Starmers stora möjlighet
Keir Starmer kan lyckas som premiärminister om han kopierar de danska socialdemokraterna och för en konservativ politik som väljarna efterfrågar men som Tories aldrig levererade.
Bild: AP
Precis som förväntat fick Tory-partiet en rungande käftsmäll av väljarkåren i torsdagens val i Storbritannien. Huvudskälen? I hela Europa får styrande partier på pälsen under denna missnöjets tid präglad av lågkonjunktur och en period med prishöjningar, liksom svarta svanar som pandemi och krig. Samtidigt som Storbritanniens valsystem accentuerar valutslaget mer än någonsin. Labour får nästan två tredjedelar av platserna i parlamentet med en röstandel som inte ser ut att bli större än 34 procent, jämfört med 32 procent i förra valet 2019.
Allra mest beror ändå Labours brakseger på idel självmål från tories. Partiet tappade två tredjedelar av sina mandat i parlamentet och väljarstödet rasade från 44 till 24 procent. Största tabben var att Team Sunak ärvde ett tydligt reformmandat från väljarna men tuffade på i ungefär samma invanda hjulspår som Labour. Så varför, tycks många ha resonerat, då inte rösta direkt på Labour och slippa de konservativas tröttsamma inbördeskrig och skandaler? Team Starmer har slugt validerat innehållslikheterna genom explicita löften om att inte höja skatter, inte öka skuldberget, inte söka återinträde i EU, inte ändra existerande Ukraina- eller Israellinje och inte längre ifrågasätta biologiska skillnader mellan könen.
Utvecklingen inom Tory-partiet ska ses i ljuset av schismen mellan partiets ”etablissemangs- och toppstyrningsfalang” och dess ”folk- och reformfalang”. Bäst har partiet alltid presterat när partiledaren lämnat utrymme för båda. Rishi Sunak gjorde misstaget att trycka ut folkfalangen (föregångaren Liz Truss gjorde det omvända misstaget). Många som i förra valet 2019 röstade på en motvikt mot samhällets uppifrånkrafter känner sig idag grovt svikna. Inte alls olikt från de svenska Moderaterna under erorna Bildt/Reinfeldt, när partiet också transformerades till ett parti för tämligen renodlat uppifråntänk, vilket öppnade dörren för Sverigedemokraterna.
Under valkampanjen har ekonomin samt köerna och problemen inom det allmänna sjukvårdssystemet NHS prioriterats högst av brittiska, väljare men störst svekdebatt har omgärdat nettomigrationen som med råge överträffat nettoinvandringen under tidigare rekordår. Trots Brexitlöftet om att ”ta tillbaka kontrollen” och sänka till nivåer som är mer acceptabla för väljarkåren. Så varför har Rishi Sunaks regering, i det tysta, tillåtit nettoinvandringen utanför EU att rentav överstiga nettoinvandringen från EU före Brexit? Ytterst därför att partiets etablissemangsfalang domineras av näringslivet och att detta, precis som i Sverige, välkomnar billig arbetskraft. Vips så krattades manegen för gamle Brexitgeneralen Nigel Farages sensationella comeback med ett nytt missnöjesparti, Reform. Och vips - igen - så fick Storbritannien, likt redan Sverige, två ömsesidigt fingerpekande partier som splittrar högern nästan på mitten. Därav Labours brakseger. Trots begränsad entusiasm både för Labours agenda och dess partiledare.
Finns någon silverkant på de mörka molnen över tories, då? Ja, partiet kommer att tvingas bygga nytt från grunden. Med betydligt större lyhördhet gentemot ”verklighetens folk”. Samtidigt som det nu är Keir Starmer som riskerar att låta sig influeras alltför mycket av de eviga toppstyrningsskrönorna i maktens elefanttorn. Starmer riskerar då att gå samma öde till mötes som en Macron, en Biden eller en Trudeau nu närmar sig: alltså att tämligen snabbt passera sitt bäst-före-datum och att bli den sista i sitt respektive land, att representera sekelskiftets initialt vettiga men med tiden alltmer intellektuellt slöa, uppskruvade och förlegade tankesnurror.
Samtidigt ska inte det fortsatta förändringstrycket från en luttrad och allt mindre partilojal brittisk väljarkår underskattas. Eller från Nigel Farage. Team Starmer vet att utan löftesleverans gällande sänkt nettomigration, fler hus och kortare vårdköer så kommer även stödet för Labour att falla som en sten. Så i ett annat scenario blir Team Starmer först med att baxa igenom även förment konservativ politik. Kanske i likhet med hur Danmarks socialdemokrater hanterat migrationen och Sveriges socialdemokrater visat sig väl så bra som högern på skuldsanering.
Fotnot: Skribenten är geopolitisk strateg, författare och bosatt i Storbritannien.
***
Läs även: Mitt i skräckfilmsuppföljaren