Spel för gallerierna

Härom veckan attackerade franska luftvapnet en materieldepå i nordöstra Irak som kontrolleras av Islamiska staten (IS). Det var den första attacken utförd av ett land som ingår i den koalition som USA under de senaste veckorna har försökt bilda för att slå tillbaka terrorgruppen. USA har sedan början av augusti gjort över 190 lufträder mot IS, senast för en vecka sedan mot ställningar i syriska Raqqa och Idlibprovinsen.

Förra söndagen publicerade amerikanska utrikesdepartementet en lista på över 40 länder som »i någon form« deltar i insatsen. Där ingår flera Gulfstater samt de flesta västländer.

Men exakt vad insatsen kommer gå ut på är inte helt klart. President Obama talade om operationen efter att kongressen röstat för att beväpna moderata syriska rebeller. »Jag kommer inte att sätta in våra trupper för att utkämpa ännu ett markkrig i Irak eller i Syrien. Det är mer effektivt att använda vår förmåga för att hjälpa våra partners på marken att säkra deras eget lands framtid«, sa han.

Det vill säga flygangrepp och vapenstöd till irakiska och kurdiska styrkor.

För detta fick han kritik av sin förre försvarsminister, Robert Gates, som hävdade att strategin är fruktlös. »Det måste vara stövlar på marken om det ska finnas något hopp om framgång«, sade Gates.

Den åsikten delar Ashok Swain, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Enligt honom är lufträderna bara ett sätt för Obama och regeringarna i västländerna att visa för hemmaopinionen att de gör något. I praktiken har de begränsad effekt.

– Lufträderna fungerar i så måtto att de hindrar IS från att röra sig utanför området som de redan kontrollerar. Men för att lyckas stoppa dem helt krävs amerikanska marktrupper, säger han.

Historiskt har den typ av insats som Obama tänker sig sällan varit framgångsrik. Luftkorridoren under Gulfkriget och Natoinsatsen i Libyen hade kortsiktiga effekter men förbättrade inte säkerhetsläget på marken. I bästa fall uppnår de målet att undanröja en regim, men på lång sikt skapar de ett maktvakuum som ingen tar ansvar för. I värsta fall kan flyganfall bidra till att stärka stödet för fienden eftersom risken för civila dödsoffer är större.

– Det här är bara ännu en upprepning av de misslyckade operationerna i Irak, Libyen och Pakistan. Väst har fortfarande inte lärt sig att det inte går att åstadkomma någon förbättring genom att bomba, säger Ashok Swain.

Kanske är det en förklaring till att missnöjet med Obamas politik och acceptansen för markinsatser växer i amerikanska militärkretsar. I måndags sällade sig även Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair till kritikerna av Obamas taktik.

Sprickan mellan USA:s politiska och militära ledning kan tolkas som tecken på svaghet. Men egentligen visar den bara hur komplicerad situationen är. För ett år sedan vädjade Obama till kongressen om att rösta för luftangrepp mot Bashar al-Assads styrkor i Syrien. Nu har han lyckats uppnå det målet men mot en annan fiende, i samma land.

Samtidigt har Obama fått kritik från andra håll för att bryta mot folkrätten i och med attackerna i Syrien. Andra stridande parter, som Storbritannien och Frankrike, har sagt att de är beredda att stödja den irakiska regeringen militärt om de ber om det. Men de tänker inte, som USA, utföra attacker i Syrien.

Ironiskt nog är den enda aktören som förmodligen skulle kunna besegra IS, enligt Ashok Swain, just den syriska regeringen.

– Om det inte blir någon lösning på Syrienkonflikten kommer inga flyganfall eller ens marktrupper att räcka. För att bekämpa IS på ett effektivt sätt skulle USA och väst behöva samarbeta med Assad. Och då skulle de också behöva närma sig Ryssland.