Stora oron – Italien kan folkomrösta bort demokratin

När det italienska presidentvalet 2013 inte gick Femstjärnerörelsens väg talade dess ledare, Beppe Grillo, om att marschera mot Rom. Inrikesministern slog honom en signal och bad honom lugna sig. Det gjorde han.

Att marschera mot Rom är förknippat med fascisternas försök till statskupp 1922, som gjorde Benito Mussolini till diktator.

President Sergio Mattarellas blockering av koalitionsregeringen mellan Femstjärnerörelsen och Lega – genom att vägra att godta en EU-kritisk ekonomiminister– ledde åter till tal om marsch mot Rom. Inga stillande telefonsamtal verkar ha uttbytts. Legas partiledare Matteo Salvini anspelade klart på Mussolinis marsch. Femstjärnerörelsens Luigi Di Maio var en mindre tydlig, men uppmanade italienarna att gå man ur huse denna lördag då nationaldagen, Festa Della Repubblica, firas i Rom. Han hotade också presidenten med riksrätt.

Det är en annan form av populism än tidigare som växer.

Politisk oreda och populism är inga nyheter i Italien, men något är annorlunda. Främst kanske att både Femstjärnerörelsen och Lega, i kraft av sina valframgångar, verkar helt obenägna att acceptera spelets regler. Om inte de politiska resultaten blir de önskade säger de »vaffanculo« (dra åt helvete) åt det som står i vägen. Det är inte en ofarlig situation i ett land där det politiska våldet ofta har brutit genom ytan och tidvis varit en integrerad del av politiken.

Det är en annan form av populism än tidigare som växer. Silvio Berlusconis variant skuldsatte landet och löste upp gränser, men hans anslag var positivt. »Forza Italia« betyder trots allt »framåt Italien«. Den populism som nu växer bygger i stället på vrede. Bakgrunden finns i den ekonomiska krisen, i ett dysfunktionellt EU, det dyrköpta euroexperimentet och i insikten om hur den italienska politiska klassen skapat en egen värld av förmåner. Sergio Rizzos och Gian Antonio Stellas bok »La Casta«, från 2007, ett par år innan Femstjärnerörelsen grundades, var viktig för det sistnämnda.

[caption id="attachment_474436" align="alignleft" width="150"] Silvio Berlusconi. Foto: Darko Vojinovic/AP[/caption]

Det blir med all säkerhet nyval efter sommaren. Femstjärnerörelsen och framför allt Lega kommer antagligen att stärkas. Om deras udda koalition – en Molotov–Ribbentrop-pakt – håller, är en annan fråga. De två partierna skiljer sig på många sätt, men närmar sig liknande ståndpunkter från olika håll i frågor som migration och EU. Detsamma gäller synen på Ryssland, där båda är påtagligt Kremlvänliga.

Femstjärnerörelsens vänsteranstrukna populism påminner också om Berlusconis högerpopulism i sin grumliga intresseblandning. Den tillbakadragne it-konsulten Davide Casaleggio och hans konsultfirma spelar en dold nyckelroll i rörelsen. Det är Casaleggio som står för det digitala direktdemokratiska systemet Rousseau, döpt efter filosofen, som används för att fatta vissa beslut inom rörelsen. Hans bolag sköter också Beppe Grillos blogg, som beräknas dra in runt fem miljoner kronor om året i annonsintäkter.

Att Grillo klivit bakom kulisserna är inte nödvändigtvis särskilt intressant, för där har Casaleggio stått länge. Han ärvde rollen av sin far, en av rörelsens grundare, och kontrollerar dess omröstningar, men har inte någon formell makt. Luigi Di Maio beskrivs ofta som marionett.

De verkligt oroade talar om att det kan utveckla sig till en folkomröstning om demokratin.

Italiens populistiska revolution har inte kommit ur intet. Den är ett pinsamt underbetyg för EU, som hamnat i konflikt med ett grundarland och sin fjärde största ekonomi. Det land som brukade vara det mest eurofila, är nu ett av de mest EU-kritiska. Och precis som i Greklands fall leder EU:s sätt att möta problemet bara till en ännu starkare EU-skepsis. En skillnad är att Italiens ekonomi är tio gånger så stor som den grekiska. Om den kollapsade skulle det få Leman Brothers-kollapsen att framstå som en västanfläkt.

I ett normalkaotisk Italien skulle en teknokratregering kunna dra ut på tiden och gjuta olja på vågorna. Inte denna gång. Höstens sannolika nyval blir en folkomröstning om euromedlemskapet, om EU, men också om den italienska konstitutionen, på grund av presidentens roll i det hela. De verkligt oroade talar om att det kan utveckla sig till en folkomröstning om demokratin.

Kanske kände president Mattarella sig tvingad att använda vetot. Men hade han i stället respekterat vårens valresultat och låtit de båda tilltänkta regeringspartierna pröva sina vingar kunde de å andra sidan ha misslyckats av egen kraft, snarare än att samla ytterligare energi.