Skalv utan varning

Morgonen den 4 februari 1975 beordrade kinesiska myndigheter att invånarna i den nordkinesiska staden Haicheng skulle evakueras. Beslutet föregicks av flera observationer: förändringar av grundvattnets kemiska sammansättning, tama och vilda djur som betedde sig märkligt, en höjning av marknivån samt flera småskalv. Samma kväll skakades staden av en jordbävning som mätte 7,3 på Richterskalan. Stora delar av stadskärnan raserades, broar kollapsade och mer än 2 000 människor dog. Men hundratusentals liv hade räddats tack vare evakueringen.

Händelsen väckte uppmärksamhet världen över. Hade man äntligen lyckats förutsäga en jordbävning? Optimismen varade dock inte särskilt länge. Året därpå drabbades industristaden Tangshan, 40 mil sydväst om Haicheng, utan förvarning av ett ännu större skalv och nästan en kvarts miljon människor omkom. Förutsägelsen verkade alltså till stor del vara en ren lyckoträff.

Enligt forskarvärlden går det nämligen inte att förutspå jordbävningar. Således hade ingen heller kunnat förvarna nepaleserna om det skalv som inträffade förra veckan och som kan ha krävt uppemot 10 000 liv.

Seismologer har visserligen varnat för att en jordbävning skulle kunna inträffa i området eftersom det skett förr. Det senaste stora skalvet ägde rum 1934, ett mindre 1988. Men att slå fast exakt när och var har inte varit möjligt.

Det finns visserligen teorier. En del forskare menar att ett förändrat tryck i marken eller en ökning av vissa metaller i grundvattnet är tecken på att en jordbävning är på väg att inträffa. Andra undersöker frekvensen av skakningar i marken eftersom det ofta förekommer förskalv innan själva jordbävningen.

– Men att skilja ut dessa från vanliga småskalv är i stort sett omöjligt, säger Björn Lund, seismolog vid Uppsala universitet.

Men det betyder inte att världen står handfallen inför naturens krafter. I flera länder, bland annat Mexiko, Japan och USA, har man utvecklat varningssystem som kan varsko om ett skalv precis innan det inträffar.

Systemen bygger på att de icke-förstörande så kallade primärvågorna registreras. De rör sig nämligen snabbare än de förödande sekundärvågorna. När primärvågorna når en mätstation skickas information ut till medborgarna. I San Fransisco, till exempel, gav systemet ShakeAlert invånarna 5–10 sekunders förvarning om skalvet som inträffade i augusti förra året.

– Det är inte mycket tid men det räcker för att söka skydd under ett bord till exempel, säger Björn Lund.

I Japan är varningssystemen mer avancerade. Där är snabbtåg, fabriker och kärnkraftverk kopplade till systemet, och stängs ner automatiskt när en jordbävning inträffar för att minimera skadorna.

Det kanske viktigaste av allt när det gäller att skydda sig mot jordbävningar handlar om att bygga säkert.

– Att det finns bra byggnormer och att byggherrarna förhåller sig till dem är avgörande, säger Björn Lund.

Men att konstruera byggnader som inte kollapsar och utveckla varningssystem är dyrt. Och i Nepal, ett av världens fattigaste länder, finns ingetdera. En rapport framställd av miljöorganisationen GeoHazards till exempel, visar att två tredjedelar av Katmandus byggnader inte uppfyllde kraven för att anses som skalvsäkra.

Fakta | Åtta miljoner påverkas

Skalvet, som uppmätte 7,8 på Richterskalan, är den kraftigaste jordbävningen i Nepal på över 80 år. Epicentrum ligger runt 8 mil från huvudstaden Katmandu, som har omkring en miljon invånare. FN bedömer att åtta miljoner människor påverkats av katastrofen.