Sovjetiska sår

Den lilla baltstaten med den stora grannen är ett delat land. De unga vandalerna var småbarn när Estland återfick sin självständighet 1991. De har inget ansvar för Sovjet, Stalin eller Gulag, men känner att de får bära det.

– Det här är frukterna av att samtliga regeringar i mer än femton år har struntat i att försöka integrera dem, säger nyss avgångna parlamentsledamoten Nelli Kalikova.
Hon är känd infektionsläkare med hiv-bekämpning som specialområde och tills helt nyligen konservativ politiker i det estländska parlamentet Riigikogu. I dag arbetar hon i ett av Tallinns mest utsatta områden för att förebygga spridning av hiv.

Med rysk far och estnisk mor har Kalikova såväl en professionell som en personlig insikt i det som i dag är Estlands största problem: att landets politiker inte brytt sig om att ena nationen.

Därför är många invånare med ryskt påbrå inte estländare på lika villkor. Många saknar medborgarskap och rösträtt för att de inte klarat det dyra och svåra prov i språk och historia som krävs för ett estländskt pass.

De som envisats med att ändå vilja vara estländare har tilldelats gråa främlingspass med ordet »Alien« stämplat på pärmen. Andra har, ofta i protest, sökt ryskt medborgarskap vilket är både enklare och billigare.

De flesta ryssar bor i nordöst kring gränsstaden Narva. Från det valdistriktet valdes konservativa Nelli Kalikova in i parlamentet 2003.
Den 16 februari i år stödde hon förslaget att flytta den omstridda sovjetiska bronssoldaten från andra världskriget till en krigskyrkogård. Att just det utlöste kravaller förvånar henne. Att det blev upplopp förvånar henne inte det minsta.

Hon drar tre slutsatser av kravallerna. För det första att Estland är oerhört sårbart för rysk propaganda. För Ryssland är all diskriminering av ryssar i forna Sovjetunionen en propagandistisk gudagåva att slå i huvudet på EU och USA när landet kritiseras för bristande demokrati.

För det andra att Estlands ryska befolkning måste ges samma information som den estniska och inte få allt filtrerat genom rysk tv.
För det tredje att det var fel att ha så bråttom att flytta bronssoldaten. Den kunde ha fått stå kvar över Segerdagen den 9 maj när ryssar firar dem som stupade mot Nazityskland.

Men den verkliga utmaningen är att ena landet.

– Statyn är inte så viktig. Det kunde lika gärna ha blivit något annat som utlöst kravaller inom ett par tre år, säger Nelli Kalikova.
Integrationen har handlat för mycket om språk.

– Det har varit för svårt att få medborgarskap. Vi måste bry oss mer om lojalitet än om språk. Vi har inte tagit emot den här generationen som medborgare i landet och den som ingen bryr sig om blir aggressiv.

Än är det inte för sent, menar hon.

– Hittills har våra politiker tyckt att de haft viktigare saker att göra. Nu hoppas jag verkligen att de ska ha förstånd att dra lärdom av de här plågsamma händelserna.

Och annars?

– Då händer det igen och igen och igen som med kravallerna i de franska förorterna, säger Nelli Kalikova.