Sju svåra år – del ett

Det har varit värre. En aning värre. 

För drygt ett år sedan, precis innan Rishi Sunak tog över som premiärminister efter sex Juholtlika veckor med Liz Truss i ledningen, låg de konservativa på 22 procent i opinionen och Labour på 52 procent. Nu ligger Tories på 23 procent och Labour på 45 procent i de sammanvägda mätningarna. Gapet på trettio procentenheter har blivit till ”bara” tjugo. Men inte därför att det går särskilt mycket bättre för Tories. Och nu är det bara ett drygt år kvar innan Rishi Sunak måste upplösa parlamentet och utlysa val. Bookmakers uppskattar Labours chanser att vinna till över 90 procent. 

Förra veckan bjöd på ett par nya höjdpunkter för den som intresserar sig för Torypartiets sönderfall. Dels inrikesminister Suella Bravermans avgångsbrev efter att ha fått sparken: en skriftlig klusterbomb avsedd att förorsaka Sunak största möjliga skada. Dels den förre premiärministern David Camerons återkomst – begreppet ”exhumering”, alltså att gräva upp en begravd kropp, har använts – som utrikesminister med bas i överhuset. 

Bravermans rasande avsked och upphöjelsen av Baron Cameron of Chipping Norton hänger ihop. Den dominerande beskrivningen av vad som nu sker är att Sunak bestämt sig för att återge partiets ledning till det gamla etablissemanget: ”Tillbaks till framtiden”. 

Det låter kanske lätt att begripa. Det är det inte. 

Till att börja med är det inte så enkelt att hitta Torypartiets naturliga etablissemang längre. När Margaret Thatcher tog partiet i örat och ledde det mot en mer radikal framtid, visste hon precis vilka som var ”wets”. Snart femtio år senare, efter oändliga bråk om EU, efter Tony Blair, Boris Johnson och Brexit, är de olika uttrycken för den brittiska konservatismen svårare att artbestämma. David Cameron är ett gott exempel. 

När han presenterades som ny utrikesminister skrev Simon Jenkins, mångårig politisk kommentator: ”When the solution to your problem is David Cameron, you know you’re in deep trouble”. Varför, frågar sig Jenkins, känner sig Sunak tvungen att utse en utrikesminister som varken sitter i underhuset eller överhuset och därför måste upphöjas till lord rekordsnabbt? Duger inga aktiva torypolitiker? 

Cameron är dessutom den premiärminister som iscensatte folkomröstningen om Brexit. Och förlorade den. Sju och ett halvt år senare kämpar stora delar av det brittiska etablissemanget, inom och utom Tories, fortfarande med chocken. Många av dem kan aldrig förlåta Cameron. 

Han beskrevs som ”en av de värsta” premiärministrarna i Storbritanniens historia, av The Economists inflytelserika kolumnist Bagehot förra veckan. ”Mr Cameron har återvänt huvudsakligen därför att Mr Sunak är desperat”, konstaterade Bagehot och tröstade sig med att ”han, lyckligtvis, kommer att göra mindre skada som utrikesminister än han gjorde som premiärminister”. 

David Cameron är en etablissemangskonservativ som är mer avskydd än älskad av det etablissemang han tillhör. 

På den andra sidan partiet är relationerna inte så mycket enklare. 

Suella Braverman – dotter till indisk-afrikanska invandrare och döpt efter Sue Ellen Ewing i TV-serien Dallas – är en förgrundsfigur för partihögern. Den rollen innebär en svår balansakt. Hennes avgångsbrev, fyllt av direkta anklagelser mot Sunak för att vara vek, lögnaktig och utan kärna, var motsatsen till att njuta hämnden kall. Den utstuderade illojalitet som innebar att offentliggöra brevet uppskattades av de mest hårdföra, men andra uppfattade angreppet som både genant och trolöst. 

Braverman skrev ett liknande brev, om än betydligt kortare och en aning mildare, när hon tvingades avgå som inrikesminister under Liz Truss. Hon drog sig inte för att säga åt Boris Johnson att avgå, trots att hon stött honom, när hon satt i hans regering. Det finns en gräns för toleransen gentemot den sortens beteende, även bland de mest förgrämda. Men även om Braverman kanske till sist gått för långt, underordnas numera partiet och den kollektiva framgången ofta av individuella ambitioner. Det är som om Boris Johnsons försök att leda landet i kraft av sin udda personlighet blivit ett internt riktmärke. 

Till sist handlar det om vad väljarna tycker. 

Suella Braverman blev utslagen i andra omgången när Torypartiet skulle välja ledare efter Boris Johnson. Hon fick bara några enstaka procents stöd bland partimedlemmar. Rätt mycket talar för att hon överskattar sin betydelse och attraktionskraft. 

Braverman och hennes anhängare har å andra sidan en poäng i att den hårda linjen om invandring och de frågor som följer på Brexit, var en förutsättning för att partiet kunde vinna en skrällseger och ta gamla Labourdistrikt i valet 2019. Samtidigt var Tories största tillgång 2019 labourledaren Jeremy Corbyn och den radikalisering han genomdrev av sitt parti. Tories är inte betjänta av att spegla det misstaget. 

Men det viktigaste Rishi Sunak kan göra – och det som är svårast att göra – är att försöka återupprätta förtroendet för att Torypartiet klarar av att sköta staten. 

Den politiska hösten i Storbritannien har tidvis dominerats av en lång, pinsam utredning av Johnsonregeringens röriga inkompetens i hanteringen av pandemin. Liz Truss korta tid vid makten präglades av den kaotiska amatörmässigheten i hanteringen av budgeten: grunden för varje regerings makt. Rishi Sunak har just fått förslaget att skicka asylsökande till Rwanda utdömt som lagstridigt av Högsta domstolen.  

Torypartiets hantverksskicklighet – som brukade anses överlägsen Labours – imponerar inte längre. Tories skulle i just det avseendet verkligen behöva en tidsmaskin. Sunak har mindre än ett år på sig att bygga den. 

***

Läs även: Brexit slukar allt syre i brittisk politik

Läs även: Vissa saker förändras aldrig trots att det är valår