Skattesänkarvalet i Tjeckien

Ondcej Malý, 26, arbetar på en PR-firma i Prag. För honom är högerpartiet, ODS, ett självklart val när han ska rösta nu på fredag.

– Vi har en annan politisk karta än ni i väst. Här i Tjeckien röstar de unga och välutbildade i mycket högre utsträckning på liberala partier eller högerpartier, förklarar han.

Tjeckien har hittills varit ett av de försiktigare länderna i det nya Europa, där de ekonomiska reformerna införts gradvis. Men valet i helgen kan ändra på det. Det har nämligen fått skatterna som huvudfråga.

Högerpartiet ODS vill införa så kallad platt skatt om 15 procent, som många andra länder i Central- och Östeuropa infört – inte minst tjeckernas ekonomiskt framgångsrika systernation Slovakien. Till detta ska enligt högern kopplas en statlig ­garanti om minimilön på motsvarande ungefär 2 000 svenska kronor. Socialdemokraterna, CSSD, vill å sin sida behålla den progressiva beskattningen men även de vill ­sänka ­skatten för dem som tjänar under medelsnittet. Detta trots att Tjeckien har mycket stora budgetunderskott.

Det har varit en aggressiv kampanj där en före detta högerminister och hälsoministern till och med började slåss inför tv-kamerorna i förra veckan. Precis som i Sverige är den tjeckiska politiken starkt personfixerad och här står socialdemokraten och statsministern Jirí Paroubek mot högerledaren Mirek Topolánek. Ekonomen Paroubek har bara varit vänsterledare ett år, men anses vara en riktig slugger som lyft socialdemokraterna. När han skulle bjuda upp till tv-debatt skickade han över ett par duelleringspistoler, med en upp­maning att mötas i tv-rutan en ­ganska typisk manöver för hans tuffa stil. Civilingenjören Topolánek däremot har en mildare framtoning, vilket i gengäld gör att han i vissa väljargrupper framstår som den svagare.

Drygt sexton år efter den så kallade sammetsrevolutionen 1989 är Tjeckien en stabil demokrati med medlemskap i såväl EU som NATO. Där andra före detta kommunistländer ofta har ett myller av småpartier, har Tjeckien två stora partier som i de flesta västeuropeiska länder.
Under 90-talet var ODS (Demokratiska medborgaralliansen) och dess karis­matiske och kontroversielle ledare ­Václav Klaus, numera president, den ledande kraften i tjeckisk politik. Han utmålade sig själv först som anhängare av Margaret Thatcher och snabba ekonomiska reformer, men gick i praktiken långsamt fram. Efter parlamentsvalet 2002 tog så socialdemokraterna, CSSD, över. De har sedan dess regerat med stöd av mittenpartiet KDU-CSL.
Böhmen och Mähren var redan under mellankrigstiden starka industriområden och Tjeckien är ett av de rikaste EU-länderna. Men i dag finns också tydliga klassgränser. I Prag behöver man inte promenera länge, förrän man stöter på grupper av utslagna i parkerna.

»Vilken klass tillhör Ni?« frågade nyhetsmagasinet Týden nyligen på sitt omslag och konstaterade att 10 procent av de drygt tio miljoner tjeckerna är »överklass«, medan hela 20 procent lever runt eller under existensminimum (30 procent betecknas som arbetare och 40 procent som medel­klass).

De senaste väljarundersökningarna visar på en stabil ledning för högerpartiet ODS på knappt 30 procent, mot runt 25 procent för socialdemokraterna. Det är naturligtvis inga siffror man kan regera på, och efter valet måste det åter förhandlas om koalition.

Det tredje största partiet i Tjeckien är kommunisterna, som i de senaste prognoserna ligger runt 15 procent. En undersökning i dagstidningen Dnes visade nyligen, att närmare hälften av tjeckerna »inte skulle motsätta sig« att ha med kommunisterna i en ny regering.

– Störst tolerans gentemot kommunisterna har de som är arbetslösa, lågutbildade och bor i glesbygd, fastslår politiska analytikern Jana Hamanová.

Det endast nödtorftigt reformerade kommunistpartiet skys dock som pesten av de etablerade partierna. Med högsta sannolikhet kommer valets vinnare att åter fria till mittenpartiet KDU-CSL. Det har hunnit sitta i såväl höger- som vänsterregeringar och ges i senaste undersökningarna drygt 10 procent. En spännande uppstickare är SZ, de gröna. För första gången ser de nu ut att ha möjlighet att ta sig över femprocents-spärren. Hittills har deras retorik pekat mot att de snarare skulle stödja socialdemokraterna än högern.

– Allt är fortfarande öppet, påpekar Ondcej Malý, som endast var nio år när kommunismen föll, och tillägger med glimten i ögat att det egentligen bara finns en sanning i tjeckisk politik:

– Vláda která zdraží pivo padne (den regering som höjer ölpriserna faller)!