Skugglandet Storbritannien

Ett mindre men internationellt krakel utspelades i veckan, dolt av den enade brittiska samhällstoppens ansträngningar att göra karantänbrytaren Dominic Cummings arbetslös.

Nästan fyra månader efter Storbritanniens utträde ur EU har unionens beskickning i London ännu inte tilldelats full diplomatisk status. Inför utträdet skyllde britterna på svårigheten att samla en parlamentsmajoritet. Men Boris Johnsons imponerande 80-mandatsseger har inte gjort någon skillnad.

Därför blev det liv i spekulationerna när Peter Stano, talesman för Europeiska utrikestjänsten, formulerade sig syrligt om saken. Drar britterna benen efter sig som ett led i de låsta förhandlingarna om de framtida relationerna med EU? Eller handlar det om ett hus?

För 13 år sedan sålde det konservativa partiet sitt högkvarter på Smith Square. Det lilla torget två kvarter från Westminster Abbey och med sin egen avhelgade barockkyrka, hade visserligen bara varit Tories hem sedan sent 50-tal, men det var ändå här Margaret Thatcher firade sina segrar. Och led sina slutliga förluster.

Tories hade ekonomiska bekymmer och det överenskomna priset var 30 miljoner pund. Över en natt var partiet skuldfritt. Det skulle bli lyxlägenheter i byggnaden. Men så kom finanskrisen. In flyttade – efter en mångmiljonrenovering – i stället EU. Och döpte om huset till »Europe house«.

Det var väl magstarkt för EU-skeptiska tories. Tanken har väckts att det är läge att rätta till det misstaget, nu när allt annat ändå ska förhandlas. Kan det vara därför diplomatstatusen fryst inne?

Kanske. Men det är å andra sidan inte direkt så att den brittiska regeringen och EU har för lite att förhandla om.

På en punkt är britter och EU ense när det bara är en förhandlingsrunda och en månad kvar till det sista datum då britterna kan begära en förlängning: De står långt ifrån varandra.

Det går bättre på vissa områden, som det som har att göra med tjänstehandel. Men de framstegen har EU fryst, med hänvisning till något som kallas »parallellism«. Det betyder att svårare områden, som de som har att göra med »jämn spelplan« och fiskeripolitiken, måste gå framåt, för att EU ska släppa tjänsteförhandlingarna längre.

Det finns logik i det. Förhandlande är ett givande och tagande i tre dimensioner. En eftergift om fiske kan balanseras av en vinst vad gäller arbetsrätt. Men det är samtidigt ett tydligt tecken på att parterna i den här förhandlingen fortfarande har svårt att begripa varandra.

Britterna ser EU som en i grunden svag och splittrad motpart, som har allt att vinna på att gå britterna till mötes, men som fastnat i sin egen byråkratiska bitterhet. EU:s förhandlare ser å sin sida, ännu fyra år efter folkomröstningen, med oförställd häpnad på britterna:

»Inte kan de väl  … ?«

»De menar väl inte  … ?«

»Kommer de verkligen  … ?«

Financial Times EU-frälsta kolumnist Martin Wolf fångade inställningen rätt väl när han i förra veckan avslutade en kolumn med den till lika delar uppgivna och ilskna meningen: »Hur gick det till att det en gång vettiga Storbritannien kom att styras av människor av det här slaget?«

Det säger sig självt att förutsättningarna för framgång är begränsade, om parterna tänker så.

Men likväl: om en dryg månad, den 1 juli, går den formella tidsfristen ut för Storbritannien att begära en förlängning av förhandlingsperioden. Vid årsskiftet vidtar ett avtalslöst tillstånd, om inte parterna kommer överens.

Om den brittiska regeringens taktik är att övertyga världen om att den inte drar sig för ett avtalslöst utträde, lyckas den rätt väl. Det finns inga som helst ansatser till att begära förlängning. Det är mer än förhandlingstaktik.

De problem som är svårlösta – i vilken mån ska EU få del av brittiska fiskevatten? Måste Storbritannien slaviskt följa EU:s regleringar, eller beslås med »osund konkurrens«? – är inte svårlösta på grund av tidsbrist, menar den brittiska regeringen. De är svårlösta därför att EU, i britternas ögon, håller fast vid vad kabinettsministern Michael Gove häromdagen kallade en »ideologisk hållning«, snarare än en pragmatisk sådan. Givet detta, skulle mer tid snarare förvärra problemen: det skulle ge EU skäl att fortsätta undvika pragmatismen.

Så tänker britterna. Dessutom finns en del konservativa som nu, mellan skål och vägg, antyder att coronakrisen är till deras fördel. De ekonomiska problem som obönhörligen följer på den, skulle delvis maskera de problem som följer på ett utträde ur EU utan avtal. Det minskar den politiska risken för regeringen.

Cyniskt och aningen bakvänt, möjligen, men ytterligare ett skäl att tro den brittiska regeringen, när den säger att den tror på ett avtal, men kan leva utan det.

Allt står inte stilla. I förra veckan presenterade den brittiska regeringen en »tulltabell«, för handel med resten av världen efter årsskiftet. Många tullar sänks, i jämförelse med de som gällt under EU-medlemskapet, men en del frihandlare var ändå besvikna över att förslaget inte var mer radikalt. Ett skäl till det är att den brittiska regeringen vill behålla en del tullar som förhandlingsmaterial för att uppmuntra världen utanför EU att sluta frihandelsavtal med Storbritannien. Finns inget att förhandla bort, finns ingen vilja till förhandling.

För britterna satte den diskussionen, också begravd under oändliga spaltmeter om Dominic Cummings karantänvidriga bilresa till Durham, fingret på deras besvärliga sits.

De befinner sig just nu i ett skuggland mellan ekonomi och politik. I åratal framöver gäller förhandling, förhandling, förhandling. Men förhoppningsvis med parter som britter begriper och som begriper britter.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Drevet mot Cummings är en ljuv hämnd för brexit