Ständigt denna senat

Om USA:s kongress bara bestod av representanthuset, inte senaten, skulle president Obama vid det här laget redan ha åstadkommit två av de största genombrotten för demokraterna på många decennier: sjukvårdsreformen och klimatlagstiftningen »cap and trade«.

Senatens själva funktion är att vara ett slags bromskloss för politisk förändring i USA, och det har den sannerligen varit också. USA:s insatser i både första och andra världskriget fördröjdes eller förhindrades av isolationistiska senatorer. Det var även i senaten man satte stopp för de tidiga initiativen till medborgarrättsrörelsens kamp mot segregation, såväl som kvinnlig rösträtt och aborträtt.

Under Franklin D Roosevelts progressiva New Deal-epok skrev den mäktiga och populära senatorn Robert Wagner ett lagförslag som kriminaliserade lynchning (offentlig avrättning av svarta under brutala omständigheter) i sydstaterna, samt bötfällde de sheriffer som tillät lynchningar. Förslaget mötte våldsamt motstånd av söderns senatorer som hävdade att lynchning var nödvändigt »för att försvara våra kvinnors anständighet« och det röstades aldrig igenom, utan lynchningarna fortsatte.

Redan 1869 skrev den politiska författaren Henry Adams att »den största utmaningen för varje president är att göra senaten anständig«. Då hade en ny president, Ulysses Grant, nyligen vunnit valet på romantiska löften om ordentlig reform i Washington, men snabbt stött på förhinder i senaten – inte olikt Barack Obamas situation 140 år senare.

Den mörka bilden av senaten har nog även färgats av den klassiska Frank Capra-­filmen »Mr. Smith i Washington« från 1939, där James Stewart spelar en idealistisk ung senator som snabbt får sina naiva drömmar krossade av senatens korruption och cynism.

Amerikanska liberalers oro över att Obamas agenda ska stoppas av senaten är inte obefogad. Detta hände båda de två senaste demokratiska presidenterna, Jimmy Carter och Bill Clinton. En bättre demokratisk förebild är kanske Lyndon B Johnson, vars effektiva hantering av senaten finns förevigad i Robert Caros detaljerade bok »Master of the Senate«.

Obamas fördel är att han har en så kallad supermajoritet på 60 senatorer (58 demokrater samt två oberoende senatorer som är knutna till demokraternas valkommitté), vilket är precis vad som krävs för att få igenom ett lagförslag utan att förhindras av en så kallad filibuster (när lagförslaget stoppas av motståndare i senaten som utnyttjar rätten att debattera på senatens golv så länge de vill).

Men många av dessa 60 senatorer kommer från konservativa delstater och har varit svåra att få med på Obamas förslag.

Under 2009 har senaten följaktligen blivit måltavla för många frustrerade Obama­supportrar som förväntar sig snabbare politisk förändring.
»Till senaten kommer en ambitiös presidentagenda för att dö«, skriver Mark Schmitt i liberala The American Prospect.

Obamas försiktiga framsteg under sitt första år som president ställs ofta i kontrast till Bushs radikala förändringar. Men i själva verket satte senaten stopp även för många av Bushs stora initiativ, såväl försöken att privatisera socialförsäkringar och genomföra en ordentlig invandringsreform som hans nomineringar till Högsta domstolen. Hans tre kraftiga skattesänkningar genomfördes med hjälp av den kontroversiella metoden förlikning, ett något missvisande namn som innebär att en lag röstas igenom med endast 50 röster, samt vicepresidenten som formellt är »president för senaten«.

Obamas rådgivare David Axelrod har sagt att de överväger att använda sig av förlikning i sjukvårdsrefromen »om ingenting annat fungerar«. Men det är inte bara en djupt polariserande, och därmed politiskt riskabel procedur, den lämpar sig dessutom bara för tillfälliga lagförslag. Bushs skattesänkningar sträckte sig till exempel bara fram till 2010.  Demokraternas sjukvårdsreform bygger däremot på långsiktighet. Mycket av innehållet i klimatlagstiftningen skulle inte heller vara möjligt att genomföra med förlikning.

Det sjukvårdsreformförslag som röstades igenom i representanthuset ska nu jämkas med senatens sannolikt mer moderata reformförslag i kongressens konferenskommitté.

Ett halvdussin senatorer – konservativa demokrater och moderata republikaner – kan potentiellt stå i vägen för detta. Republikanen Olympia Snowe och den oberoende senatorn Joe Lieberman (som tidigare var demokrat och även var Al Gores vicepresidentkandidat) har exempelvis sagt att de inte tänker rösta för ett förslag som innehåller en allmän sjukförsäkring – trots att detta förslag har stödet av mer än 60 procent av det amerikanska folket, enligt färska opinionsmätningar.

En annan vattendelare kan vara abortfrågan. I representanthusets förslag adderades i sista stund det så kallade Stupak-tillägget, efter socialkonservativa demokraten Bart Stupak, som kraftigt inskränker statligt subventionerade aborter – den gör det i praktiken svårare än förut för låginkomsttagare att få tillgång till abort.

Såväl Snowe som Lieberman har traditionellt försvarat aborträttigheter och kommer sannolikt inte att rösta för ett förslag som innehåller Stupak-tillägget. Men socialkonservativa demokrater som Ben Nelson från Nebraska och Robert Casey från Pennsylvania, kommer i sin tur inte att rösta för ett förslag utan Stupak-tillägget.

Därutöver finns ett antal budgetkonservativa demokrater, som Blanche Lincoln, Mary Landrieu och Evan Bayh, som också kan sätta stopp för sjukvårdsreformen.

Den tröga processen i den amerikanska senaten kan framför allt bli ett problem i takt med att hela världens ögon nu vänder sig mot USA i hopp om en ny klimatpolitik. I tidskriften Foreign Policy skriver Annie Lowrey att amerikaner må vara vana vid den här långsamma utvecklingen, men det är knappast resten av världen. I klimatfrågor innebär senatens bromskloss inte bara att amerikanska framsteg uteblir, utan även globala framsteg.

USA förväntades presentera en helomvändning i sin klimatpolitik i Köpenhamn i december, vilket nu är tveksamt. Det lär få negativa konsekvenser för USA:s ställning i världen, för att inte tala om klimatutvecklingen i stort.

Fakta | Senaten
Den amerikanska konstitutionen är influerad av Montesquieus
maktdelningsprincip, att fördela makten mellan ett verkställande, ett dömande och ett lagstiftande organ, för att minska riskerna för tyranni.
Representanthusets 435 ledamöter fördelas efter folkmängd till delstaterna. De väljs av sina distrikt och kan således vara relativt ideologiskt extrema.

De 100 senatorerna (två för varje delstat) väljs däremot av hela delstaten och är generellt mer moderata politiskt.

En senator behöver bara oroa sig för omval vart sjätte år, vilket förväntas få dem att stå emot tidens tendenser och svängningar och få senaten att fungera som en balanserande kraft som motverkar alltför hastiga politiska svängningar i USA.

Demografiskt är senaten ingen bra spegelbild av USA. 83 av 100 senatorer är män, snittåldern är 62 år och det finns bara en latinamerikansk och en svart senator.