Sauli Niinistö – kung av Finland
Visst är republiken Finland ett nordiskt land, men hur annorlunda kan inte politiken fungera jämfört med de skandinaviska monarkierna. Det framgår när 4,5 miljoner röstberättigade ska välja president den 28 januari. Om ingen kandidat får över hälften av rösterna blir det en andra omgång. Men en allmän gissning är att sittande Sauli Niinistö vinner redan i första vändan, också om någon enstaka opinionsmätning i sista stund antyder att han inte ska vara alltför säker. Skulle det råka bli ännu en runda den 11 februari spelar det ingen roll.
Finlands president fram till 2024 lär hur som helst heta Sauli Niinstö, precis som under de gångna sex åren. Han fyller 70 år i augusti och i vinter ska 40-åriga hustrun Jenni Haukio föda parets första gemensamma barn. Aldrig förr har det bott en baby i presidentens residens.
Just detta – babyns ankomst – för oss rakt in i en av den finländska politikens egenheter: den väldiga personfixeringen. Dels har landet en traditionell ordning kring riksdags- och kommunalval som lyfter fram de enskilda kandidaterna, medan vi i Sverige sätter partierna i centrum. Dels har presidentämbetet förändrats i takt med samhället så att innehavarens image spelar större roll än den politiska hemvisten. I fallet Niinistö medför det att en redan populär president, som bland annat övernattat hos Helsingfors hemlösa och spelat ishockey med Vladimir Putin, har fått ännu mer publicitet tack vare sin gravida hustru.
Förhandsröstningen har slagit rekord. Sedan 1994, då direktval infördes, har presidentvalen alltid lockat fler till vallokalerna än då riksdag eller kommunförsamlingar ska besättas. Men trots allt detta är politologerna skeptiska.
»Det mest betydelselösa presidentvalet under hela självständighetstiden«, menar statsvetarprofessorn Heikki Paloheimo i tidningen Helsingin Sanomat. Och med hänsyn till det strikt politiska har han utan tvekan rätt.
Historien om Finlands presidenter under 100 år av självständighet har de senaste årtiondena handlat om hur statschefen gradvis fått sin makt amputerad. Ursprungligen ledde presidenten ensam utrikespolitiken och utpekade statsministrar och höga statstjänstemän efter eget skön. Kanske var den sortens auktoritära styre av godo under krigsåren och när det pressade umgänget med grannen Sovjetunionen skulle hanteras.
Efter Urho Kekkonens långa ämbetsinnehav (1956–81) inledde Mauno Koivisto (1982–94) en övergång mot en mer normal nordisk parlamentarism. Förtroendet för statsministern bestäms nu helt av riksdagens sammansättning. Författningen från 2000 säger att utrikespolitiken formas i samråd mellan president och riksdag. Men 1994 gick Finland med i EU och inrikes och utrikes blandades på ett svårsorterat vis. Då uppstod den så kallade tallriksproblematiken. Presidenterna Martti Ahtisaari (1994–2000) och Tarja Halonen (2000–2012) ville att det dukades också för dem vid EU:s toppmöten och inte enbart för statsministern. Tvister uppstod – vem bestämmer vad – frågan utreddes och så blev Sauli Niinistö den förste statschefen som berövades allt officiellt inflytande på Finlands EU-affärer. Ytterligare ett steg mot betydelselösheten.
Där står republiken just nu. Men opinionsläget avslöjar också något annat och trots allt betydelsefullt: att valet av statsöverhuvud är ett tillfälle för finländarna att demonstrera hur politiska ageranden och partilojaliteter hänger allt mindre ihop. Om den forne bankdirektören och finansministern Niinistö från Moderata samlingspartiet kan samla 50 eller kanske ända uppåt 70 procent av väljarna bakom sig – vilket överträffar siffrorna för hans gamla parti flera gånger om – och om utmanarna från Socialdemokraterna och Vänsterförbundet tillsammans bara når futtiga 5 procent – vilket är långt under vad deras partier når i ett riksdagsval – så blir det ett tungt vittnesbörd om väljarnas otrohet gentemot de gamla och orkeslösa partikanslierna.
»Aldrig har de egna partipreferenserna spelat så liten roll som 2018«, säger Heikki Paloheimo.
Kandidaterna på andra och tredje plats i gallup är typiskt nog ett slags outsiders. Tvåan Pekka Haavisto (11–15 procent) har ett förflutet inom De Gröna, som omtyckt minister, öppet homosexuell. När en av valrörelsens få sakfrågor debatterats – om ett eventuellt finländskt medlemskap i Nato ska föregås av en folkomröstning, vilket bland andra Niinistö kan tänka sig – svarar Haavisto ett bestämt nej, trots att De Gröna som parti svarar ja. På tredje plats kommer finländsk politiks evige Tjalle Tvärvigg, förre centerledaren Paavo Väyrynen (8–10 procent), som är emot allt vad Nato och EU heter. Han fångar de missnöjen som de i dag så splittrade Sannfinländarna annars hade tagit hand om.
Till sist, helt utan makt är inte Finlands president och det är inte bara en fråga om att rösta fram landets förträffligaste person. Sauli Niinistö får emellanåt kritik för att vara för snarstucken. Somliga tycker att han i sin roll som moralisk vägledare för nationen framför synpunkter i ämnen på ett vis som inte tillkommer honom, gärna ifråga om ekonomins skötsel. Men sådant balanseras mer än väl av uppslutningen bakom hans trygga utrikespolitiska hållning. Inte minst när han varje år träffat kollegan Vladimir Putin trots pågående EU-bojkott av Ryssland och trots invändningar från utländskt håll, inklusive en del svenska parlamentariker.
Sauli Niinistö utnyttjar sin formella, om än begränsade, position maximalt och politiska svallvågor uppstår.
Finländarna vill ha honom och hans familj. Vintern 2018 väljs de om.
Läs mer:
100 år av finsk självständighet
