Se sig som underdog är i skottens dna

De skotska självständighetsivrarna har vaknat till liv igen. Eller, egentligen vilar de aldrig. De väntar ständigt i kulisserna för att, liksom Mel Gibson i filmen »Braveheart«, hitta rätt tillfälle att slå till. Denna Hollywoodfilm från 90-talet, som romantiserar William Wallaces kamp mot engelsmännen under det skotska frihetskriget, har betydelse för den skotska nationalismen. Vi skulle kunna kalla det för Braveheartsyndromet.

Sedan jag gifte mig med en skotte häromåret, har jag börjat intressera mig mer och mer för detta lands egensinniga politik i allmänhet och den växande nationalismen i synnerhet. 300 år av union med det tio gånger större England har inte lyckats knäcka den.

Jag befinner mig för tillfället i Oban, en fiskeby på skotska västkusten mest känd för sin whisky. Det är eftermiddag, solen värmer och den slitna puben i hamnen börjar fyllas av män i alla åldrar som kommer förbi för dagens pint. Sist vi var här höll det på att bli slagsmål, då en ung överförfriskad man från trakten var övertygad om att min man var engelsman, baserat på hans dialekt. Det faktum att jag är svensk (de älskar skandinaver här), räddade oss den gången. Aversionen mot England och engelsmän är stark, speciellt på landsbygden och framför allt i den yngre generationen. Skottarna är alltid skottar i första hand och britter i andra. Stoltheten sitter djupare än kiltar, säckpipor, tweed och haggis. Det ligger i Skottlands dna att identifiera sig som den ständiga underdogen i relationen till England.

Nationalistiska SNP – Scottish national party – är det största och ledande partiet. Deras huvudfråga är landets självständighet och partiet har tidigare använt Braveheartfilmen i kampanjer för självständighet. Alldeles nyligen refererade partiets parlamentsledamot Pete Wishart till filmen för att motivera en ny folkomröstning.

Många skottar är redan besvikna på den brittiska regeringen, som inför självständighetsomröstningen 2014 lovade utökat självstyre, om man stannade kvar i Storbritannien.

Till skillnad från England och Wales, röstade Skottland och Nordirland för att stanna i EU, och SNP:s partiledare Nicola Sturgeon ser nu de misslyckade brexitförhandlingarna som en anledning för Skottland att försöka få till stånd en ny självständighetsomröstning.

När utträdet nu ska ske och makten över många frågor flyttas från Bryssel tillbaka till Storbritannien, måste den brittiska regeringen komma överens med den skotska om hur denna makt ska fördelas. Föga överraskande verkar detta inte gå så bra.

Många skottar är redan besvikna på den brittiska regeringen, som inför självständighetsomröstningen 2014 lovade utökat självstyre, om man stannade kvar i Storbritannien. Dessa löften har ännu inte infriats och när Skottland nu inte får gehör i förhandlingarna om brexit och utformningen av den inre marknaden, uppfattas det som ett ytterligare bevis på att landet ignoreras.

Valet, om det blir ett sådant, skulle stå mellan att lämna Storbritannien och stanna kvar i EU, eller förbli en del av Storbritannien och lämna EU.

Kanske kan det tyckas märkligt att nationalisterna här vill stanna kvar i EU, då de flesta nationalistiska partier vill lämna EU.

Men så är den skotska nationalismen lite särpräglad. Den är skapad av och stöpt efter relationen till England, och den är inte främlingsfientlig som till exempel brittiska Ukip. SNP ser tvärtom EU som en möjlighet att få mer välbehövlig arbetskraftsinvandring till Skottland.

Och från ett ekonomiskt perspektiv är det logiskt av de skotska nationalisterna att vilja stanna i EU. Skottland och dess 5,3 miljoner invånare är beroende av subventioner från Englands 53 miljoner skattebetalare. Tack vare Storbritanniens omdiskuterade utjämningsmodell, the Barnett Formula, får Skottland betydligt mer skattemedel per capita än England.

Det är knappast självklart att Skottland som självständig nation kan räkna med att accepteras som EU-medlem.

Om landet skulle bli självständigt och bidragen från Storbritannien därmed skulle försvinna, så hoppas man därför i stället på ekonomiskt stöd från EU, så som till exempel Irland och Malta fått.

»It´s the economy, stupid!« – den klassiska devisen från Clintonkampanjen 1992, skapad av den mytomspunne spinndoktorn James Carville, passar in även här.

Men om SNP får till stånd en ny folkomröstning, där nationalister ställs mot unionister, så kommer det att handla om identitet snarare än ekonomi. Kanske kan de då få två saker samtidigt: självständighet och fortsatt EU-medlemskap. Fast sedan är det ju knappast självklart att Skottland som självständig nation kan räkna med att accepteras som EU-medlem. Om detta råder det delade meningar om i Bryssel.

Eller så vinner de slaget men förlorar kriget, precis som William Wallace.