna sa dock att han hade tagits i förvar av ryska underrättelsetjänsten. Amerikanska magasinet Time intervjuade flera förre detta högt uppsatta ryska agenter som berättade var han förmodligen hölls fången och vilka droger som kan ha använts för att få ut information ur honom.

– Utan tvekan, en livs levande person med sådana insiderkunskaper skulle vara en väldigt värdefull fångst, sa Michail Ljubimov, som varit chef för KGB:s spionverksamhet mot Storbritannien och Skandinavien på 1970-talet.

För Putin var det en propagandaseger. Samtidigt, priset för att reta upp amerikanerna skulle visa sig vara högt. USA:s utrikesminister John Kerry bad den 25 juni Ryssland att utlämna Snowden. Putin avböjde med motiveringen att länderna saknade utlämningsavtal med varandra. Dessutom, sa presidenten, befann sig ju inte Snowden formellt på rysk mark. Fast Putin visste. Ju längre situationen drog ut på tiden, desto djupare skulle konflikten mellan Washington och Moskva växa sig. Till slut ställde Obama in ett planerat möte och flög i stället demonstrativt till Sverige – vars underrättelseorgan FRA under lång tid spionerat mot Ryssland och samarbetat med USA.

Det riktades samtidigt kritik mot visselblåsaren. Varför sökte han sig till Ryssland, en stat som slår ner både på oppositionen och den fria pressen? Om nu hans primära syfte med att läcka inte var att skada just amerikanska intressen, varför åkte han då till ärkefienden? Svaret kom så småningom i en intervju med New York Times. Snowden förnekade att han över huvud taget tagit med sig några dokument på planet till Moskva.

– Det är noll procents chans att ryssarna eller kineserna har kommit över några dokument, sa han.

Nu spelade det inte så stor roll. Hans existens – och de fortsatte avslöjandena – hade redan blivit storpolitik på högsta nivå.

Kallt krig. Edward Snowden damp ner i Moskva som en oönskad julklapp. Redan frostiga relationer mellan Ryssland och USA blev ännu frostigare, och Barack Obama valde statsbesök i Sverige framför toppmöte med Vladimir Putin. 

Den 29 juni avslöjade tyska tidningen Der Spiegel hur NSA har buggat EU-byggnader. Vilket fick uppretade EU-politiker att försöka stoppa det stora frihandelsavtalet mellan EU och USA som var under förhandling.

Dagen efter uttalade sig Vladimir Putin om visselblåsaren igen:

– Om han vill stanna här så är det på ett villkor: han måste sluta skada våra amerikanska partners, hur konstigt det än låter för att komma från mina läppar.

Presidenten befann sig på ett toppmöte i Moskva med ledarna för världens stora gasexportörer. Flera av dem – Venezuela, Ecuador och Bolivia – antydde att de kunde tänka sig att bevilja Snowden asyl. Längst gick Bolivias socialistpresident Evo Morales som i rysk tv sa att hans land ville »skydda den fördömda«. Det rådde därför misstankar om att Morales skulle försöka smuggla ut Snowden när det bolivianska presidentplanet lyfte från Moskva kvällen den 2 juli. Frankrike, Spanien, Italien och Portugal vägrade att ge tillstånd för planet att äntra deras luftrum. Sedan hände något som sällan har hänt en statschef från en suverän stat – Evo Morales flygplan tvingades, efter press från amerikanerna, ner i Österrike och genomsöktes i tolv timmar. Utan resultat.

Bolivias vicepresident Alvaro Garcia kallade till presskonferens mitt i natten och förklarade att Morales hade »kidnappats av imperialismen«.

Det var uppenbart att ett antal stater var beredda att gå långt för att stoppa läckorna.

I Storbritannien sattes Guardian, som låg bakom de av flesta publiceringarna, under hård press. Tidningen hade skapat ett säkert rum två våningar ovanför nyhetsredaktionen. På fem nyinköpta Apple MacBook Pro, utan internetuppkoppling, låg dokumenten från Edward Snowden. Utanför stod en vakt 24 timmar om dygnet. Bara en handfull människor fick komma in. Det krävdes tre lösenord för att komma åt dokumenten, och de utvalda reportrarna och redaktörerna kunde bara ett av dem var.

Den brittiska regeringen – vars spionorgan GCHQ är NSA:s närmsta samarbetspartner – tröttnade till slut. Den 12 juli fick Guardians chefredaktör Alan Rusbridger besök av premiärminister David Camerons statssekreterare Jeremy Heywood. Det var andra gången på kort tid. Precis som vid det tidigare mötet krävde Heywood att tidningen skulle lämna över samtliga dokument. Annars hotade rättsliga åtgärder. Rusbridger vägrade. Han argumenterade på samma sätt som vid första tillfället: det ligger i allmänhetens intresse att rapportera om massövervakningen.

Veckan efter fick chefredaktören ändå se sig besegrad. Hans egna medarbetare tvingades – under överseende av två tjänstemän från GCHQ – förstöra datorerna med hjälp av borrmaskiner och vinkelslipar i Guardians källare. Det spelade ingen roll att Rusbridger förklarade för agenterna att aktionen var meningslös, dokumenten fanns ju ändå på andra ställen i världen. Det vilade, tyckte chefredaktören, något ironiskt över hela situationen. Samma teknik som möjliggjorde för spionorganisationerna att övervaka medborgarna, gjorde det omöjligt för dem att kontrollera läckan.

Hur mycket statsapparaterna än försökte så kunde de inte stoppa publiceringarna.

Innan juli var över hade Guardian avslöjat XKey-score, mjukvaran som NSA använder för att spåra vad internetanvändare gör på nätet.

Den 1 augusti beviljades Edward Snowden tillfällig asyl i Ryssland. Han var nu orörbar för amerikanerna.

Det finns i de gamla tecknade barnfilmerna från fyrtiotalet, som Tom och Jerry eller Gråben och Hjulben, ett moment där handlingen vänds och den som jagar själv blir jagad. Samma mekanism präglade det 2013 som har varit massövervakningsavslöjandenas år.

De som förr har haft tillgång till information, och därför alltid kunnat ligga ett steg före, hamnade på efterkälken. Att den amerikanska regeringen ens jagade Edward Snowden var för den insatte bara ett bevis på NSA:s hopplösa sits. Snowden agerade lockbete och drog effektivt på sig uppmärksamheten. Medan det i själva verket var Glenn Greenwald och Laura Poitras som satt på dokumenten och hade makten att publicera dem. Vilket de gjorde.

Glenn Greenwald flydde från Hongkong hem till Rio de Janeiro så fort han kunde. Med gott om material i packningen. Laura Poitras stannade kvar i den kinesiska provinsen lite längre. När telefonen på hotellrummet började ringa och någon knackade på dörren smet hon ut genom en bakdörr med hjälp av hotellets säkerhetsvakter. Den 15 juni satte hon sig på ett plan till Berlin. Där hyrde hon sedan tidigare en lägenhet för att kunna redigera sin dokumentär utan att oroa sig för att FBI skulle dyka upp med en husrannsakan och ta hennes hårddiskar.

– Jag kände bokstavligt talat att jag inte kunde skydda mitt material i USA, och det här var innan jag kontaktades av Snowden, har hon sagt till New York Times.

Två veckor senare förenades Poitras och Greenwald i Brasilien. I Greenwalds hem – inte på en stor nyhetsredaktion – har avslöjandena sedan producerats.

Huset, byggt i trä och med rejält tilltagna fönster, ligger tio minuter från stranden, uppe på kullarna ovanför stadskaoset, och vetter på baksidan mot djungeln. Till det mixade ljudet av fågelkvitter, vattenfallsbrus, aptjatter och – inte att förglömma – ivriga skällanden från de tio hundarna har de båda journalistaktivisterna arbetat. Greenwald har för det mesta suttit på verandan i surfarshorts, t-shirt och flip-flops med datorn i knät och skrivit artiklar. Poitras har varit där till och från, skrivit och jobbat med en dokumentärfilm om NSA. De har kommunicerat med Snowden genom krypterad e-post och i tur och ordning sökt upp medier världen över med sitt material. Der Spiegel, New York Times, O Globo, The Australian, Dagbladet, Süddeutsche Zeitung, Washington Post.

Hela tiden ett steg före myndigheterna.

Den 18 augusti kvarhölls och förhördes David Miranda, Greenwalds partner, i nio timmar på Heathrow i London, där han mellanlandade efter ett besök hos Poitras i Berlin. Tjänstemännen åberopade brittiska terroristlagar och konfiskerade Mirandas mobil, dator, kamera, minneskort, dvd:er och tv-spelskonsoler innan han släpptes fri att fortsätta sin resa. Med tanke på amerikanska administrationers vana att inte bara ge sig på dem som läcker utan också journalister som vidarebefordrar läckorna till allmänheten har Greenwald och Poitras befunnit sig i en utsatt situation. De har inte åtalats för något brott, åtminstone inte än, men de har heller inte vågat återvända till sitt hemland USA.

Samtidigt har de, alltsedan det där mötet i Hongkong, suttit med trumf på hand. Om de skulle gripas – har Greenwald hotat i New York Times – skulle de hemligstämplade dokumenten direkt vidarebefordras till Julian Assange. Och Wikileaks, med sin policy att publicera råmaterial i sin helhet, är den aktör som den amerikanska underrättelsetjänsten och USA:s politiska ledning minst av allt vill ha in i dramat.

Enligt NSA:s chef Keith Alexander kan materialet som Edward Snowden tankat ner totalt innefatta upp till 200 000 dokument. Men det vet NSA inte säkert, myndigheten har inte kunnat kontrollera exakt vad visselblåsaren fått med sig. Och trots att Glenn Greenwald och Laura Poitras hållit på i ett halvår är det bara en bråkdel av dokumenten som hunnit offentliggöras.

Alan Rusbridger, chefredaktören på Guardian, vittnade nyligen inför brittiska parlamentet. Han sa att bara en procent har publicerats. 99 procent återstår.

Vem kan man egentligen lita på? Toppdiplomaterna som minglade på det ceremoniella öppnandet av EU:s nya New York-kontor i september förra året måste ha ställt sig den frågan när de ett år senare kunde läsa om tillställningen i ett avslöjande signerat Laura Poitras.

Samtidigt som högdjuren – Barroso, Van Rompuy, Ki-Moon och de andra – skålat med varandra hade NSA-anställda suttit med ritningarna över byggnaden framför sig i färd att bugga rummet där europeiska unionens 28 FN-ambassadörer träffas varje tisdagsmorgon för att mangla fram en gemesam policy i FN. Operationen kallades »Apalachee«. Interna datornätverk och videokonferenssystem skulle hackas. Hårddiskar skulle kopieras.

Precis som NSA hade gjort i EU:s gamla kontor. Som de gjort i internationella atomenergiorganet IAEA i Wien. Och i FN-skrapan på Manhattan.

Efter Edward Snowdens läckor är frågan om vem som är vän och vem som är fiende i geopolitiken inte lika lätt att avgöra som tidigare. Att Tyskland samarbetar med USA i underrättelsefrågor hindrar inte NSA från att avlyssna förbundskansler Angela Merkels mobiltelefon. Samt minst 34 andra statschefers mobiler.

Vän eller fiende? Förbundskansler Angela Merkel var en av alla statschefer som fick sina mobiltelefoner avlyssnade av NSA. Detta samtidigt som den tyska underrättelsetjänsten hade ett nära samarbete med sina amerikanska kolleger.

President Barack Obamas officiella försvarslinje – att övervakningens enda syfte varit att skydda den fria världen från terrorister – framstår i dag som ganska tunn. I verkligheten har trålandet efter informationen handlat om allt från industrispionage till storpolitisk agentverksamhet. Mot både allierade och antagonister.

Kanske är det så det alltid har varit och alltid kommer att vara. Stater spionerar på varandra.

Det avslöjande som SVT:s »Uppdrag granskning« gjorde efter ett besök hemma hos Glenn Greenwald, till exempel, möttes av gäspningar. Svenska FRA har väl alltid hjälpt USA? Fast, det som dokument nu kunde styrka, var inte bara att samarbete existerar utan hur och vad en stat som Sverige fått i utbyte mot uppsnappad information. XKeystore, amerikanernas mest omfattande globala övervakningssystem, används nu på svenskt territorium. Och genom Edward Snowdens dokument har svenska medborgare också fått veta att FRA tillsammans med NSA bedriver aktiv signalspaning – med andra ord ägnar sig åt datorintrång – en verksamhet så juridiskt tveksam att till och med brittiska GCHQ fått kalla fötter.

Det är således lätt att förstå varför Carl Bildt är den enda utrikesministern i EU, bortsett från den brittiska, som inte har klagat hos amerikanerna över NSA-övervakningen.

Det har sagts att det anmärkningsvärda inte är alla avslöjanden som gjorts i Edward Snowdens spår, utan att den tysta överenskommelsen om att inte prata om att man spionerar på varandra nu har brutits. Med Edward Snowden har systemen blottats för allmänheten.

Medborgare världen över har också blivit varse att även de själva är mål för övervakningen. Det är det nya. Genom internet och mobiltelefoner kan hela befolkningars kommunikationsmönster kartläggas. Och det är precis vad NSA har gjort tillsammans med GCHQ, ett antal andra underrättelseorgan och privata företag. Det kallas metadata – informationen om var, när och hur någon kommunicerar. Det kan verka oskyldigt, det säger ju ingenting om innehållet, men som NSA:s tidigare chefsjurist Stewart Baker för ett tag sedan uttryckte det på en tillställning i New York:

– Metadata säger absolut allt om någons liv.

Han tillade:

– Om du har tillräckligt med metadata så behöver du egentligen inte innehåll. Det är ganska pinsamt hur förutsägbara vi människor är.

Mannen bakom masken. En majoritet av amerikanerna ser Snowden som en visselblåsare, en tredjedel betraktar honom som en landsförrädare.

Effekten av att kartlägga kommunikationsmönster kommer växa med tiden. Eftersom övervakningssystemens lagringskapacitet ständigt ökar så nås snart en punkt där man har så mycket information att man kan gå tillbaka i tiden och i efterhand granska varje beslut i en människas liv. Storebror ser allt. Ingen är längre oskyldig. Som i George Orwells »1984«.

– Du inser att det är denna värld du har hjälpt till att skapa, och det kommer bli värre med nästa generation och nästa generation som utökar kapaciteten för denna typ av förtryckets arkitektur, har Edward Snowden sagt i en video publicerad av Guardian.

Frågan är vilka konsekvenserna blir. Vissa är drastiska och handlar om mer än toppdiplomatiska relationer.

Kanske markerar Snowden, som teknologiprofessor John Naughton uttryckt det, början på slutet för internet som vi känner det i dag. Naughton talar om en balkanisering, där det öppna globala nätet faller i bitar och ersätts av nationella intranät. Stater som Kina, Iran och Ryssland har redan börjat bygga nätverk de själva kan kontrollera. Samtidigt som allmänheten inser att det inte längre går att skydda sin integritet på nätet, när det visar sig att företag som Google, Facebook, Apple och Microsoft är en integrerad del av NSA:s globala övervakningssystem.

En frihet som ändå inte finns är svår att försvara.

En kväll i oktober klev fyra amerikanska visselblåsare in i en skåpbil i Moskva. Det var mörkt ute och bilen hade tonade rutor. Ingen av dem – NSA-chefen, FBI-agenten, CIA-analytikern och juristen på justitiedepartementet, alla föredettingar – visste vart de var på väg. Bara att de skulle få träffa Edward Snowden, mannen som i fem månader hade varit på flykt undan den amerikanska staten. Som gjort precis som de: läckt hemlig information.

Bilen krängde genom trafiken, ut ur staden. De fyra amerikanerna blev avsläppta på en herrgård någonstans utanför Moskva. Edward Snowden mötte dem. Av allt att döma var han i de ryska myndigheternas kontroll. Noga övervakad.

De åt en elegant middag och talades vid i fem timmar. Visselblåsarna räckte över en utmärkelse. Snowden sa att han inte bytt sida.

– Ryssland behandlar sina spioner betydligt bättre än att låta dem vara fast på Sheremetyevos transithall i över en månad, skämtade han.

Efter maten tog amerikanerna avsked, och sedan dess har omvärlden inte fått veta så mycket mer om mannen som blåste i visselpipan. Han bor i ett hus som ingen kan hitta. Påstås jobba för ett namnlöst ryskt internetbolag som ingen kan bekräfta. I Ryssland har han blivit en sådan kändis att det har börjat dyka upp fejkade paparazzibilder på honom i tidningarna. Hemma i USA grälar man om han är en landsförrädare eller patriot. Lonnie Snowden, pappan, har sagt att han inte räknar med att sonen någonsin ska återvända till de förenade staterna:

– Det där är hans eget beslut. Han är vuxen.

Utanför NSA:s högkvarter i Fort Mead, nära huset i Maryland där Edward Snowden växte upp, står ett stort monument i svart granit. Där har underrättelsetjänsten graverat in namnen på de 171 agenter som dött i tjänsten.

Överst på stenen står det inristat: »De tjänstgjorde i tysthet«.

Artikeln bygger på uppgifter i Guardian, New York Times, Der Spiegel, Reuters, Rolling Stone, New York Review of Books, Time, ABC News, NBC News, Wall Street Journal och Miami Herald.