Sannas sannfinländska dilemma

"En tuff brud!" sa Riikka Purra på Alla Hjärtans Dag. Hon är Sannfinländarnas ordförande. Bruden var tjejen i stolen bredvid, Sanna Marin, Finlands socialdemokratiska statsminister.  Alla partiledarna satt på scenen. Publiken var skolbarn från Helsingfors.  Men Purras komplimanger – "hon är en fantastiskt fin statsminister!" – hjälpte inte. Sanna Marin har förklarat att hon inte går i lag med Sannfinländarna efter riksdagsvalet 2 april.

Därmed liknar spekulationerna i Finland kring kommande regeringsbildning vad vi i Sverige varit vana vid sedan länge. Känslorna kring det högerpopulistiska partiet avgör hur det går. Finland kan vara på väg mot en blockpolitik à la Sverige. Där har annars rått ett parlamentariskt påbud i decennier att skapa rejäla majoriteter. Och alla de tre traditionella storpartierna, – Socialdemokraterna, Nationella samlingspartiet och Centern – har visat att de kan tolerera varandra som regeringspartners.

Nu har läget förändrats. Centern rasar ihop. Ännu för fem år sedan låg man i jämbredd med de andra två kring 20-procentsstrecket.  Mycket större än så har inget parti blivit de senaste trettio åren, med något enstaka är undantag. Steg för steg har nu Centern – som varit statsbärande och byggt Finlands välfärdssystem i minst samma grad som Socialdemokraterna – hamnat i utförsbacke.  Trots sin stolta historia hör man inte längre till "de tre stora".

Det började under förra mandatperioden. Centerledaren Juha Sipilä var statsminister en del av tiden. Han drev igenom ofta impopulära budgetnedskärningar i marknadsliberal anda, bland annat inom utbildningen. Med en ny ordförande valde partiet år 2019 efter tvekan att sitta i en socialdemokratiskt ledd ministär.  Rutschkanan fortsatte, trots ännu ett byte av ledare. 

Under vintern har det rått virrvarr i Sanna Marins regering.  Å ena sidan har pågående process med Nato-ansökan tvingat den att hålla ihop. Å andra sidan har den pressade Centerns ministrar och riksdagsgrupp gärna fronderat mot sina koalitionskumpaner.  Det har gällt hållningen till EU:s krav på att till år 2030 återställa tjugo procent av exploaterade skogs-, jord- och vattenytor i "naturtillstånd". Det blev kaos när en ny lag skulle reglera Sametingets status.  I båda fallen uppsköts besluten till kommande nyvalda riksdag.

Ingen överraskades när centerledaren Annika Saarikko i förra veckan skrev på facebook att "den här regeringsbasen kan inte fortsätta".  Partiets siffror ligger under tio procent.  In bland "de tre stora" kliver i stället Sannfinländarna.  För fem år sedan låg de på samma bottennivå som centern i dag. Valspurten avgör vem i trion som först ges chans att sätta ihop en regering.  Public service-bolaget Yles senaste mätning pekar mot ett extremt jämnt resultat: Sannf. (19,0%), S (19,9%), Saml. (20,8%). 

De mindre partierna vid sidan av Centern – De gröna, Vänsterförbundet, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna – får nöja sig med biroller i stundande maktspel. Orsaken till Sannfinländarnas frammarsch?  Man kunde tro att Centerns nedgång är förklaringen.  Så enkelt är det inte. Liksom SD i Sverige lockar de väljare mer eller mindre från alla partier. Men i Finland brukar omkring trettio procent av valmanskåren stanna hemma.  Och de flesta av de 200 000 väljare Centern ser ut att mista blir soffliggare, menar opinionsforskarna. Den gruppen är en reservoar för alla partier att försöka ösa ur. Och Sannfinländarna lyckas för dagen bäst. Dessutom är de populärast av alla bland yngre väljare, och inte bara i landsorten där Centern annars dominerat. 

Visst är Sanna Marin populär, men också Sannfinländarna sköter sin pr väl. Tidigare ledaren Jussi Halla-aho – en gång dömd för hets mot folkgrupp – har tonat ner sig, leder riksdagens utrikesutskott och uppträder som den försagda akademiker han i grunden är. Han är partiets verkliga back seat driver. Den negativa hållningen till invandring och EU består, liksom skepsisen mot satsningar på "grön tillväxt". Nya ordföranden Riikka Purra uppför sig städat men saknar djupare rikspolitisk erfarenhet.  Här står republiken inför söndagen 2 april.

Nuvarande röd-gröna regering spricker.  Sanna Marin utesluter samarbete med Sannfinländarna som hon menar har "rasistiska" inslag. Socialdemokraterna kan tillåta nedskärningar i statsbudgeten på 1-2 miljarder €, dock på företagens och höginkomsttagarnas bekostnad. Partiet drar åt vänster.    

Samlingspartiets ledare Petteri Orpo är kanske inte politikens lyskraftigaste stjärna. Men han stammar ur de led som fostrade Sauli Niinistö till president. Han verkar lugn och säker. Ett av hans villkor – riktat främst till Socialdemokraterna – är att det samarbete han går in i måste diskutera nedskärningar av statsutgifterna på 9 miljarder € över två mandatperioder. Utgångsläget för en röd-blå allians är kärvt. Uteblir den kan Orpo tänka sig en samkörning med Sannfinländarna. Det är alternativen.  

Kampanjerna handlar mest om ekonomi, medan invandring och kriminalitet helst drivs av Sannfinländarna. Energi- och elpriserna hamnar mer i bakgrunden.  Däremot lyfts skolan fram.  Finland har halkat ner från forna internationella topplaceringar, vilket bekymrar alla, även om elevprestationerna alltjämt faller bättre ut än i Sverige. 

Skälen att spana på grannarna i öster är många. Och inte enbart säkerhetspolitiska. 

Läs även: Riskfyllt för Finland att vänta på Sverige

Läs även: Finland – från lillebror till föredöme