SR:s korrespondent har varit ofrivilligt strandad i Nya Zeeland – i tre månader

Peder Gustafsson är normalt baserad i Bangkok, Thailand, men sedan i mars har han varit fast i Nya Zeeland, då coronaviruset har gjort det omöjligt att resa tillbaka. Fokus har pratat med honom om situationen.

Hur känns det att vara fast?

– Det är precis tre månader i dag, sedan vi kom hit till Nya Zeeland, och runt den tjugonde mars bestämde de sig för att stänga helt och hållet. Och i samband med det så stängdes allt flyg och allting så det gick ju inte att ta sig härifrån. Jag är baserad i Bangkok, och Thailand stängde ungefär samtidigt, så det kändes skitjobbigt. Det var verkligen att ingenting funkade. Det var det här: ”jaha, hur fan gör jag nu? Vart tar jag vägen?” Men samtidigt var det bara att acceptera läget; hela Nya Zeeland gick ju in i vad man kallar för nivå fyra då man stängde allting, så alla var ju hemma i egen karantän så att säga och inget var ju öppet här.

Hur kommer det sig att du är fast där?

– Jag åkte till Christchurch för att bevaka ettårsdagen av terrorattentatet mot de två moskéerna som var där. Jag hade ju varit där året innan bara dagen efter det inträffade, så jag skulle åka tillbaka dit och göra en uppföljning på det om vad som hade hänt, och stanna kvar i landet och göra lite andra jobb också.

Han skrattar till och tillägger »Det blev en betydligt längre tid längre än jag trodde.«

– Årsdagen utav terrorattentatet var ju femtonde mars, och den fjortonde mars så bestämde man sig för att man inte skulle ha några folksamlingar längre här i Nya Zeeland. Så det innebar ju att det inte blev någon minnesstund, och då blev ju det en nyhet istället! Istället för att man bevakade hur folket mådde ett år senare så blev det mer, ”vad här det som händer i coronans tid”. Så det blev helt andra stories att bevaka än vad jag tänkt och planerat.

Hur mycket av ditt jobb kan du göra därifrån?

– Mitt bevakningsområde är ju hela Asien. Man kan säga att det sträcker sig från gränsen mellan Afghanistan och Pakistan till östkusten här på Nya Zeeland, men så räknar man bort Kina, Japan och Korea, det tillhör Pekingcorren. Så själv tycker jag att jag bara flyttat mitt kontor till den allra östligaste delen av mitt bevakningsområde. Jag har kunnat göra väldigt mycket av mitt jobb, men jag har fått göra det på ett annat sätt. Jag har inte kunnat vara på plats på så många olika ställen, men däremot har man istället använt de här tekniska plattformarna, och det har visat sig fungera väldigt bra. Folk ställer väldigt gärna upp och blir intervjuade via Skype eller vad det nu kan vara.

Han berättar att hans på många sätt faktiskt kunnat jobba bättre nu än tidigare.

– Jag tycker det är fantastiskt hur… Många gånger kan det vara lite svårt att intervjua folk, till exempel i Pakistan eller någon annanstans som är lite oppositionella, som gärna vill vara under radarn, men helt plötsligt har man kunnat nå dem på ett annat sätt än tidigare.

Hur är situationen i Nya Zeeland?

– I tisdags så öppnade man landet igen, man har gått tillbaka till vad man kallar nivå ett. Så nu är alla skolor öppna, alla arbetsplatser – allting är öppet och ska fungera som normalt. Den enda stora skillnaden är att gränserna är stängda, så ingen får komma in i landet utan att sitta i karantän i fjorton dagar och testas för covid-19. Men all flygtrafik i hela Asien och Australien och Nya Zeeland står ju still, så det är väldigt få flyg.

Än så länge sitter alltså Peder Gustafsson kvar i samma sits, men under dagen fick han besked att han ska få åka med ett evakueringsflyg till Bangkok, som de thailändska myndigheterna arrangerar, senare i juni. Däremot får hans fru inte följa med, då hon saknar rätt typ av visum.

– Det är en jobbig sits. Men vi hoppas ju att Thailand ska öppna upp snart, och eftersom Nya Zeeland säger att man i stort sett har stoppat smittspridningen av coronaviruset så har nog nya zeeländare det lättare att ta sig till andra länder än till exempel svenskar.

Hur pratar man om coronaviruset i Nya Zeeland?

– Precis som det har varit över hela världen så har det ju varit den största nyheten någonsin, måste man nästan säga, så alla har ju pratat om det. Men samtidigt, nu när man släppt på alla regler och restriktioner, så tycker jag att man slappnar av och nästan är lite loj mot det, och det tror jag är en fara. Ett exempel jag tänkt på är att nyheterna här inte rapporterar lika mycket om hur många fall det är utomlands, jämfört med bara någon vecka sedan. I och med att man inte har någon smitta i landet här så har det blivit ointressant helt plötsligt, vilket också gör det intressant att se hur snabbt man glömmer.

»Som vanligt har vi människor en förmåga att glömma saker vi varit med om, framförallt otäcka saker, men jag hoppas väl att man ska lära sig någonting. «