Sjukt svåra år

Efter sex års krishantering pågår nu nya förhandlingar, där pengar från EU ska bytas mot nya grekiska sparpaket. Och misstroendet mellan parterna växer. »Medan vi sliter, flanerar grekerna i Bryssels restaurangkvarter«, klagade EU-tjänstemän till Financial Times i förra veckan, ett uttalande som visar på det bristande förtroende som många EU-länder hyser för grekerna. Och det är utan tvekan ömsesidigt.

Men hur kunde det egentligen gå så illa?

De första åren efter att eurozonen bildades, 1999, tjänade valutaunionen Grekland väl. Fram till 2007 växte den grekiska ekonomin med över 40 procent, delvis för att utländskt kapital, tack vare valutasamarbetet, sökte sig till Grekland, vilket var ett av syftena med valutaunionen.

Men när finanskrisen bröt ut i september 2008 sökte investerarna säkrare placeringar. Riktigt skraja blev de när det i januari 2010 visade sig att den grekiska staten manipulerat sina budgetsiffror. Greklands tioåriga räntor steg till uppemot 40 procent, statsskulden växte och kassan sinade.

I april 2010 enades EU, ECB och IMF, den så kallade trojkan, om att ställa upp med 110 miljarder euro. Villkoret var att Grekland skulle genomföra åtstramningar för att få ned budgetunderskottet, bland annat skulle lönerna sänkas.

Problemen med detta första hjälpprogram var två. För det första fick åtstramningarna större negativ effekt på ekonomin än vad trojkan hade trott, så budgetunderskotten förblev stora. För det andra bestod hjälpen av lån och inte skuldnedskrivning. Ränteutgifterna förblev höga, problemen hade egentligen bara skjutits på framtiden.

Sommaren 2011 tvingades trojkan därför till ännu ett räddningspaket. Skuldavskrivningen blev nu verklighet, vilket var bra för Grekland. Men investerarnas insikt om att pengarna verkligen kunde gå förlorade fick dem att fly. Krisen spreds till Portugal, Irland och Spanien, som även de tvingades ta hjälp av trojkan.

Medan de andra har lyckats få ekonomin att peka åt rätt håll, fortsätter dock Grekland att dras med stora underskott, växande statsskuld och skyhög arbetslöshet. Delvis för att reformerna även efter andra räddningspaketet drabbade grekerna hårt. Men också för att grekerna, till skillnad från övriga krisländer, inte fått fart på exporten.

Tanken med reformerna var att grekiska företag skulle bli mer konkurrenskraftiga. Men trots sjunkande lönekostnader har priserna inte gått ned. Nya skatteregler, höga lånekostnader och låg produktivitet i Greklands många små företag har gjort att industrin inte kunnat hävda sig. Grekland kom till rätta med sitt bytesbalansunderskott genom att importera mindre. Det var ingen bra lösning för ett land med usel inhemsk ekonomi.

Trots alla bekymmer pekade de grekiska siffrorna faktiskt åt rätt håll i slutet av 2014. Men med Syrizas valseger, och partiets löften om att få stopp på åtstramningarna, är förtroendet från övriga Europa borta.

När Grekland i början av juni inte -betalade sina lån till IMF började den grekiska befolkningen dra öronen åt sig. Bara förra veckan plockade de ut fem miljarder euro och ECB har fått ställa upp för att hålla bankerna vid liv. Nu svajar det finansiella systemet och ekonomin är tillbaka i recession. Parterna kommer sannolikt överens, men det blir ingen slutgiltig lösning på problemet. I Bibeln berättas att sju ymniga år följs av sju hungerår. För Greklands del tyder det mesta på att det blir fler än så.

FAKTA | Vad har hänt?

I början av juni underlät Grekland att betala sina lån till IMF. De ska göra det i slutet av juni. Pengarna är förmodligen inte helt slut, men de behövs för att betala ut löner och pensioner. Förhandlingar med Trojkan pågår. Grekland behöver 7,2 miljarder euro. Trojkan kräver bland annat höjd moms, förändrade pensionsvillkor och höjda bolagsskatter, som ska generera 8 miljarder euro.