Skuggspelet

Klockan var tio på kvällen, tisdagen den 14 juli. Den grekiska premiärministern stirrade med trött blick in i kameran och förklarade för sina landsmän varför han just hade skrivit på en överenskommelse som gick emot allt han stod för. Allt han hade lovat sina väljare.

Vänsterledaren Alexis Tsipras valdes i januari för att sätta stopp för år av åtstramningspolitik. Nu hade han bundit sig att driva igenom tuffare besparingar och mer privatiseringar än någon av hans föregångare, i utbyte mot ett tredje räddningspaket på 86 miljarder euro som eurozonens mest skuldtyngda land så desperat behövde. 

Detta trots att grekerna precis hade motsatt sig en sådan uppgörelse i en folkomröstning.

– Jag skrev under för att undvika en katastrof för mitt land, sa han.

Dagarna efter talet från premiärministerresidenset Villa Maximos hände någonting oväntat. Det grekiska folket gav ledaren sitt stöd. I opinionsundersökningar uppgav två av tre greker att de skulle rösta på honom igen. Ännu fler stödde överenskommelsen med långivarna.

Samtidigt kom rapporter om splittring i Alexis Tsipras eget parti och försök att avsätta honom. I veckan pratades det till och med om nyval.

Om Greklandskrisens fem år framstår som en enda röra, har det dryga halvåret med Syriza vid makten varit om möjligt ännu mer komplext. Det har inte bara fört EU till gränsen för sin kanske största kris sedan bildandet. Den har varit en uppvisning i förhandlingsspel som går utanpå det mesta.

Som nyhetsbyrån AFP:s biträdande byråchef i Bryssel, Danny Kemp, uttryckte det när spelet pågick som mest i somras:

»Under mina elva år på olika posteringar med AFP har jag haft med en hel del skumma typer att göra: Pakistans säkerhetstjänst ISI, talibanerna, juntan i Burma, libyska rebeller, spinndoktorerna på Downing Street för att nämna några få. Men när det kommer till rena dimridåer och falskspel, kan inget jämföras med förhandlingarna om Grekland.«

Alexis Tsipras var en 40-årig civilingenjör utan regeringserfarenhet när han tillträdde som premiärminister i slutet av januari 2015. Att Syriza – en brokig vänsterkoalition beståendes av allt från trotskister till missnöjda socialdemokrater – kunde ta makten var en reaktion mot det korrupta politiska systemet som i decennier hade dominerats av nepotism och klientelism.

Väljarna var trötta på högerns Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok, som hade styrt Grekland sedan militärjuntas fall 1974 och lett landet in i den skuldkris som bröt ut 2010. Men de var också arga på den tuffa åtstramningspolitik som sedan dess hade dikterats av långivarna i den så kallade trojkan – EU, IMF och ECB.

Alexis Tsipras representerade ett alternativ. Han krävde avskrivningar av grekiska statsskulder och ett slut på den påtvingade svångremspolitiken, något som de flesta ekonomer skulle skriva under på.

Men när Tsipras gjorde entré på den internationella scenen handlade den grekiska skuldkrisen mindre om pengar och ekonomi än om moral och principer. Varför skulle strävsamma tyskar betala notan åt lata greker som varken ville arbeta eller betala skatt?

Alexis Tsipras hade inte riktigt förstått hur mycket som stod på spel för förbundskansler Angela Merkel när han började vädja om villkorslättnader för Grekland.

Merkel hade ohotad styrt Tyskland i nästan tio år, och under tiden byggt upp Europas starkaste ekonomi. Krisen i Grekland riskerade hela hennes eftermäle.

Å ena sidan ville hon behålla Grekland i eurosamarbetet, för att inte bli ihågkommen som ledaren som spräckte ett halvsekel av europeisk integration. Å andra sidan hade hon uttryckligen lovat de tyska väljarna att Grekland skulle betala tillbaka varenda euro.

Dessutom hade Merkel starka statsfinansiella skäl att inte gå med på grekiska skuldavskrivningar. Våren 2015 skulle en total grekisk kollaps i slutändan ha kostat Tyskland – Greklands största långivare – runt 90 miljarder euro. Motsvarande nästan en tredjedel av landets statsbudget.

Angela Merkel hade alltså försatt sig i en situation där en av eurozonens minsta ekonomier inte bara utgjorde ett hot mot den största, utan mot hela -valutaunionen. Vilket sa ganska mycket om förbundskanslerns europeiska strategi, eller snarare brist på sådan.

Med tanke på att kristdemokratiska CDU – partiet hon ledde – historiskt hade gjort mer än något annat för enandet av Europa, var Merkel själv förvånansvärt ointresserad av unionstanken. Till skillnad från sin föregångare Helmut Kohl hade hon aldrig haft en plan för vad hon ville med EU. Men ironiskt nog blev det ändå hon som i praktiken blev dess ledare när valuta-unionen sattes på prov.

Merkels krishantering hade sedan eurokrisen bröt ut handlat om riskminimering. Eftersom varje lösning av Greklands skuldproblem – som skuldavskrivningar eller en så kallad Grexit – kom med stora ekonomiska och politiska kostnader hade hon gång på gång skjutit problemen framför sig.

Efter fem år av förhalande hade Merkel fått sin politiska motpol vid förhandlingsbordet och försett honom med politisk dynamit.

Någon gemensam lösning var svår att se.

Alexis Tsipras ansåg att Grekland kunde investera sig ur krisen. Merkels recept var att skära ner, spara mer och genomföra tuffa arbetsmarknadsreformer, precis som hon själv hade lyckats med i Tyskland. Det som för Merkel var ekonomisk rationalitet såg Tsipras som en vilja att omvandla Grekland till en tysk »skuldkoloni« – och han vägrade att ta order från Berlin. Som nytillträdd premiärminister var det första Tsipras gjorde att lägga ner blommor vid en minnesplats i Aten där 200 grekiska motståndsmän avrättades av nazisterna 1944.

Tyska tidningar noterade symboliken.

Det hade inte börjat bra.

Det var bråttom, redan den 28 februari skulle det andra grekiska räddningspaketet löpa ut. Om inte Alexis Tsipras gick med på att förlänga de villkor som hans föregångare hade förhandlat fram med trojkan skulle ECB inte längre vara skyldig att ge krediter till grekiska banker, som snabbt skulle få slut på pengar. Grekland skulle då tvingas att trycka upp egna pengar för att hålla sitt betalningssystem vid liv, och ett grekiskt utträde ur valutaunionen – Grexit – skulle vara ett faktum.

Men i Aten hade man andra planer.

Till finansminister hade Alexis Tsipras utsett Yanis Varoufakis, en lika frispråkig som radikal ekonomiprofessor från Texasuniversitetet i USA. Varoufakis hade doktorerat på strejker och undervisade i så kal-lad spelteori, ett forskningsområde som behandlar hur förhandlingar går till och hur de vinns.

Varoufakis utmanade långivarna direkt. Han vägrade först att uppfylla redan överenskomna utgiftsminskningar, vilket gjorde att Grekland gick miste om de 7,2 miljarderna euro från det andra räddningspaketet. Därefter bad han Eurogruppen, där eurozonens finansministrar samlas, om ett tillfälligt så kallat brygglån som skulle finansiera den grekiska statsapparaten tills parterna hade omförhandlat.

Innan finansministrarna ens hade hunnit diskutera frågan hade förslaget dömts ut av den tyske finansministern Wolfgang Schäuble. Den rullstolsburne kristdemokraten Schäuble var inte vem som helst i europeisk politik: han hade suttit i tyska parlamentet sedan 1972, förhandlat fram enandet av Öst- och Västtyskland och överlevt ett mordförsök som gjort honom förlamad. Han var den enda av Merkels ministrar som var mer populär än henne själv.

Till skillnad från sin förbundskansler var han beredd att låta Grekland lämna euron för att statuera exempel – och hans ord vägde tungt.

Eurogruppen gjorde som han ville och sa nej till Varoufakis förslag. Den grekiske finansministern svarade med att Grekland fortsättningsvis bara skulle förhandla med EU, ECB och IMF separat. Den hatade trojkan var inte längre välkommen i Aten.

Det krävdes tre toppmöten på tio dagar innan eurozonens finansministrar lyckades få Grekland och Tyskland att börja tala med varandra igen. Den 20 februari, med åtta dagar kvar till deadline, kom Euro-gruppen överens om att förlänga det grekiska räddningsprogrammet till den 30 juni.

Varoufakis hade fått fyra månader på sig att omförhandla programmet. Men han lämnade Bryssel utan några löften om villkorslättnader eller skuldavskrivningar. Och för att pengarna skulle fortsätta att rulla in till Aten hade han tvingats gå med på en frysning av alla kostsamma satsningar som Syriza hade lovat väljarna.

– Den grekiska regeringen kommer säkerligen få svårt att förklara det för sina väljare, sa en nöjd Wolfgang Schäuble till reportrar.

Han hade svårt att dölja att han gärna ville få bort Syriza från makten i Grekland, men tycktes samtidigt njuta av att äntligen ha fått någon lika principfast som sig själv att stångas med.

På en gemensam presskonferens i Berlin samma månad sa Schäuble:

– Vi har kommit överens om att vara oense.

Förlängningsavtalet hade avvärjt krisen. Men priset var högt. Relationerna mellan förhandlarna hade gått från dåligt till rent av usla.

Få i trojkans toppskikt trodde vid det här laget att parterna kunde enas.

Förutom en man: EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Mr Europe, som han också kal-las, hade suttit 16 rekordlånga år som regeringschef i Luxemburg och lett nästan varje tänkbar EU-institution.

När vänsterradikalen Tsipras för första gången anlände till Bryssel i februari mötte den 20 år äldre kristdemokraten honom med en kyss och ledde honom hand i hand in till mötet. Juncker visade honom runt, förklarade hur allt fungerade och tog honom under sina vingar.

Kanske var det för att han som arkitekt bakom valutaunionen hade mer investerat mer i euron än någon annan. Kanske var det för att han helt enkelt trodde att han förstod sig på Alexis Tsipras.

Juncker hade växt upp i ett gruvområde där den politiska miljön dominerades av kommunister, och han hade lång erfarenhet av att regera i koalition med socialister. Skulle nybörjaren Tsipras bara lära sig hur det konsensusinriktade EU-maskineriet fungerade skulle de snart finna en gemensam lösning. Trodde Juncker.

– Välkommen till tortyrrummet, hälsade Juncker Tsipras.

I Berlin tyckte man att EU-bossen var för mjuk mot Tsipras och att han gav honom falska förhoppningar om att långivarna skulle gå med på eftergifter. Trots att Juncker tillhörde Merkels systerparti hade den tyska förbundskanslern motsatt sig honom när EU valde nya kommissionsordförande. Juncker var både för mycket federalist och för långt till vänster för Merkels smak. Men Juncker ignorerade tyskarna och gjorde allt han kunde för att hjälpa den unge greken. När Tsipras dök upp till möten utan experter, tog Juncker honom vid sidan och förklarade att han också måste kunna föra tekniska diskussioner och inte bara politiska.

Den grekiska förhandlingsdelegationen fortsatte ändå att gång på gång skicka in sina förslag för sent, så att ekonomerna från EU, ECB och IMF inte hann räkna på dem före mötena. Ofta innehöll de inte ens ordentliga sifferunderlag. Om de ens hade med sig förslag.

Långivarna blev alltmer irriterade.

Frågan är om grekernas agerande berodde på bristande kompetens eller om det helt enkelt var en del av förhandlingen, en strategi i Varoufakis spelteori. I en grekisk dokumentärfilm häromåret hade han förklarat att skillnaden mellan att ha 10 000 euro i skuld och ha 300 miljarder euro i skuld är att bara i det senare fallet sitter man på förhandlingsmakt. Men bara på ett villkor:

– Man måste vara beredd att säga nej, förklarade Varoufakis.

Om Grekland föll, skulle långivarna också falla. Hotet om en ekonomisk krasch var deras bästa förhandlingsvapen. Ju längre tiden gick utan att parterna kunde enas, desto mer ökade risken för en Grexit. Och till sist skulle långivarna ge vika.

Annars var Varoufakis – som i grunden var emot euron – beredd att låta Grekland ställa in betalningarna och lämna valutaunionen. Han hade ingen politisk karriär att bry sig om; sanningen var att han inte ens hade flyttat in i finansministerns rum eftersom han inte såg sig som en politiker.

I hemlighet hade Varoufakis satt samman en liten grupp med personer som arbetade med att planera hur en återgång till drachmer skulle gå till. De kommunicerade via krypterad e-post och träffades långt från de grekiska regeringsbyggnaderna.

På finansdepartementet i Berlin pågick en liknande process, där Schäuble lät sina medarbetare skissa på ett förslag som skulle låta Grekland åtminstone tillfälligt lämna euron.

Samtidigt fortsatte processen i Bryssel. Alla länder – utom Frankrike, Italien och Cypern – slöt upp bakom Tysklands hårda linje.

Så fort det såg ut som om parterna närmade sig varandra avvek Tsipras för att konsultera med sina närmasta i Aten. Efter några timmar återkom han alltid med ett nej, och förhandlingarna fick börja om.

I april fick Varoufakis, via amerikanskt håll, höra att Eurogruppen hade tröttnat och verkligen var beredda att offra Grekland. När han insåg att hans förhandlingsvapen inte bet ville han byta taktik. Han föreslog att Tsipras skulle lämna de officiella förhandlingarna och i stället offentliggöra en plan för hur den grekiska skuldkrisen skulle lösas, som Varoufakis hade börjat skissa på tillsammans med några amerikanska ekonomvänner.

Alexis Tsipras ansåg det för riskabelt, och stoppade idén. Han började inse att Varoufakis konfrontativa stil gjorde honom svår att ha med i Bryssel.

I början av maj lyfte han bort sin finansminister från de tekniska förhandlingarna. Strax därefter fick Varoufakis reda på att Tsipras hade gått med på överskottsmål som Varoufakis ansåg vara orealistiska.

Långivarna ville att Grekland skulle gå med 4,5 procents överskott i statsbudgeten. Tsipras accepterade nu ett mål som började på en procent för att stiga till 3,5 procent 2018. Den grekiska premiärministern trodde att om han gav efter med åtstramningar så skulle han kunna kohandla sig till skuldavskrivningar. Yanis Varoufakis tyckte att det var vansinnigt, eftersom det förra tvärtom försämrade möjligheterna för det senare. Om den grekiska statsbudgeten började visa svarta siffror fanns det ju ingen anledning för långivarna att inte kräva sina pengar tillbaka.

Han funderade på att avgå men valde att stanna för att inte ytterligare försvaga Tsipras position i förhandlingarna.

Alexis Tsipras hade alltså en vän i EU-kommissionens topp. Men samtidigt hade en spricka uppstått i relationen med hans allra närmaste.

Det skulle inte dröja länge innan båda relationerna kraschade.

Med en månad kvar till deadline försökte Juncker hålla liv i samtalen. Hans kontor hade omvandlats till en springbana mellan den grekiska delegationen, som satt i ett rum, och representanter från IMF och ECB, som satt i ett annat.

EU-bossen tyckte de gjorde framsteg tills Tsipras stod i det grekiska parlamentet och talade om hur ljusskygga teknokrater ställde hans land inför ultimatum. Där gick gränsen även för den obotlige optimisten, som menade att Tsipras gjorde en sak i Bryssel och sa en annan sak i Aten.

– Jag har inget personligt problem med Alexis Tsipras. Han var min vän. Han är min vän. Men ärligt talat, för att vänskap ska fungera så krävs det ett minimum av regler, sa Juncker till reportrar.

Nu var också den dörren stängd.

Åtta dagar innan trojkans krisprogram skulle löpa ut samlades Europas ledare i Bryssel för krismöte. Mötet slutade i bråk om det underfinansierade grekiska pensionssystemet. Långivarna ville strama åt villkoren – Tsipras kunde bara tänka sig att höja avgifterna.

Två dagar senare, den 24 juni, satt de runt bordet igen. Pressen på Tsipras var hård. Minst två gånger gick han med på villkoren för ett nytt räddningsprogram. Men efter att ha pratat med Varoufakis och sin delegation backade han igen.

Dagen efter höll Eurogruppen möte. Varoufakis, som hade hållits utanför, fick vad han upplevde som ett slutbud: fem månaders ytterligare finansiering, med alla grekiska eftergifter men utan några skuldavskrivningar. Det var ett erbjudande från några som egentligen inte ville ha en överenskommelse, resonerade Varoufakis. Han misstänkte att Schäuble nu försökte bli av med Syriza genom att medvetet förlänga den grekiska krisen. Tsipras stod inför sitt livs dilemma. Om han godkände villkoren skulle han behöva bryta i princip vartenda löfte han gett sina väljare. Sa han nej skulle Grekland vara bankrutt inom några dagar.

Fredagen den 26 juni satt Tsipras i ett litet rum hos den franska delegationen i Bryssel tillsammans med Angela Merkel och den franske presidenten François Hollande – som nu hade tagit över Junckers medlarroll. Ett rykte hade nått Merkel att Tsipras kontaktat Europaparlamentets ordförande Martin Schultz och bett om hjälp att samla stöd i den grekiska oppositionen för ett avtal. Merkel såg en öppning att slippa en riskabel Grexit, och hon var nu beredd att diskutera både skuldrekonstruktion och investeringar i Grekland.

Merkel lämnade mötet hos fransmännen med förhoppningar. Men när hon landade i Berlin ringde Tsipras och släppte bomben: att han skulle låta grekerna folkomrösta om ett nytt räddningsprogram. Det var något som aldrig tidigare förekommit i diskussionerna. Därefter twittrade han: »Med ett klart NEJ sänder vi ett budskap om att Grekland inte kommer att kapitulera.«

På ett Eurogruppsmöte dagen efter blev Varoufakis utskälld av sina finansministerkollegor. Han svarade med läxa upp dem om demokratins ursprung, och bad sedan om fyra veckors förlängning av lånen så att folkomröstningen kunde hållas i lugn och ro. Eurogruppen vägrade.

– Förhandlingarna är helt klart över, om jag förstår mister Tsipras rätt. Vi har ingen grund för fortsatta diskussioner, sa Schäuble.

Varoufakis lämnade Bryssel med ett leende. På sin blogg skrev han: »Kan demokrati och en monetär union samexistera? Eller måste en ge vika?«

Euroarkitekten Juncker var förkrossad. I hans kassaskåp fanns nu ett 1000-sidigt dokument, framtaget av hans medarbetare, som talade om hur EU-kommissionen skulle hantera det som inget unionsfördrag hade förutsett – att ett EU-land skulle gå bankrutt och lämna den gemensamma valutan.

Scenariot såg nu alltmer ut att bli verklighet.

Inför den samlade pressen höll Juncker en lång monolog om hur Tsipras hade svikit honom.

Veckan före folkomröstningen rådde undergångsstämning i Aten. Bankerna började få slut på kontanter, och regeringen hade infört maxuttag på 60 euro om dagen. Vid bankomaterna ringlade långa köer av människor som var rädda att deras pengar skulle försvinna eller devalveras.

Tisdagen den 30 juni hade Grekland, som första industrialiserade land, inte kunnat betala tillbaka ett lån från IMF – och därmed hamnat i samma klubb som Somalia, Sudan och Zimbabwe. Tre dagar senare fick Varoufakis ett mejl från chefen för ESM, institutionen som har hand om EU-ländernas lån till Grekland. Eftersom Grekland missade återbetalningen till IMF hade ESM rätt att kräva tillbaka sina pengar, 142,6 miljarder euro.

Varoufakis svarade med att citera kungen av Sparta: Molin labe. Kom och hämta.

Aten var redo för krig.

Runt om i den grekiska huvudstaden satt affischer med en bild på Schäuble och texten: »I fem år har han druckit ditt blod. Säg NEJ till honom!«

För grekerna är »Ochi!« – nej – förknippat med hjältemod, och ordet har starkt historiskt symbolvärde för både vänstern och högern. Det var detta Tsipras ville utnyttja. Genom att utmåla långivarna som utpressare hoppades han kunna ena folket, och återkomma till förhandlingsbordet i Bryssel med ett ännu starkare mandat.

Planen var aldrig att helt förkasta besparingspolitiken. Tsipras ville ha ett avtal och det skulle kräva eftergifter. Men genom att folkomröstningen var så luddigt formulerad kunde folket säga nej till åtstramningar, medan dörren till en uppgörelse samtidigt hölls öppen.

Det var ett spel som inbjöd till svekdebatt. Tre ministrar hade motsatt sig en omröstning, däribland Varoufakis som sa sig tro att det skulle bli ett ja.

När resultatet kom på söndagskvällen visade siffrorna 39 procent ja, 61 procent nej. Tsipras hade en förkrossande majoritet bakom sig. Senare på natten mötte premiärministern sin finansminister.

– Sätt mig i arbete igen eller ersätt mig, sa Varoufakis.

Tsipras erbjöd honom en ministerpost med ekonomi, infrastruktur, sjöfart och turism.

Varoufakis tackade nej och avgick morgonen efter.

Långivarna var knappast opåverkade av det som hänt i Grekland. När Alexis Tsipras återvände till Bryssel den 7 juli fick han veta att villkoren inte längre var förhandlingsbara. För det första skulle inga tillfälliga lån ges förrän Tsipras hade godkänt hela paketet. För det andra skulle alla tidigare grekiska löften gälla. För det tredje skulle alla reformer genomföras innan en skuldrekonstruktion kunde komma på tal. Och slutligen skulle ett tredje räddningsprogram innehålla nya villkor, som avregleringar på produktmarknader och arbetsmarknadsreformer.

Detta var betydligt hårdare än det förslag som grekerna precis hade röstat ner.

Det var ändå inte hårt nog för en man – Wolfgang Schäuble. Dagen innan slutförhandlingarna skulle börja skickade dennes statssekreterare ut ett papper till ministrarna i Eurogruppen där det föreslogs att Grekland skulle lämna eurozonen under minst fem år.

När Schäuble landade i Bryssel lördagen den 12 juli såg han att hans förslag inte fanns med på dagordningen. Frankrike eller Italien måste ha stoppat det. Den tyska finansministern var förbannad. Han sammankallade gruppen av konservativa finansministrar och fick dem att formulera villkor så tuffa att Tsipras aldrig skulle kunna acceptera dem, för att på så sätt tvinga fram en Grexit.Schäuble föreslog en privatiseringsfond, där statliga grekiska tillgångar skulle placeras och sedan säljas av för att betala tillbaka lån. Den skulle till råge på allt placeras i Luxemburg – vilket Tsipras omöjligt kunde godta.

När Eurogruppens möte drog i gång fanns både privatiseringsfonden och Grexit med i de officiella dokumenten. Det var första gånge unionens ledare offentligt talade om en eurozon utan Grekland. Det var knappast vad Merkel ville, men till skillnad mot Tsipras kunde hon inte köra över sin finansminister. Schäuble var en institution i sig, och han hade just dragit upp riktlinjerna.

Klockan kvart över fyra på söndagseftermiddagen inleddes toppmötet. Europeiska rådets ordförande, polacken Donald Tusk, insåg snart att samtalet inte ledde någon vart. Han tog med sig Tsipras och Merkel till ett enskilt rum på åttonde våningen. Än en gång var det Hollande, inte Juncker, som fick agera medlare.

Tsipras bad att få ta med sin nya finansminister, den Oxfordutbildade Euclid Tsakalotos.

– Om Tsakalotos kommer, måste Schäuble också få komma, svarade Merkel.

Herrarna var dödstysta innan de förstod att förbundskanslern skämtade. Men Schäubles skugga fanns ändå i förhandlingsrummet.

Efter tio timmar av förhandlingar var Tsipras beredd att acceptera allt utom Schäubles privatiseringsfond. Merkel gick till slut med på att en del av pengarna i fonden skulle få användas för investeringar i Grekland. De fortsatte att bråka om hur mycket. När en trött Merkel ville skjuta upp mötet vägrade Tusk.

Klockan nio på måndagsmorgonen – efter 17 timmar av förhandlingar – skrev Alexis Tsipras på ett avtal. 86 miljarder euro i utbyte mot en lång lista på skattehöjningar, pensionsnedskärningar och privatiseringar.

Det regnade molotovcocktails på Syntagmatorget utanför det grekiska parlamentet när första delen av reformpaket skulle godkännas två dagar senare.

Syriza var splittrat: Varoufakis och 31 andra partikamrater röstade emot sin egen partiledare. Med oppositionens hjälp gick paketet igenom med siffrorna 229 mot 64.

Alexis Tspiras hade segrat, men hade förlorat halva sitt parti. Samtidigt deklarerade han för sina landsmän att han hade skrivit på »ett avtal som han inte trodde på«.

Därefter har parlamentet godkänt de två resterande delarna i två omröstningar, den senaste i förra veckan. För varje gång har motståndet inom Syriza vuxit. Upproret har nu gått så långt att det nu kommer uppgifter om att Tsipras planerar ett nyval. Ett val som han, med dagens opinionssiffror, skulle vinna.

Det är svårt att se en entydig logik i det som har skett de senaste åtta månaderna av förhandlingar om Greklands öde.

Men en sak är klar: Alexis Tsipras har visat sig vara en fullblodspolitiker.

För Tsipras – som gick med i kommunistiska ungdomsförbundet som 14-åring, som varit politisk aktivist sedan dess och döpt sin son till Ernesto efter gerillaledaren Che Guevara – var det oerhört svårt att böja sig för makten i Bryssel. Ännu värre att höra ministrar och parlamentariker från Syriza, kamraterna i hans eget parti, kalla honom svikare och hota med myteri.

Men som han uttryckte det själv hade tiden för »ideologisk renhet« runnit ut. Tspiras kompromissade, inte bara med sin politik utan med sig själv. Han återvände till Aten som någon som tog ansvar för sina handlingar. Som var beredd att offra allt för sitt land. Även sina principer.

Det var det som grekerna nu hörde. Ljudet av en statsman.

För EU är Alexis Tsipras upphöjelse dubbel. Å ena sidan är deras förhatlige motpart Tsipras kvar, kanske starkare än någonsin. Å den andra är det uppenbart att man har att göra med en person som är beredd att just kompromissa.

Om den nya uppgörelsen löser Greklands ekonomiska problem, och därmed hela Europas, är dock en helt annan historia.

Texten bygger på en lång rad öppna källor, presskonferenser samt texter från Reuters, The New Yorker och Der Spiegel.