Sarkozy och Merkel på kollisionskurs

Filosofin går ut på att röra om i grytan. Angela Merkel har en helt annan bild av hur man bäst spelar det politiska spelet. Om Sarkozy liknas vid en fältherre så kan Merkel beskrivas som konsensuspolitikens översteprästinna. Noggranna överväganden och förhandlingar är hennes melodi.

Samtidigt är deras politiska miljöer diametralt olika. Merkel är ledare i en brokig höger-vänsterkoalition vars reformer på många sätt är en fortsättning på Gerhard Schröders politiska agenda. Sarkozy gick segrande ur en strid där valet stod mellan klassik höger- och vänsterpolitik, och förväntas ta i med hårdhandskarna.

Även när det gäller hårda sakfrågor finns det i dag starka motsättningar mellan Paris och Berlin. Sarkozys förslag om att begränsa ECB:s makt och ge de enskilda regeringarna större inflytande över euron, fick kalla handen av Merkel. Vid finansministermötet i Bryssel i juli märktes motsättningarna tydligt. Denna gång var nämligen Frankrike representerat inte bara av Christine Lagarde. Nicolas Sarkozy hade bjudit in sig själv.

Tysklands finansminister Peer Steinbrück var uppenbart irriterad över detta oortodoxa beteende och gick till hårt angrepp mot den franske presidenten. Steinbrück påminde Sarkozy om vikten av att foga sig efter stabilitetspakten, försvarade ECB:s ställning i skarpa ordalag, och krönte sitt anförande med dräpande ironi, adresserad till den franske presidenten. Att Merkel vägrade tillrättavisa sin uppstudsige finansminister gjorde i sin tur Sarkozy rasande.

Och medan Frankrike tagit flera steg närmare USA tycks Tyskland snarare markera avståndet till George W Bush. Det franska förslaget att EU ska införa egna sanktioner mot Iran har knappast mottagits med stående ovationer i Berlin, och saken ska diskuteras vidare då EU:s utrikesministrar möts den 15 oktober.