Skakad solitär

Som rostiga ekrar på ett vint cykelhjul faller nu Angela Merkels bundsförvanter av, en efter en. Presidenten Christian Wulffs skandalavgång, gamle parhästen Nicolas Sarkozys bortfall, massflykt från de EU-vänliga mittenpartierna i Grekland, svidande nederlag för det egna CDU i det viktigaste delstatsvalet. Och under förra helgens G8-möte i Camp David verkade även Barack Obama ha sällat sig till den allt större skaran av politiker som förespråkar tillväxt hellre än ren åtstramningspolitik för eurozonen.

Merkel är alltmer isolerad. Och nästa år är det valår. Frågan är hur länge hon kan envisas med att hålla fast vid den renodlade sparlinje för Europa som hon gjort till sitt signum.

Under tiden kraftsamlar den socialdemokratiska oppositionen i delstat efter delstat. När CDU förra söndagen rasade från 35 till 26 procent i Nordrhein-Westfalen var det ytterligare ett järtecken för Merkels koalitionsregering som nu inte fått majoritet i ett val på över två år. Dessutom gjorde en ny figur entré på banan: den socialdemokratiska regionledaren Hannelore Kraft. Hon jämförs redan av många med Merkel själv. Förnuftig, tillförlitlig, älskad av sitt parti. Kort sagt: ett kanslerämne. Enda problemet för socialdemokratiska SDP: hon vill inte bli förbundskansler. Inte än så länge i alla fall.

I stället är det tre herrar som står närmast att bli SPD:s kanslerkandidat och som nu söker konfrontation med regeringen. En av de hoppfulla, partiordföranden Sigmar Gabriel, underkände nyligen i en intervju med Die Zeit i hårda ordalag Angela Merkels Europapolitik. Han betraktar François Hollande som en nära allierad och menade att om inte EU öppnar för tillväxtstimulans och investeringar blir Grekland bara den första stenen i det europeiska huset som bryts loss. Tyskland skulle visserligen stå relativt stadigt även i en sådan situation men i förlängningen varnade Gabriel för att landet tvingas »förschweiza« sig: förbli ekonomiskt välmående men politiskt obetydligt.

Ett isolerat Tyskland vill ingen ha. Socialdemokraterna har i stället gång på gång manat till solidaritet med de sydeuropeiska länderna. Merkels finanspakt bedöms som verkningslös. Man pekar på att den starka tyska ekonomin är en konsekvens av Greklands situation. Man hänvisar till den tyska krisen runt millennieskiftet och hur det var med just tillväxtstimulans som man fick ordning på torpet. Stimulans som förbundsregeringen nu förvägrar Grekland. Ett maktskifte i Tyskland nästa år skulle uppenbarligen drastiskt förändra den europeiska spelplanen.

Nordrhein-Westfalen är Tysklands folkrikaste delstat och de lokala valen kallas i folkmun »lilla Bundestag-valet«. Resultaten har ofta fungerat som prognos för kommande opinionsförändringar på det nationella planet. Om det skulle gälla för nästa år ser det mörkt ut för Merkel. Men SPD har svårt att hålla en fast kurs. De har varit med och röstat igenom den regeringspolitik som de nu går till storms mot. Intrycket är följaktligen förvirrande: 52 procent av SPD:s väljare inte vad partiet står för. Vänstervindarna är heller ingen garanti för att något klart regeringsalternativ går att presentera 2013. De röd-gröna är fortfarande i minoritet nationellt, mycket på grund av piratpartiets framgångar, medan vänsterpartiet Die Linke söker sin ideologiska riktning. CDU är största parti och Merkels stöd är alltjämt stort. Hon har under de senaste åren uppnått närmast landsmoderstatus.

Med tanke på den alltmer ombytliga och personfixerade tyska väljarkåren skulle det största hotet mot henne vara en oväntad helomvändning av utmanaren och image-kopian Hannelore Kraft. Så länge den uteblir verkar kanslern sitta tryggt. Om än ensam.