Spanien – splittringarnas land

En idé när Skåne skulle försvenskas på 1600-talet var att tvångsförflytta skåningar till Baltikum. Det blev inte av, men berättelserna om svenska övergrepp levde långt fram i våra dagar. Gunnar Wetterberg, som just kommit ut med den tredje och sista delen av »Skånes historia« (Albert Bonniers förlag) mildrade visserligen de fasansfulla berättelserna redan i del två av sin trilogi. Men Sverige har ändå en historia, liksom de flesta europeiska länder, av mindre smickrande och hårdhänta perioder av statsbygge.

Det motsägelsefulla är att våldet och förtrycket bakom konstruktioner av det slaget resulterade i den stabilitet som senare blev förutsättningen för moderna demokratier. Friheten och självstyret vilar i de flesta länder på statsbyggare som gjorde sitt bästa för att begränsa båda. När nu den katalanska separatistkonflikten i Spanien ytterligare försvårats, är det egentligen det här det ytterst handlar om.

Den spanska statskonstruktionen har alltid varit lösare än till exempel den svenska. Sättet att hålla ihop staten Spanien har, särskilt sedan den demokratiska konstitutionen 1978, varit att delegera så mycket som möjligt av den politiska makten till regionerna. I allt väsentligt är Spanien en federation av 17 autonoma regioner och två autonoma städer.

Det hela kompliceras av att konstitutionen bara erkänner en nation, nämligen Spanien, men samtidigt gör klart att det finns flera »nationaliteter« inom nationen Spanien. Katalanerna brukar räknas dit.

Den här spänningen har funnit i Spanien åtminstone sedan slutet av 1400-talet. I alla de omvälvningar Spanien varit med om sedan dess – tronföljdskriget på 1700-talet, Napoleonkrigen på 1800-talet, inbördeskriget på 1900-talet – har spänningen mellan centralmakt och region spelat roll.

Separatismen har blommat upp, så snart det funnits oro, eller missnöje. Det här gången är det den ekonomiska krisen som agerat katalysator.

När Spanien genomgick sin känsliga omvandling från diktatur till demokrati för fyrtio år sedan, kunde också landet ha spruckit. Francisco Francos hårdföra centralism hade skapat en uppdämd bitterhet. Den gången gick det att undvika genom politisk fingerfärdighet och genom att kungen, Juan Carlos I, agerade på ett sätt som verkade enande.

Den här gången är förhållandena de motsatta. Politiskt har båda sidor målat in sig i hörn. Monarkin, som skulle kunna verka lugnande, medlande och enande, har tappat i förtroende sedan skandalerna som tvingade Juan Carlos att abdikera 2014. Och när Felipe VI uttalade sig, gjorde han det på ett konfrontatoriskt och kompromisslöst sätt. Möjligen hade han vid det laget­ inget val. Processen hade gått för långt.

Men oavsett vad som sker under de närmaste veckorna är det svårt att se vad som skulle kunna ena Spanien igen. Eller, för den delen, hur ett självständigt Katalonien, där antagligen en majoritet av invånarna vill förbli spanjorer, skulle kunna hålla ihop.

Vi har länge dragit nytta av fördelarna med sammanhållna stater, medan priset för att bilda dem har burits av våra förfäder. Men det är kanske slut med det nu.