Skymning över den arabiska vårens vagga

Priserna har verkligen ökat, säger Imène på den gamla marknaden, souken, i Tunis.

Marknaden – där alltifrån fezhattar och vattenmeloner till medicinalväxter och söta bakverk finns till försäljning – är välbesökt. Trots allt dyrare priser. Men Imène, som bor utanför Paris, åker ofta till sitt födelseland, och vittnar om att läget blivit tuffare.

– Tidigare kunde man gå till grossister för att handla, men inte nu med den nya lagen. Nu är det bara affärerna och köpmännen som får göra det. Och är man en familj med småbarn har man ändå bara rätt att köpa en flaska mjölk. En enkel familj kan inte längre leva här.

Nordafrika och Mellanöstern är på många håll alltför torrt och varmt för storskaligt jordbruk. Många länder i området importerar därför en stor del av sina livsmedel från de bördiga markerna i Ryssland och Ukraina. Tunisien har tidigare köpt 39 procent av sitt vete och 57 procent av sin majs från Ukraina – och hela 62 procent av sin solrosolja från Ryssland.

Med Rysslands invasionskrig i Ukraina har allvarliga störningar på jordbruksmarknaderna följt i arabvärlden, med kännbara effekter för konsumenterna.

Lagen som Imène pratar om infördes av Tunisiens president Kaïs Saïed 2022, och syftade till att förbjuda ekonomisk spekulation kring och hamstring av livsmedel. Kraven på strikt efterlevnad av lagen, dekret nummer 14, inskärptes sedan av presidenten i augusti 2023. Straff på upp till 20 års fängelse hotar de som gör sig skyldiga till överträdelser.

Även andra skyddsåtgärder har vidtagits. Priserna för vissa viktiga livsmedel som bröd, ris, kaffe och socker har sedan årtionden tillbaka reglerats med hjälp av statliga subventioner. En baguette har till exempel länge kostat motsvarande cirka 60 öre. Resultatet av hela arrangemanget – inklusive mindre importer på grund av kriget, lagar mot spekulation och hamstring, samt konstgjord prissättning – har lett till allvarlig brist på många varor i affärerna.

– Det är brist på solrosolja, socker, mjöl, mannagryn. Ris är samma sak – man måste leta överallt för att hitta rätt sort, berättar Imène.

Det hårt skuldsatta Tunisien har som en följd tvingats vända sig till IMF för stödlån – med effekten att valutafonden i gengäld har begärt att Tunisien gradvis avskaffar de kostsamma livsmedelssubventionerna. En nödvändig åtgärd, eftersom kostnaderna för subventionerna bara under 2022 beräknades ha uppgått till motsvarande uppåt 22 miljarder kronor. Budgetunderskottet för 2023 förväntas hamna på -5,8 procent, rapporterar ratinginstitutet Fitch.

– Men tar de bort subventionerna så kommer människor inte längre att kunna livnära sig. Det kommer att explodera, säger Imène.

I ett försök att minska sitt importberoende och sänka livsmedelspriserna har Tunisien nu försökt öka sin inhemska matproduktion. 

– Kriget lär omvärlden att inte förlita sig på andra länder, utan att också ha sin egen produktion, säger Mediouni Faouzi, koordinator för en stor jordbruksorganisation i regionen Ben Arous söder om Tunis.

Men lantbruket i Tunisien är även direkt drabbat av kriget mellan de två spannmåls- och energistormakterna Ukraina och Ryssland. Produktionskostnaderna blir allt dyrare på grund av högre oljepriser och traktorbränsle, gödsel och mycket annat. Tunisien importerar runt 30 procent av sitt utsäde från Ryssland och Ukraina, och mycket gödningsmedel också.

Landet sitter därför som en följd av kriget i en rävsax av dåliga statsfinanser, allt hårdare villkor för konsumenterna, frustration hos väljarna och i slutänden risk för nya uppror av det slag som en gång i tiden startade den arabiska våren. Och i den röra som uppstått väger ordning och reda för många tunisier tyngre än den frihet som man vann då.

– Tidigare fungerade i alla fall saker och ting. Nu funkar ingenting – varken vatten, el eller avlopp, berättar en taxichaufför under färden från Tunis fattiga områden till det exklusiva Gammarth.

Till detta bör läggas de två år av coronapandemi som drabbade Tunisien hårt. Situationen har heller inte blivit bättre av att Tunisiens regering länge varit alltför fragmenterad, svag och handlingsförlamad för att kunna bemöta landets stora utmaningar.

Parlamentets svagheter har spelat president Saïed – en teknokrat utan tidigare politisk erfarenhet – i händerna. Som tidigare professor i juridik är Kaïs Saïed expert på konstitutionsrätt, och genom att runda artikel 80 i den tunisiska grundlagen upplöste han i juli 2021 den dåvarande regeringen, frös parlamentet och bytte ut premiärministern.

Sedan dess har en större del av den exe-kutiva makten i Tunisien hamnat hos presidenten. Den 25 juli 2022 snabbutlyste Saïed en folkomröstning för att få stöd för att omvandla Tunisien från en parlamentarisk republik till ett fullpräglat presidentstyre. Stora delar av oppositionen bojkottade omröstningen. I slutänden deltog rekordlåga 30,5 procent av den röstberättigade befolkningen, men hela 94,6 procent av dem gav stöd åt den nya författningen. Med resultatet att Tunisien gått från "fri" till "delvis fri" i den internationella rankningen Freedom House Index.

Det många i dag frågar sig i arabvärlden och utanför är om den sista överlevande demokratin från den arabiska våren 2011 håller på att falla tillbaka till det auktoritära styrelseskick som präglar merparten av den övriga regionen?

– Vi behöver etablera ordning i Tunisien. Och för att göra det behöver vi bli av med en del politiska partier, säger Rania Ben Slimane, frilansjournalist och regelbunden medarbetare i den lokala e-tidningen Tunisie Numérique.

Hur märkligt detta än låter finns folkligt stöd för uppfattningen. Under senare år har det också uppdagats i medier att många ledamöter knappt någonsin deltar i parlamentsomröstningarna. I andra sammanhang har folk förfärats över allvarliga bråk och incidenter mellan parlamentarikerna. I juni 2021 attackerades den kvinnliga ledamoten Abir Moussi, som leder oppositionspartiet Al-Dustur al-Hurr, av representanter från islamiströrelsen, som slog henne med öppen handflata och kastade tomma vattenflaskor mot henne.

– Kritikens anda är inte stark här, suckar Rania Ben Slimane. Vår demokrati är ung, vi har inte tränat på det så länge.

Den demokratiska situationen blev inte bättre efter valet till parlamentet den 17 december 2022. Endast nio procent av de röstberättigade tunisierna avlade sin röst. Parlamentets demokratiska förankring försvagades ytterligare, vilket spelar presidenten – som väljs på fem år och har ända till 2024 på sig att fullfölja sin politik – i händerna.

– Det de flesta tunisier vill ha är en stark ledare, en ledare som står för stabilitet, hellre än dagens ordning med korruption och ökade priser, säger Leïla Chekir-Ghedira, professor i odontologi vid universitetet i Monastir.

För bara några år sedan tog hon emot ett pris ur presidentens hand som "Tunisiens bästa forskare", men trots det är hon skeptisk till Saïeds möjligheter att leda Tunisien in i framtiden.

– Jag är inte övertygad. Han är inte en mäktig ledare, utan snarare en sorts lektor. Han har inte erfarenhet. Folket vill ha en ledare som Abd al-Fattah al-Sisi i Egypten, men al-Sisi är ju militär, fältmarskalk.

Kaïs Saïeds öknamn "Robocop" har han snarast fått på grund av sin monotona, sakliga diktion, inte för några särdeles tuffa och hårdföra upprensningsaktioner.

Ändå tror inte professor Chekir-Ghedira att något nytt arabiskt uppror är i antågande i Tunisien. Inte för att de inte skulle vilja ha en starkare ledare, utan för att de kommer att försvara sina nya rättigheter och friheter i tid innan en ny revolution skulle behövas. En sorts dubbel argumentation, med andra ord, måhända kännetecknande för en så ny och ömtålig demokrati som Tunisien.

– Folket kommer inte att tillåta att saker och ting förfaller till den nivån. Rege-ringen kommer att behålla en skälig nivå av friheter, säger Leïla Chekir-Ghedira.

Oavsett Tunisiens utmaningar och president Kaïs Saïeds lösningar på dem, så har Imène på marknaden i Tunis sin uppfattning klar:

– Regeringen är korrumperad. Det är en diktatur, fast modern. Vi röstade på presidenten hemifrån Frankrike, men ångrar det. Det är sämre i Tunisien nu.

***

Läs även: El Salvador – mönsterland eller skräckvälde?

Läs även: Kan konflikten om Esequibo bli ett nytt oljekrig?