Sarkozy byter strategi

»Jag vill göra som Mitterrand.«

När Nicolas Sarkozy anförtrodde sina närmaste medarbetare att han gärna ville efterlikna socialisten som satt 14 år som president, är det talande för hela hans första år som Frankrikes president.

Av den självsäkre, eldigt engagerade mannen som trott sig vara oövervinnerlig märks inte mycket i dag. Fransmännen har fått en helt annan ledare än den de valde för ett år sedan. För trots att Nicolas Sarkozy förstås inte förändrats i grunden – han älskar fortfarande fart och fläkt och att ta risker – så har han helt ändrat taktik utåt.

Självbehärskning, ord som vägs på guldvåg och kollegor som för ovanlighetens skull får en syl i vädret, är en del i den nya presidentrollen. Önskan att efterlikna den tålmodige och diskrete François Mitterrand är ett tydligt uttryck för detta.
Den »nye« Sarkozy visar sig avspänd i sällskap med sina ministrar och anlägger en lyssnande min vid möten, i stället för att vara den som attackerar med frågor och själv ger svaren. Han lämnar till och med utrymme åt sin premiärminister.

Ett par månader har denna nya taktik varit synbar. Presidentrådgivarna var tydliga och konsekventa under de så mörka vintermånaderna med fallande opinionsstöd som kröntes av socialistpartiets hejdundrande framgångar i lokalvalen i mars: agera som en president. De amorösa turerna i Elyséepalatset – först skilsmässan från hustrun Cécilia, sedan bröllopet med Carla Bruni, bidrog inte till att förbättra Sarkozys ställning i den franska folkopinionen.

Stödet rasade under hela vintern. Så gott som dagligen innehöll de franska tidningarna bilder på en solbränd president i mörka Ray-Bans och ljusblå jeans, med den nya supermodellhustrun i ett förälskat grepp: framför pyramiderna i Ginza, lekfullt plaskande i vattenbrynet och tillsammans med barnen på Euro Disney.

Och Nicolas Sarkozy tycks ha lyssnat på sina rådgivare. För aldrig tidigare har han varit så lugn och försiktig som de senaste veckorna. Den »nye« Sarkozy, en mer lyssnande och reflekterande president, har på senare tid även försökt tona ner den av fransmännen så bespottade bilden av en jetsetlirare som är alltför upptagen med sina privata problem för att ha tid över till att styra landet. En mer seriös framtoning i presidentparets klädval har den senaste månaden blivit tydlig. Bort med bikinis och slafsiga pikétröjor, in med Diordräkter à la Jackie O och sobra, mörka kostymer.

Men i grunden är Sarkozy samma okonventionella politiker som tidigare. Han är fortfarande lika benägen att personligen ta sig an ärenden som lockar honom på ett eller annat sätt. Det senaste exemplet är när presidenten resolut tog över förhandlingarna med de somaliska sjöpiraterna som kapat det franska skeppet »Ponant« och tagit besättningen som gisslan.

Liksom tidigare avskyr Sarkozy att medge att han hade fel och någon annan rätt. Den hårda kritiken mot honom: att han inte genomfört den omfattande reformagenda som han vann valet på, utan valsat runt i pressen med sina kärleksaffärer och intagit en alltför oseriös hållning ovärdig Frankrikes president, tycker huvudpersonen själv är struntsaker. Men han håller ändå god min och anlägger den mjukare, mer seriösa framtoning som hans rådgivare tjatat om.

Men den stora frågan är vad han faktiskt har åstadkommit, och slutsatsen måste bli att många av de förväntningar hans aggressiva kampanj och höga tempo lovade i valrörelsen inte har infriats. Om han på lång sikt ändå kommer att nå sina mål är en annan sak. Ett år är också en alltför kort tid att döma honom på.

– Även om Nicolas Sarkozy inte genomfört precis allt han lovat så har det ändå skett betydande förändringar. Men de faktiska reformerna har hamnat i skuggan av presidentens privatliv och hans polemiska ledarstil, säger Michel Richard, fransk politisk journalist och aktuell med en bok om Sarkozys första år vid makten.

Den franska fackföreningsrörelsen kände sig starkt hotad inför de av Sarkozy utlovade ekonomiska reformerna. Men de stora greppen har hittills uteblivit.

– Han har behandlat facken bättre än vad vänstern någonsin gjort. Bland det första han gjorde efter tillträdet var att bjuda in alla fackliga ledare till middag i residenset i Versailles. Dialogen är ibland hetsig, men åtminstone ärlig, säger Michel Richard.

Sarkozy har, precis som utlovat, drivit igenom en universitetsreform som ger de franska universiteten självständighet från staten och frihet att söka extern finansiering. I ett första steg omfattar den bara ett 30-tal av landets 80 universitet, men tanken är att skapa elituniversitet som kan konkurrera internationellt.

Presidenten har också avskaffat möjligheten för statligt anställda, bland annat i det statliga järnvägsbolaget SNCF, att gå i betald pension redan vid 55 års ålder. Samtidigt hävdar många bedömare att det var ett nollsummespel, eftersom arbetarna i utbyte fick en högre slutlön, så att statens kostnader för pensionerna ändå inte blev så mycket lägre.

En viktig käpphäst under valkampanjen var att landets arbetslöshet beror på strukturella fel i arbetsmarknadspolitiken: det är dyrt, krångligt och avskräckande för en arbetsgivare att nyanställa. Nicolas Sarkozy sneglade mot den danska flexicuritymodellen; trygghet för den anställda och flexibilitet för arbetsgivaren. Men här har det ännu inte hänt så mycket.

På senare tid har ett nytt bekymmer seglat upp. Nu när smekmånaden är över är det inte längre någon hemlighet att han tröttnat på premiärminister François Fillon.

– Sarkozy är besviken på premiärministerns bristande engagemang och på att han varit så osynlig de senaste månaderna, säger en anonym presidentmedarbetare.

François Fillon backade inte upp presidenten när denne var som hårdast ansatt. Det är den samstämmiga bilden från källor inom Elyséepalatset.

Därför tror nu många att president Sarkozy kommer ta första bästa chans att göra sig av med premiärminstern, han väntar bara på rätt tillfälle för att inte skapa politisk splittring. Med Frankrikes stundande EU-ordförandeskap så kommer något sådant tillfälle förmodligen inte inträffa förrän i januari 2009. Från och med då är det öppet för regeringsombildningar, bekräftar presidentens stabschef Claude Guéant.

Ett tecken på Nicolas Sarkozys avoga inställning till sin premiärminister är hans närmande till Xavier Bertrand, sedan länge svuren fiende till François Fillon. Nu nämns Bertrand som den mest troliga efterföljaren på premiärministerposten.

Efter motgångarna på hemmaplan tycks det som om Sarkozy nu i stället vänder sig mot Europa. Den första juli tar Frankrike över EU-klubban och här har han sin chans att få revansch.

Han har under året skördat en del framgångar på EU-arenan. Bland annat drev han tillsammans med Angela Merkel igenom Lissabonfördraget, som ersätter det tidigare, havererade, förslaget till en gemensam EU-konstitution. Sarkozy har lovat att Frankrike kommer underteckna fördraget – utan folkomröstning – vilket väckt de franska EU-skeptikernas ilska.

Nya kläder, ny framtoning och så eventuellt en ny premiärminister. Det återstår att se om Frankrikes »nye« president med denna taktik kan lyckas vända de dystra opinionsmätningarna. Å ena sidan skulle en bättre ekonomi ge honom draghjälp, å andra sidan kan det ibland vara lättare att genomföra tuffa reformer i dåliga tider när det finns ett krismedvetande. Kanske kan den svaga internationella konjunkturen därför arbeta för Sarkozy.