Slutet för vänstervågen?

»Bensinen blir dyrare, det finns inga jobb och det blir allt svårare att ta sig till USA. Något måste helt enkelt hända«, säger taxichauffören Jorge där han forsar fram längs en femfilig motorväg i Mexico City.

Han säger att han lutar åt att ge sin röst till Andrés Manuel López Obrador. Men han är inte säker, för han »gillar inte populism«.

Den osäkerheten har han gemensamt med många andra av de drygt 40 miljoner mexikaner som går till valurnorna den andra juli. De gör det efter en valkampanj som präglats av påhopp, förtalskampanjer och skrämselpropaganda. Mexikanerna står, för första gången i modern tid, inför ett tydligt ideologiskt vägval mellan höger och vänster.

För trots att Mexiko formellt sett varit en demokrati i drygt åttio år, så var det inte förrän Vicente Fox valdes till president år 2000 som Mexiko på allvar fick ett modernt flerpartisystem. Innan dess hade den institutionaliserade revolutionens parti, PRI, suttit vid makten i cirka 70 år med hjälp av ett närmast allomfattande korporativistiskt system och återkommande valfusk.
Sedan år 2000 har dock flera oberoende demokratiska institutioner byggts upp som garanterat fortsatt fria val. Inför valet den 2 juli ligger PRI:s kandidat Roberto Madrazo ett tiotal procentenheter efter de båda huvudfavoriterna till valsegern, López Obrador och Calderón. Debatten har därför kommit att handla mer om sakfrågor än om rädslan för en återgång till det gamla.

Den stora frågan är nu om Mexiko kommer följa i den vänstervåg som svept över Latinamerika, eller om landet kommer att bryta trenden.

Den som länge var favoriten, Andres Manuel López Obrador, har en tydlig vänsterprofil och är omåttligt populär i Mexico City efter sina år som borgmästare i staden. De andra kandidaterna utmålar honom gärna som en farlig mexikansk variant av Venezuelas vänsterrevolutionär Hugo Chávez, men de flesta oberoende bedömare är ense om att han snarare är ideologiskt besläktad med Brasiliens pragmatiske vänsterpresident Lula.

Hans huvudmotståndare är den betydligt mindre karismatiske Felipe Calderón, det regerande partiet PAN:s kandidat. Calderón står för kontinuitet i den ekonomiska politiken, stabilitet och goda relationer till USA, något som inte ska underskattas i ett land där nästan alla har en vän eller familjemedlem i det rika landet i norr. Cirka elva miljoner mexikaner bor i USA, varav cirka hälften lever där illegalt.

Men om López Obradors svaghet är svårigheten att övertyga väljarna om att han kan upprätthålla en god relation med Bushadministrationen, så är Calderóns akilleshäl den haltande ekonomin. Sedan Fox kom till makten år 2000 har tillväxten bara legat på cirka två procent per år, något som knappt motsvarar befolkningstillväxten.

Calderón vill fortsätta avregleringarna av ekonomin och effektivisera den enorma statliga byråkratin, men han har svårt att förklara hur det ska kunna skapa de nya arbetstillfällen som hans mentor Fox aldrig lyckades få fram.

– Det här valet står mellan två nationella projekt. Jag står för en förändring av den ekonomiska politiken – helt enkelt för att den gamla politiken har misslyckats, säger López Obrador.

Hans alternativ är en keynesianskt inspirerad välfärdsstat, där massiva satsningar på fattigdomsbekämpning och infrastrukturprojekt ska få fart på ekonomin. Denna socialdemokratiska modell har starkt stöd i den södra delen av landet, där fattigdomen är som mest utbredd. Många småbönder i de södra delarna av Mexiko har fått se sin levnadsstandard sjunka sedan frihandelsavtalet Nafta trädde i kraft 1994. Hundratusentals har emigrerat till USA eller norra Mexiko, där Nafta givit upphov till en smärre boom av så kallade maquiladoras, enklare sammansättningsfabriker. Valet är därför också en kamp mellan den norra delen av landet, där Calderón har ett starkt grepp, och södern, där López Obrador behållit sitt stöd.