Sprött hopp inför valet i Colombia

– Låt ingen stjäla er hoppfullhet. Låt ingen ta ert hopp ifrån er.

Påven Franciskus budskap till colombianerna när han besökte landet förra året, nästan på dagen ett år efter undertecknandet av fredsavtalet med Farc-gerillan, var en återspegling av den eufori han mötte. Efter 50 år av krig rådde fred – ur hoppfullheten skulle ett nytt Colombia byggas.

I dag, bara ett år senare, när en ny president ska väljas, låter det lite annorlunda.

Euforin har dunstat. Samförståndet och viljan till försoning, som rådde under påvens besök, har under valkampanjen förbytts i polarisering. President Juan Manuel Santos, hjälten som fick Nobels fredspris, kommer att lämna sin post med lägre opinionssiffror än någon av hans föregångare. De kandidater som representerar en kontinuitet av hans regering, den förre vicepresidenten German Vargas Lleras och Humberto de la Calle, som var den som under tre år förhandlade fram fredsavtalet med Farc i Havanna, ligger sist i opinionsmätningarna.

Farcgerillan, vars förvandling till politiskt parti var själva symbolen för freden,  deltar inte ens längre i valkampanjen.I kongressvalet som hölls i mars tidigare i år, fick Farc ynka 0,35 procent av rösterna. Och när exgerillans presidentkandidat, Rodrigo Lodoño, känd som comandante Timochenko, inledde sin kampanj inför presidentvalet möttes han av protester som var så omfattande och våldsamma att han var tvungen att begära polisskydd. En oväntad hjärtoperation blev en välkommen förevändning för Lodoño, och Farc, att helt dra sig ur valkampanjen, och slippa ännu ett förödmjukande bakslag.

Men Rodrigo Lodoño, och ytterligare nio av Farc:s ledare, kommer ändå att sitta med i det nya parlamentet. Fredsavtalet garanterar dem tio platser. Något som, i ljuset av Farc:s usla resultat i kongressvalet, har gett fredsavtalets fiender, med den förre presidenten Álvaro Uribe i spetsen, vatten på sin kvarn.

Uribe var den kandidat som fick flest röster i kongressvalet. Han är en caudillo (härskare, stark ledare) med stort inflytande långt utanför sin egen politiska krets. Men när Uribe utsåg den 41-årige och nästan helt okände Iván Duque till sin kandidat var det många som trodde att han satsat fel. Duque låg länge längst ner i opinionsmätningarna, men när Uribe på ett aktivt sätt blandade sig i kampanjen steg hans kandidatur raketartat. I dag leder Iván Duque alla opinionsmätningar, även om det knappast räcker till en seger i första valomgången.

I den andra valomgången i mitten av juni får han med största sannolikhet möta en annan kandidat som överraskat stort, nämligen den tidigare medlemmen i M19-gerillan och före detta borgmästaren i Bogotá, Gustavo Petro.

[caption id="attachment_473596" align="alignleft" width="150"] Gustavo Petro. Foto: Luis Acosta/AFP[/caption]

Petro och Duque representerar olika världar inte bara ideologiskt, utan socialt. Medan Duque studerat i USA och levt ett internationellt liv som ekonomisk konsult, kommer Petro från fattiga förhållanden. Det var det som drev honom att gå med i gerillan. Petro är, liksom Duque, ekonom, men har, till skillnad från honom, lång politisk erfarenhet.

Han var med redan 1991 då en konstituerande församling skrev en ny grundlag och har suttit i kongressen i flera omgångar. Men trots, eller snarare på grund av sin långvariga och väl synliga närvaro i det offentliga politiska livet, uppfattades Gustavo Petro som en stridslysten och polemisk figur som helst kör sitt eget race och har svårt att samarbeta. Därför skulle han knappast kunna bli en samlande figur för den nya vänster som växt fram i Colombia de senaste åren.

Men efter en framgångsrik valkampanj, där massiva torgmöten kombinerats med kreativ aktivism på sociala medier, är Gustavo Petro i dag klar tvåa, efter Duque, och därmed också den första vänsterkandidaten i Colombias historia med möjlighet att segra i ett presidentval.

Av alla tänkbara scenarier är det i mångas ögon det sämsta.

Å ena sidan Iván Duque, som ses som Uribes buktalardocka, och som gärna skulle riva upp fredsavtalet. Å andra sidan Gustavo Petro, som många uppfattar som själsfrände till Hugo Chávez och Nicolás Maduro, och som snart skulle förvandla Colombia till ett nytt Venezuela.

En total polarisering som krossar hoppfullheten som påven talade om. Inte för att någon stulit hoppet, utan för att colombianerna av fri vilja lämnat det ifrån sig.

Men kanske är inte polariseringen så ödesmättad som den kan verka.

Iván Duque är förvisso Alvaro Uribes man, men det innebär inte att han i alla avseenden tycker samma sak. Och just i synen på fredsavtalet har Duque en betydligt mindre radikal position än Uribe. Han har sagt att han är medveten om att risken är stor för att kriget ska blossa upp på nytt om fredsavtalet rivs upp, som hans mentor Uribe vill. Fortfarande finns dessutom omkring 1 500 dissidenter från Farc som inte lämnat ifrån sig vapnen. Duque har sagt att det vore livsfarligt att bidra till att fylla på deras styrkor.

Men att fredsavtalet inte utgjort något centralt tema i Duques kampanj beror fram för allt på att han är mer intresserad av att se framåt kring konkreta frågor om ekonomi, utbildning, hälsa och energi.

Samma sak gäller för Gustavo Petro. Inte heller för honom har fredsavtalet varit ett centralt ämne, helt enkelt därför att freden nu tas för given. Det är, menar han – liksom Duque – andra frågor; som jobb, skola, hälsa och energi, som måste lösas för att ge freden soliditet.

[caption id="attachment_473597" align="alignright" width="150"] Iván Duque. Foto: Luis Acosta/AFP[/caption]

Men kampanjen mot Petro att han skulle vara »chavista« är inget han kan vifta bort. Opinionsmätningar visar att hälften av colombianerna uppfattar »castro-chavismen« som det största hotet mot landet. Att Petro sagt att han betraktar Maduro som en diktator som för en ekonomisk politik som driver venezulanerna mot döden, väger i det sammanhanget lätt.

Viktigast för att neutralisera förtalskampanjen blir hur diskussionen mellan Petro och Duque kommer att föras. Och här finns positiva möjligheter.

Båda kandidaterna står fria från de gamla korrupta partiapparaterna som alltid dominerat Colombias politiska liv. De driver också samma politiska frågor, men med olika strategier för hur de ska angripas – en bra utgångspunkt för kreativa diskussioner inför den andra valomgången. Valkampanjen hittills har dessutom präglats av respektfullhet. De tv-debatter som genomförts har hållit hög nivå med konkreta förslag och renons på demagogiska utfall och personangrepp.

Som natt och dag jämfört med Venezuela. En annan skillnad är valdeltagandet. I Colombia har valdeltagandet alltid varit lågt, medan det i Venezuela alltid varit högt. Att det i presidentvalet i Venezuela i söndags sjönk till den lägsta nivån någonsin är ett förebud om bristande hoppfullhet.

I Colombia, däremot, finns starka tecken på att valdeltagandet kommer att öka och kanske till och med klättra över 50 procent.

Ett motsvarande förebud om att colombianerna, trots allt, inte förlorat sitt hopp.

Euforin må ha dunstat. Men påven kan vara lugn. Vad colombianerna sysslar med är att diskutera hur hoppfullheten ska förvaltas. En helt annan sak än att bara prata om den.