Sprickbildning

Under förra  årets presidentval var det gott om prognoser som förutspådde att det var kört för Republikanerna. Partiet var på väg mot kollaps och USA:s tvåpartisystem kunde förändras i grunden, för första gången på ett sekel. I stället tog Republikanerna en historisk seger i november och har nu mer politisk makt än någonsin.

Det är en god tradition i amerikansk politik att varje gång Republikanerna dödförklaras så återkommer de i stället, lite starkare och oftast med ett självsäkert kliv längre ut på högerkanten. Republikanernas strategi att bemöta varje politiskt nederlag med att bli mer ideologiskt rigida, snarare än att gå mot mitten, borde gå emot allt vi vet om politik. Men framgången för denna taktik kan åtminstone delvis förklaras med partiets häpnadsväckande enighet. Trots att man samlar en koalition som ideologiskt spänner från libertarianer till auktoritära populister och moralkonservativ kristen höger, och ekonomiskt inkluderar såväl de rikaste direktörerna i Dallas och Atlanta, som de fattigaste i landsbygdens trailer parks, har man i kongressen konsekvent samlat partiet bakom gemensamma mål.

Trots att Donald Trumps valkampanj präglades av häpnadsväckande skandaler och kontroverser, som bitvis möttes av högljudda protester från den republikanska partieliten, gick i princip alla republikaner till slut ut och röstade på Trump på valdagen. Republikaner bråkar outtröttligt om det teoretiska, men är enade i det praktiska. Det förklarar varför partiet förblivit en av de mest effektiva politiska maskinerna hittills på 2000-talet.

Efter att Trump blev president förutspådde Washingtons politiska tyckare att Republikanerna i kongressen skulle tämja hans mest äventyrliga impulser. Så har det knappast blivit. I stället har den republikanska senaten entusiastiskt godkänt alla Trumps kontroversiella ministernomineringar. De har med ytterst få undantag varit milda i kritiken mot Trumps uttalanden och radikala reformer. Komediprogrammet »Saturday Night Live« gjorde nyligen ett satirinslag om den rakryggade republikanska ledare som reste sig i protest mot Trump. Namnet? »TBD« (To be determined).

Vårens kommande politiska slag om en omfattande sjukvårdsreform riskerar dock att skapa verkliga sprickor i Republikanernas enighet.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är, som alla i Washington vet, kryptonit för politiker. Nästan ingen i kongressen eller Vita huset kan beröra detta snåriga system utan att skadas politiskt. Trots att Barack Obama faktiskt lyckades genomföra en omfattande sjukvårdsreform, som minskade antalet personer utan sjukförsäkring till historiskt låga nivåer, blev »Obama
care« hans akilleshäl som president och den enskilda fråga som fick Republikanerna att vinna jordskredssegrar i kongressvalen 2010 och 2014. Innan dess förlorade såväl president Nixon som Clinton enorma mängder politiskt kapital på misslyckade försök att genomföra en sjukvårdsreform.

Nu, när det är dags för Republikanerna att formulera en lag som ska ersätta Obamacare, riskerar samma problem att drabba dem. Det har inte börjat lovande. I veckan kom neutrala Congressional budget office med sin analys av Republikanernas reformförslag, vilket skapade de sämsta tänkbara rubrikerna i amerikanska medier: 24 miljoner amerikaner riskerar att förlora sina sjukförsäkringar om lagen genomförs. Enligt rapporten riskerar många äldre amerikaner att få ökningar av sina sjukförsäkringspremier med 750 procent.

Trump har för vana att avfärda sådana obekväma nyheter som »fake news«, men det blir nog svårt i det här fallet. Vita husets egen analys av sjukvårdsreformen ser nämligen ännu mörkare ut. Enligt Mick Mulvaney, Vita husets budgetchef, kommer 26 miljoner, snarare än 24 miljoner, att förlora sjukförsäkring med den nya lagen. Reformen går även på tvärs mot den ekonomiska populism som Trump förespråkade under valkampanjen förra året. De som tjänar mest på reformen är höginkomsttagare, som skulle få kraftiga skattesänkningar. Paul Ryan, Republikanernas talman i representanthuset, fick lite överraskande en kritisk fråga om detta, under en intervju hos den annars vänligt inställde Tucker Carlson på Fox News. Han svarade med en axelryckning:

– Det är inget som bekymrar mig.

Det återstår att se om Trumps väljare är lika obekymrade som Ryan över detta. Mycket tyder på att just Trumps kärnväljare är de som riskerar att drabbas om den nya reformen ökar antalet personer utan sjukförsäkring. I en färsk analys av Ronald Brownstein i The Atlantic är det just den vita arbetarklassen i delstaterna där Trump vann som i dag gynnas mest av statliga bidragsprogram, som Medicaid, sjukförsäkringen för låginkomsttagare (som expanderas kraftigt under Obamacare). Enligt analysen skulle 44 procent av de vita amerikaner som saknar collegeexamen hamna under fattigdomsgränsen om dessa bidrag försvann.

Trumps administration har än så länge famlat efter talepunkter för att bemöta kritiken av rerformförslaget. Vita husets budgetchef Mick Mulvaney har hittills upprepat samma budskap som Paul Ryan: – Det faktum att vissa grupper kommer att betala mindre skatt är inte centralt i den här frågan, sa han i veckan. Men för Trumps väljare lär det väcka frustration om man får intryck av att deras sjukförsäkringar försvinner för att finansiera skattesänkningar för deras chefer. Det kan lätt framstå som motsatsen till Trumps populistiska vallöften. Risken är att Trump, i stället för att leda en populistisk revolution i Republikanerna, nu blir måltavla för andra populister i kongressen.

Joe Manchin, den mest konservativa demokraten i senaten, är i vanliga fall sympatiskt inställd till Trump. Han representerar delstaten West Virginia, där stödet för Trump var mycket starkt. Men i veckan sa Manchin att Republikanernas reform »saknade moralisk kompass«. Mer oroväckande för Trump är dock kritiken från det egna partiet. Bill Cassidy, republikansk senator i Louisiana, kallade det nya reformförslaget »fruktansvärt«. Det tyder på att det amerikanska sjukvårdssystemet kanske kan skörda ytterligare ett politiskt offer: Republikanernas enighet i senaten.